Via Alliansfritt kan jag i Riksdag och Departement läsa att Sverige driver frågan om vikten av att fler kvinnor deltar i yrkeslivet. Om kvinnorna arbetar lika mycket som männen ökar tillväxten betydligt, menar statsminister Fredrik Reinfeldt.

EU:s stats och regeringschefer träffades i Bryssel i förra veckan under torsdagen och fredagen för att diskutera EU:s nya tillväxt och sysselsättningsstrategi – Europa 2020. Reinfeldt vill se se fler kvinnor i yrkeslivet i Europa.

-"Vi har räknat ut att EU:s BNP skulle förstärkas med 15-20 procent om vi fick kvinnor att arbeta i lika stor grad som män. Därför är det en viktig tillväxt- och framtidsfråga"

sade statsminister Fredrik Reinfeldt.

Vän av lite ordning i klassen så är signalerna från Alliansen något, skall vi säga, dubbelbottnade? Från Kristdemokraternas håll är ett av de tyngsta besluten från kommundagarna i januari 2010 att driva kravet på ett höjt vårdnadsbidrag samt tvinga alla kommuner att erbjuda bidraget. Allt emedan nu statsministern implicit faller in i Mona Sahlins sätt att tänka. Hon sade vid Jobbkongressen att varje arbetad timme kommer behövas för att klara välfärden vilket ligger väldigt nära regeringens officiella linje.

Hur hårda förhandlingar det blir i Alliansen återstår att se, men min gissning är att (KD) krav och löfte kommer gå samma väg som den sänkta bensinskatten från valrörelsen 2006.

Nästa hållplats: Papperskorgen.

DN Ledarredaktion ger sig in i debatten om enskilda punktskatter med en lång, och motsägelsefull, artikel. Huvudlinjen tycks vara att en enskild punktskatt skall motsvaras av avgränsad motprestation. Det blir därmed uppenbart hur ser DN ser på ett framtida samhälle, vill individen åtnjuta något så skall detta finansieras med den ena eller andra mycket avgränsade skatten. Artikelförfattaren skriver inte någonstans om de mer allmänna åtaganden som stadgas i regeringsformen eller finansiering av Försvaret för att ge ett exempel, och jag upplever artikeln väl generell och svepande även fast pedagogiken är bestickande. Den helhet och de åtagande som staten skall stå för lämnas helt därhän. Det sista såväl förvånande som inte förvånande.

I slutet blir detta cirkelresonemang uppenbart, DN skjuter in sig på ”allmän löneavgift”, och som, enligt DN inte är knuten till någon motprestation och därmed en ren skatt.

Men. Sedan motsäger sig DN i meningen direkt efter:

Den infördes 1995 för att finansiera medlemsavgiften till EU, den falska avgiften var då 1,5 procent. På senare år har den utvecklats så här: 2005 -3,07 procent, 2006 och 2007 -4,40 procent, 2008 och 2009 -7,49 procent.

Om vi inte tog ut skatt för att finansiera medlemskapet, och inte betalade det skulle vi inte kunna åtnjuta fördelarna med att vara med i EU inre marknad. En marknad som ytterst adresserar handel och tjänsteutbyte och därmed den arbetande delen av befolkningen. Även Norge betalar en avgift till EU för att ha access till denna marknad utan handelshinder. Men i den värld som avgränsas av DN-skrapan så är den svenska finansieringen av EU-avgiften inget annat än straffskatt på arbete.

DN söker med sitt resonemang fortsätta på den av de borgerliga partierna inslagna retoriken: Mer av valrörelsen kommer, så som jag tolkar det, handla om enskilda punktskatter som dränks i ett cirkelresonemang samtidigt som denna barriär av ord dränker motsägelserna.

Det är sällan som DN Ledarsida blir så tydlig som neo-liberal megafon åt den borgerliga Alliansregeringen. Jag hade dock förväntat mig mer, en intellektuell och faktabaserad analys av något högre kvalitet. Och nu vill jag vara tydlig: Det är självklart så att vi måste vara aktsamma om hur beskattning sker, att varje enskild skattekrona värderas utifrån dess faktiska effekt på helheten. För allmänt hållen statsbudget leder sannolikt till obetänksamhet och slarv men någonstans måste vi se till helheten.

Det är skillnad på att knacka enskilda tegelstenar och bygga en katedral även fast själva arbetsmomentet är identiskt.

Men läsvärt, det ger en försmak om hur Alliansen kommer bedriva valrörelsen och synen på hur samhällsekonomin skall te sig i en framtid. Att varje skatt eller avgift tydligt skall motsvaras av en avgränsad motprestation. Vi kan se framför oss en debatt som i praktiken följer statsbudgetens kontoplan istället för att prata färdriktning och vad som är gemensamt, vad som är den enskildes ansvar och hur principerna för finansiering skall te sig.

Väljarna är inte dumma i huvudet, jag tror de kan ta den senare diskussionen. Och den förra, om kontoplanen eller tegelstenknackandet, den kräver faktiskt något mer engagemang än den tid väljarna har till förfogande.

Inget borgerligt parti vill längre kännas vid sitt forna jag. Alla söker de efter en ny image - en extreme makeover. Det kan straffa sig i valet skriver Anna Dahlberg i en utmärkt analys i Expressen. Mer om denna makeover för bland annat Centerpartiet kan du läsa hos Alliansfritt som granskat framför allt kärnkraftsfrågan och centerns stämmobeslut lite närmare.

Jag tror definitivt att Anna Dahlberg är något på spåren och därför kommer jag, med dagens opinionsundersökning, leverera lite alternativt, men inte desto mindre relevant, spelteoretiskt underlag .

United Minds undersökningar är de som starkast avviker från de övriga opinionsinstituten och detta beror, bedömer jag, till stor del att mätmetoden skiljer sig i grunden. United Minds metod vilar framför allt på web-undersökningar vilket får till konsekvens att de missar grupper som inte har kontakt med Internet varje dag. Det andra skälet är att samtliga mätningar visar på stora osäkerheter i opinionen, de osäkra väljarna pendlar mellan 12-17 procent beroende på institut och mätmetod.

Så därför vill jag kasta in ytterligare underlag från den värld som just vilar på spelteorier, på Bra Odds kan du finna dagsaktuella odds för utfallet i valet och dagens noteringar ser du här nedan. Endast ett bolag, Sportsinteraction, tror på en alliansseger vilket borde ge Per Schlingmann (M), Alliansens oomstridde valgeneral något att fundera på.
Varför jag kastar in dessa är för att spelbolagen, i motsatts till opinionsinstituten, är beroende för sin överlevnad att ge så korrekta odds som möjligt. Eftersom det är riktiga pengar som står på spel minimeras utrymmet för önsketänkande och dessa bolag mäter oftast fler parametrar än opinionsinstituten för att minimera sin egen risk.

Å andra sidan så är det på gränsen till löjeväckande att kasta in detta men jag gör det enkom för att jag tycker allt detta mätande nu börjar gå mig på nerverna. Och om det går mig på nerverna som ändå är en politisk nörd, vad ska då inte väljarna tycka?

Annat:

Peter Andersson skriver, och Peter Högberg tar inte ut någon seger i förskott. Tokmoderaten tycker att Alliansens detaljer visar helheten. RUT-jobb som vilar på skattebidrag och åldersdiskriminering i skatteskalor verkar vara finfint som visionär bild av Sverige.....

Miljöpartiet kom nyligen överens med de rödgröna samarbetspartierna om att avskaffa avdraget för hushållsnära tjänster. Nu vill Miljöpartiet istället sänka momsen för tjänstesektorn. Dessutom ska fler producera sin egen el, enligt partiets valmanifest. MP vill också ha tillbaka friåret rapporterar SvD, DN samt DN Debatt.

Spännande kan jag tycka, faktiskt så slår det an ett antal strängar hos mig som vänsterliberal. Varför då? Egna erfarenheter skulle jag kunna säga, även fast jag inte hade förmånen eller viljan att utnyttja friåret.

För i grunden så tror jag framtidens samhällsinvånare kanske inte går in i ett yrke i 20-årsåldern för att sedan pensioneras från detsamma 45 år senare. Jag tror, nej jag är övertygad om, att med en fortsatt urbanisering av befolkningen och en tydligare omställning till ett mer utpräglat tjänstesamhälle gör att den enskilde inte bara byter karriär en gång. Kanske kommer två eller tre karriärbyten under ett yrkesverksamt liv höra till normen.

Jag själv inledde min yrkesbana med 12 år i Försvarsmakten, därefter följde 12 år i näringslivet och nu har jag sedan ett år tillbaka avslutat min andra akademiska examen och söker nu vad jag ska göra med mitt liv de kommande 12 åren. Till saken hör att jag hade förmånen att ta med mig ett par kunder som jag kunde ha kvar emedan jag studerade, ibland var jag tvungen att timvikariera på olika ställen när uppdragen tröt. Men. Jag tog mig igenom det och förverkligade en av mina drömmar om livet. Jag ångrar ingenting även fast jag inte längre riktigt ser charmen med nudlar för 4:98 kronor portionen.

Jag bejakar den här typen av reform givet att till exempel pensionärerna premieras när vi kommer till prioriteringar i statsbudgeten och naturligtvis konjunkturen medger detta. Men ytterst så fångar detta upp en strof (fritt ur minnet) av Olof Palme (S):

”Politik är att möjliggöra för envar att förverkliga sin dröm om livet”

Och det är väl sådana visionära grepp i politiken jag saknat. Detta känns än mer relant än att debattera enskilda skattesatser och punktskatter. Vill vi bygga in system där individen har möjlighet att kompetensutveckla sig? Vad blir avkastningen till arbetsmarknaden och industrin? Helt klart tycker jag att det finns en rad parametrar at titta närmare på och i detta se till vilka framtida intäkter som är möjliga ur ett statsfinansiellt perspektiv.

Skatteklyftan mellan pensionärerna och de som jobbar kommer att bestå om de borgerliga partierna får bestämma. Det beskedet ger statsminister Fredrik Reinfeldt (M) enligt SR/Ekot.

Därmed finns det klart besked från Alliansen. När det gäller inkomstskatten ska det alltså även i fortsättningen vara skillnad mellan pensionärer och de som jobbar enligt Reinfeldt. Det finns till och med planer på att ännu en gång öka skillnaderna i inkomstskatt. Motivet? De som arbetar har högre kostnader sade han i intervjun.

Men med detta argument missar Alliansen målet grovt, det blir inte ens tavelträff. För hur många pensionärer uppbär 100 procent i pension av sin slutlön? Pensionen är lägre än slutlönen av bland annat detta skäl, att det är förenat med kostnader att arbeta.

Men vad som nu börjar bli tydligt är att Alliansen pratar om "skattekilen" i form av att väga in arbetsgivaravgifter i matematiken. Och det är det som gör det hela obehagligt nu.

Alliansen fortsätter att prata enskilda skatter och budgetposter, mindre om de frågor jag ställde igår kväll och de tål att repeteras:

Vad är det offentliga åtagandet?
Vilken standard skall den enskilde kunna leva under?
Vad är individens ansvar?
Vad är prislappen ?
Hur skall hela kalaset betalas?

Frågor som i min värld söker svar, och då inte svar som börjar med ord som skattekilar.

Jag börjar tycka att det börjar bli obehagligt nu, för vad Alliansen inte pratar om är vilket systemskifte vi nu ser genomföras. Vi vet vad vi lämnar, och där fanns det helt klart områden som kunde förbättras. Men. Vi har ingen aning om hur vårt samhälle ter sig i Alliansens ritningar, dock börjar vi skönja vissa ledtrådar.

Som åldersdiskriminering i skattesystemet som ett exempel.

Du väljer väg den 19 september 2010. Jag vet vad jag väljer.

Ämnet är skatterna. Så ser de borgerliga försöken att sätta tonen inför valrörelsen ut. Ett annat paradnummer verkar bli RUT-avdraget.

Med en viss beklämd känsla skriver jag denna postning. Har den politiska debatten blivit så torftig? Hur kom det sig att hela den politiska debatten kom att handla om enskilda budgetposter och inte helheten? Uppenbarligen har vi tagit alltför stora steg bort från andemeningen i 1974 års regeringsform som hyllar folkbildningen och närmar oss med sjumilakliv den nordamerikanska typen av demokrati. Att ingen kan bli vald till ett offentligt ämbete utan att utlova sänkta skatter.

Vad jag saknar? Väldigt mycket faktiskt. Bilden av Sverige, vad som är det allmänna åtagandet och vilket ansvar som faller på individen. Och naturligtvis en prislapp och hur allt detta skall finansieras.

Om vi blickar ut lite över vår omvärld, hur ser samhällen ut som haft den typ av debatt en längre tid ut? Vi kan ta till exempel det land som många borgerliga sympatisörer ser som ett föregångsland, USA.

USA är ett av världens rikaste länder och landets BNP gör landets ekonomi till den i särklass största i världen. År 2006 var landets BNP drygt 13,1 biljoner dollar. Välståndet är emellertid ojämnt fördelat och 12,3 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Observera att USA:s fattigdomsgräns är en helt annan än den internationella. I USA räknas man som fattig om man har en årsinkomst under $10 210. USA:s socialförsäkringssystem litar både på marknadslösningar och offentligt finansierade trygghetssystem.

Världens rikaste land uppvisar förskräckande siffror när det gäller efterfrågan på matkuponger. Ett år efter den akuta finanskrisen lever var åttonde amerikan, och vart fjärde barn, på mat inhandlade med matkuponger. Störst är efterfrågan i de södra delarna av landet. I Ripley County, Montana, får 65 procent av alla barn kuponger och i Humphreys, Mississipi, får 43 procent av befolkningen matkuponger.

Det är mot den här bakgrunden bland annat som Obamas sjukförsäkringsreform skall ses, klyftorna är gigantiska och det finns, framför allt i dom fattigaste delarna av landet, uppenbara centrifugalkrafter.

Är lösningen i USA då ”gated communities”, fler poliser och hårdare straff? Gör detta att genomsnittsamerikanen får bättre förutsättningar att förverkliga sin dröm? Frågan är för de amerikanska väljarna att lösa men resonemanget kan tillämpas även i Sverige.

Är ökade klyftor lösningen? Och framför allt, hur ser detta samhälle ut? Består samhället och de prioriterade valfrågorna bara av RUT-jobb och skattesänkningar?´Eller är det något annat? Det borde vara det. Huvudfrågorna är och förblir i min värld som jag inledde med:

Vad är det offentliga åtagandet, vad är individens ansvar, vad är prislappen och hur skall hela kalaset betalas.

Inte mer, men heller inte mindre. Det är det som valet 2010 borde handla om.

DN1, DN2,

Att inkomstskillnaderna i Sverige ökade mellan 2000 och 2007 berodde på att de högavlönade fick större lönelyft.Andelen av befolkningen som lever under fattigdomsstrecket minskade från 11 till 5 procent mellan 1997 och 2007, visar rapporten Social rapport 2010 från Socialstyrelsen, som beskriver utvecklingen av sociala problem och riskutsatta grupper 1990—2007.

De som löper störst risk för fattigdom är ungdomar, ensamstående mammor och invandrare. Även allvarlig sjukdom leder ofta till försämrad ekonomi, skriver Socialstyrelsen i ett pressmeddelande rapporterar DN.

Som den noggranne ser så avslutas mätperioden 2007, innan regeringen Reinfeldts politik hunnit få genomslag i vardagen.

De Rödgrönas rapport inför julen 2009, vände blicken mot hur det går för de sämst ställda, och alldeles särskilt barnen. Och denna rapport, med färskare underlag, talar ett bistrare språk.

Sverige är ett av världens rikaste länder och borde ha råd med ett välfärdssystem av världsklass konstaterar de Rödgröna. Ändå har regeringen frivilligt valt att montera ner dessa. Oppositionen visar i denna rapport att det lett till att andelen barn som växer upp i familjer som lever under fattigdomsstrecket nu förmodligen är den högsta någonsin i modern tid.

2010 rör det sig om vart sjunde barn, d v s i genomsnitt 4 barn i skolklass på 28 elever. Totalt sett är det över 200 000 barn som befinner sig i den situationen. Alla svårast är det för barn med en ensamstående förälder vilket, trots gamla siffror, Socialstyrelsen vitsordar.

Vad vill jag ha sagt? Jo, Socialstyrelsens rapport kommer sannolikt att användas i valrörelsen och i sak så finns det inga felaktigheter. Förutom på ett område: Bäst före datum har passerats och verkligheten nu tre år senare ser, milt sagt, annorlunda ut.

Hur väljarna ställer sig till regeringen Reinfeldt och denna verklighetsbeskrivning vet vi den 19 september i år.

Ecce Homo heter den utställning som det nu blivit rabalder om i Örnsköldsvik. Om detta och de inblandade rapporterar såväl Politikerbloggen som Alliansfritt.

En mig mycket närstående lät arrangera denna utställning på Riksdagen Utställningen visades också i riksdagen, på riksdagens tvärpolitiska homo-grupps initiativ. Kristdemokratiska riksdagsmän protesterade kraftfullt mot visningen som de menade kränkte deras kristna tro. Flera moderata riksdagsledamöter framförde också kritik, men fokuserade mer på att det var en principfråga att riksdagshuset inte skulle upplåtas för opinionsbildning riktad mot ledamöterna. Carl Bildt kallade visningen för "ett jippo med syfte att provocera" och jämförde med om man skulle ha haft en visning av en Pol Pot-utställning. I samband med visningen mottog Tasso Stafilidis, ordförande för Homo-gruppen, ett brev med ett dödshot.

Moderatledaren Carl Bildts uttalande om att visning av Ecce Homo i riksdagen skulle vara ett jippo i syfte att provocera, fick då biträdande näringsminister Mona Sahlin att reagera starkt.

- "Carl Bildt förringar och sårar många människor. Jag tror att han är helt omedveten om under vilka villkor många homosexuella människor lever i Sverige idag. Jag tycker han ska skämmas ".

sade Sahlin till TV4s Nyheterna när det begav sig.

Och med dagens reaktioner så verkar inte mycket ha förändrats i attityderna. Vi upprörs när sådana konstnärer som Vilks får motta hot för att han kränker andras tro, men samtidigt vill samma personer inte veta av när deras trosuppfattning får utstå kritik eller annorlunda uttolkningar. Helt plötslig så slogs jag av en kompakt stank av högfärd, kolonialism och trångsynthet som lever kvar i det svenska samhället. Och denna stank kan nog bli kraftigare ju större klyftorna blir, de spelar på rädslor och utanförskapets lyra.

Jag kan tycka att det finns goda skäl att ifrågasätta dessa personers inställning till demokrati och öppenhet. Själv tycker jag att det är ynkligt och skäms en hel del dessa dagar över att vi inte kommit längre i vår ambition att bygga ett transparant, öppet och tillåtande samhälle.

Men vi är inte där på långa vägar. Och sådant gör mig förbannad som den vänsterliberal jag är.

Alexandra har skrivit ur sitt perspektiv.

Det svenska civilsamhället står starkare än någonsin. Men det finns skäl att oroa sig för de politiska partiernas framtid skriver DN på sin Ledarsida.

Att människor organiserar sig frivilligt för att lösa gemensamma uppgifter och bistår varandra med praktisk hjälp visar att det finns en hög social tillit i det svenska samhället. Och tillit är demokratins smörjolja. I samhällen där det civila samhället är svagt – till exempel dagens Ryssland – blir stat och stora företag orimligt starka eftersom medborgarna är misstänksamma och har svårt att gå samman.

För att exemplifiera problematiken, eller kanske ge ett av många svar, upplever jag mitt parti som kanske inte i takt med tiden på det sätt som man skulle önska ur ett organisatoriskt perspektiv. Det finns en djungel av föreningar, vissa med nomineringsrätt, vissa utan. Särintressen bygger upp parallella strukurer som innefattar förenngar, representantskap, distriktsförbund och riksföreningar och i alla dessa en myriad av utskott och grupper som representerar ett särintresse på något sätt.

Denna struktur var en nödvändighet för kanske 30-60 år sedan, en tid när (S) hade tio gånger så många medlemmar som idag och det inte var givet att alla hushåll hade bil för att ta sig till representantskapens möten.

Idag ser såväl medlemmarnas vardag som möjligheterna till kommunikation annorlunda ut, men även medlemsantalen i den minsta organisatoriska enheten ser annorlunda ut. Medlemsantal, när de kryper nedåt 30-talet personer, som gör det svårt att bemanna alla de formella positioner som finns i en förening. Styrelse inklusive kassör och suppleanter, valberedning etc.

Det finns goda skäl för alla politiska partier, för (S) situation är inte unik, att se över mer än bara budskapen och på det sätt som politiken kommuniceras via hemsidor, bloggar, twitter och Facebook. För varför är det så att de politiska partierna nu börjat med detta? Jo, för det är till dessa fora som medlemmarna mer och mer beger sig och förväntar sig att bli sedda och lyssnade på.

Det finns goda skäl att se över organisationen och stadgarna rejält under nästa mandatperiod. (S) i Sundbyberg är ett gott exempel med att flytta ut partidemokratin bland väljarna så långt det går. Jag tror att vi måste sluta se på partistrukturen och stadgarna som vi ser på Moses stentavlor, som något oföränderligt och evigt. Jag har träffat partimedlemmar i det egna men även i de andra partierna som så fort någon säger ändring av stadgar får vredesutbrott som känns allt annat än motiverade. Problemet finns i alla partier idag och är en källa till såväl konflikt som oro.

Om samhället nu förändras, vore det inte bra om de politiska partierna förändrar sin struktur i takt med samhället? Risken är stor att de politiska partierna marginaliseras i den dagliga samhällsdebatten och i framtiden riskerar endast ha ett arkeologiskt intresse.

Eftermiddagspostningen, eller helgens andra betraktelse, kommer att handla om sociala medier. Kanske inte så mycket om hur dessa interagerar med sina läsare, hur olika verktyg som Facebook, Twitter och bloggar fungerar rent tekniskt. Nej, ämnet är något som jag funderat på de senaste dagarna.

Hur traditionell media nu agerar för att i svepande ordalag svartmåla sociala medier som oseriösa, smutskastande och personfixerade. Upprinnelsen är tyvärr djupt tragisk, den våldtäkt av en 14-årig flicka som redovisades i ”Uppdrag granskning”.

Utöver den behandling som den våldtagna flickan råkade ut för, i vissa fall med såväl aktivt som passivt stöd från vuxenvärlden så reagerar jag på det omvända. Hur nu en mobb jagar gärningsmannens anhöriga med sociala verktyg på Internet som stöd.

I min värld behöver såväl de två unga kvinnornasom den unge mannen hjälp . De är bara barn. De som däremot bör lastas rejält är den sammantagna värld av vuxna föredömen som antingen varit passiva och tittat bort eller aktivt givit sitt stöd till den förföljelse som drabbar brottsoffren. Naturligtvis vill jag, om det är en fråga om begränsade resurser, prioritera brottsoffren.

Men, till ämnet. Martin Gelins inlägg på Rödgrön blogg blev startpunkten för dessa tankar i mer strukturerad form. Med det skedda som grund så har ånyo debatten om personangrepp i bloggosfären och i andra sociala medier blivit aktuella. Och jag känner inte riktigt igen mig i den beskrivning som traditionell mediea står för.

Men nu med handen på hjärtat, alla som nu påstår sig företräda seriös journalistik i traditionell media, är ni så mycket bättre? Är inte sociala medier en spegel av vad vi som bloggar eller twittrar läser när vi kommenterar och argumenterar baserat på det dagliga nyhetsflödet?

Medborgarjournalistik blir, i sociala mediers gryning, aldrig bättre än förlagan. Och bedriver förlagan, i detta fall etablerad media, tveksam journalistik eller dito med tveksam etik blir resultatet därefter.

I DN kan vi läsa ett exempel av Peter Wolodarski, en ledarskribent som vill ge intryck av att vara seriös i sin politiska analytikergärning och krönikör. Detta exempel handlar nästan enkom om att svartmåla Mona Sahlins (S) person med avstamp i hennes historia. Ett annat exempel, nästan värre, är Göran Skyttes försök till politisk analys och seriös journalistik i SvD idag. Hans försök att slå in en kil i förtroendet mellan (S) och (MP) har jag bara sett en gång tidigare i det smutsigaste av alla spel, nomineringstiderna i de politiska partierna. Fritt hängande frågeställningar är ett klassiskt grepp i smutskastning av person och en mycket medveten handling för att så frön av misstanke. Det finns ännu mer graverande exempel i tabloid- och veckopress som jag, om jag iddes, skulle kunna använda veckor och månader åt att sitta och skriva ner.

Så när traditionell media anklagar sociala medier för att bedriva smutsig medborgarjournalistik så kanske vi ska bredda frågeställningen. Är det inte så att sociala medier är autodidakt? Att de lär sig själva med traditionella medier som förebild?

Jag kan inte annat än för mig själv konstatera att traditionell medias svepande kritik mot ”bloggosfären” ytterst slår tillbaka på dom själva. Jag kan inte annat än att känna en viss desperation från de mest högljudda kritikerna av sociala medier. Dessa vill inte se den utveckling av nedlagda tidningar vi ser rulla över främst USA. Ett land där oberoende medborgarjournalistik nu gör ganska stora inbrytningar i det nya medielandskap som växer fram.

Ett medielandskap som, mycket väl och till och med sannolikt, kan visa sig mer oberoende och progressiva än dagens och därmed göra skäl för orden ”oberoende granskare av makten”. Ett medielandskap där granskarna, med sitt oberoende av varandra, kan nå längre och även granska granskarna.

Jag vill dock framhålla två tidningar som har en positiv grundsyn, och många gånger ett föredöme rent journalistiskt för sociala medier innan jag slutar. Det är såväl Aftonbladet rent generellt (Donald Boström, Peter Kadhammar är goda exempel på journalistiken) som SvD (Claes Arvidsson, Lena Hennel dito goda) som visar ett öppet sinnelag för såväl dialog som att ta intryck från de informationsflöden som finns ute på Internet. Oberoende röster som påfallande ofta har något att säga.

Något förvånad blev jag när Sanna Rayman talade om för mig att främst Per Gudmundson var den på SvD som kanske mest av alla talar om sociala medier i positiva ordalag. Jag ger honom därmed min djupa respekt för hans hållning emedan han och jag aldrig kommer dela ideologisk grundsyn.

Nej, jag tror faktiskt om vi kan se mer av SvD och Aftonbladets grundsyn och dialog med "oss" i bloggosfären så kanske vi kan forma såväl etiska som journalistiska riktlinjer tillsammans. För att möta det nya medialandskap som är i vardande och i detta agera som föredömen.

Och föredömen behövs i såväl den virtuella som den verkliga världen. Det har om inte annat den senaste veckan visat på.

Annat: SvD

Jag har för mig att Kent och Mary har skrivit om detta vid olika tillfällen men hittar det inte just nu. Peter har en närliggande postning.

Lunchbloggen blir vad den blir, och idag en liten räkneövning inspirerad av Alliansfritt. Finansmarknadsministern Mats Odell (KD) har lovat att bonushysterin skall bort i finanssammanhang nu totalt fem gånger.

"Det är slut med det nu" säger Odell till Rapport den 20 april 2009, sen i en annan variant den 28 juli 2009, sen den 1 september 2009, den 10 januari 2010 och nu senast i Agenda den 21 mars. Inte undra på att Anna Hedemo vägrade att motta det som svar på sina frågor, och menade att hon hört det förut.



Så därför, låt oss nu ta avstamp i vad Mats Odell säger i det sista klippet, att han inte tänker vänta en sekund till. Låt oss även ta in att hans partivist är just (KD) där det finns element som har en mer bokstavstrogen bild av hur världen kom till.

Jorden är ungefär 4,54 Miljarder människoår, liv uppstod på jorden för 3,54 miljarder år sedan.

Enligt Bibeln skapades jorden på sex dagar varför varje biblisk dag motsvarar 969,8 miljoner människoår, varje timme 40,4 miljoner människoår, varje minut 673 000 år och varje sekund i runda tal 11 000 år.

Så när kristdemokraten Mats Odell nu efter bevisad senfärdighet med att kunna åtgärda bonushysterin samtidigt som han säger att han inte kommer vänta en sekund till måste jag, med facit i hand, konstatera att det är det Bibliska tidsmåttet som han använder.

Det begripliga svaret, för oss som inte är (KD) på Anna Hedenmos fråga om när han avser ta tag i frågan glasklart. Mats Odell kommer inte vänta 11 000 människoår till.

Vad bra. Eller?

92,2 miljarder. Så mycket kostar de nya skattesänkningar som de borgerliga partierna vill göra. Och nu ska sänkningarna i ännu högre grad gå till dem som redan har mest. Sverige har inte råd med fortsatt skattesänkarpopulism, skriver Thomas Östros (S) i SvD. Det ser med andra ord ut att bli ett fyrverkeri av dyra löften i årets valrörelse. Redan ett halvår före valet intecknar regeringen 5 miljarder kronor för att sänka skatterna för pensionärer skriver samma tidning vidare.
Thomas Östros (S) kommenterar en undersökning från Novus, där 89 procent tycker att det är fel att pensionärer får betala mer skatt än löntagare med att han anser att det är en moralisk fråga.

”Det enda anständiga är att pension ska beskattas på samma sätt som lön. Regeringen har skapat en stor klyfta mellan pensionärer och löntagare. De rödgrönas besked är att klyftan ska tas bort, steg för steg. Det ska löna sig att arbeta, men det måste också löna sig att ha arbetat. Dagens besked från den borgerliga regeringen är att klyftan består”.

Så, vi kommer ha ett fyrverkeri i valfläsk det kommande halvåret. Ett fyrverkeri där parterna reagerar på varandras utspel och jag tror tyvärr att de idag kända skattesänkningarna om 92,2 miljarder kronor kommer att övertrumfas.

Men ingen, utom de Rödgröna i fallet med höginkomstagarna, har hitintills pratat om finansieringen. En intäktspost är dock, bedömer jag, Försvarets nu visade överskot om 2,5 miljarder kronor som vips kommer försvinna in i åtminstone Anders Borgs (M) balansräkning. En annan är att de stora pensionsavgångarna som nu ligger framför oss i offentlig verksamhet inte kompenseras. Att kvaliteten blir lidande.

Sådant pratar man mindre om. I alla fall ett valår som i år.

Nej, jag tror ÖB och Försvarsmakten inledningsvis kan se sig i stjärnorna efter det överskott som levererats för att ta ett exempel. Det finns nog fler, mindre angenäma, kaniner i den hatten som kommer ryckas fram vid en högst eventuell valseger. Den ena kommer, om löften och ekonomi ska gå ihop, vara obehagligare än den andra.

Jag kan faktiskt tycka att det börjar bli tröttsamt med den nya kultur som sprider sig i svensk politik. Det finns en tendens från alla, i synnerhet borgerliga partier, att prata mer om enskilda punktskatter, mindre om vart samhället är på väg.

Och dagen efter valet har i alla fall jag inte någon större lust att se Anders Borg och Fredrik Reinfeldt dra fram den ena obehagliga kaninen ur hatten efter den andra.

Ulvenlöv har en sammanställning som är värd att plöja igenom. Läs Röda berget och Back Nilsson samt Viktor Tullgren. Peter Andersson skriver om skattepopulism han med.

Annan media: Aftonbladet, Aftonbladet 2, Aftonbladet 3,

Återigen så blir denna veckas krönika ett stickspår från min plan med de sju dödssynderna. Som alltid så störs eller påverkas tanken av oförutsedda händelser och andra inspel. Det är väl denna slump som mycket av livet innebär och som kallas ”oförutsedda händelser”. I mitt fall var det ett mail med ett innehåll som, med sin timing, avsändare och implicita innehåll, adresserade exakt de känslor som fick mig att ändra format på mina krönikor.

Vad är det för tankar som väcktes? Med en mild och nu alltmer stigande förvåning kan jag konstatera att de reaktioner som detta mail skulle ha väckt för drygt två månader sedan valde att sova vidare. Det är bra, till och med mycket bra för de känslorna var allt annat än konstruktiva. Men de tankar som kom i efterdyningarna förtjänar på något sätt en reflektion. Om inte annat för att för egen del bringa en rimlig klarhet i hur jag fungerar som människa.

Dagens tankar kommer därför handla om avstånd och val. Avstånd i tid, rum och känslor. För att hänga upp det på någonting så börjar jag med ett citat av Dag Hammarskiöld.

”I varje ögonblick väljer du ditt själv, men väljer du dig själv? Kroppen och själen har tusen möjligheter till olika val, men endast ett har kongruens mellan väljaren och det valda”.

Vad jag tror Dag Hammarskiöld vill ha sagt, och om jag applicerar det på mig själv just nu, är att vi i varje ögonblick i livet står inför val. Att inte välja i dessa oräkneliga, och oberäkneliga, ögonblick är även det att välja. Att välja sina tider, platser och strider för att bli en hel människa. Och att endast ett alternativ i varje situation är det långsiktigt hållbara.

I mitt fall så har jag medvetet valt att förpassa en del erfarenheter in i mina innersta tysta och slutna rum. Jag vill vara tydlig med att jag inte döljer skeenden i min historia, det jag syftar på är de känslor, reaktioner och tankar som uppkommer vid olika händelseförlopp. Det är sällan jag gläntar på de dörrarna för någon utomstående, jag har gjort det vid några tillfällen men jag kommer sannolikt i framtiden vara mycket restriktiv med att ens nämna vad som kan dväljas i dessa rum. Det finns en hel del sorg i dom, det är väl allt jag vill säga och jag låter det bero just där.

Jag tror i varje fall vi alla till mans har sådana skrymslen och vrår. Av fler skäl. I vissa fall kan det vara sådant den enskilde känner skam inför, i andra fall känslor som mina, sorg, besvikelse och ilska, och som inte tjänar något gott syfte att ligga kvar vid ytan.

Med detta sagt så tror jag att det är nödvändigt att veta att dessa känslor finns i dessa rum för att göra riktiga val, men att det ofta är kontraproduktivt att ständigt älta eller låta dessa ligga vid ytan. Och därmed ta upp tid och energi från sådant som annars skulle kunna bidra till att förverkliga just min dröm om livet. Det är skillnad att leva i en känsla och på att leva med en känsla. Att leva som jag, att veta att känslorna finns lagrade för längre eller kortare tid någonstans men välja att låta de ligga kvar där, är att kunna leva med dom.

För att applicera detta på en verklig händelse så kom det sig att jag i fjol befann mig på ett sjukhus i Stockholmsområdet. I väntrummet på akuten satt jag och råkade överhöra en konversation i korridoren som fastnade direkt. Konversationen i sig var mellan en läkare och en ung kvinna som under (uppenbarligen) lång tid skadat sig själv.

Läkaren sade spontant när hon gick förbi och såg den unga kvinnan:

”Varför sitter du här och tittar på dina armar? Det finns ett helt liv där ute som bara väntar på att levas. Jag tänker gå ut till det livet och leva det nu eftersom jag har en timmas lunch, vill du följa med?”

Vad läkaren menade, jag fick tag i henne ett par dagar senare för jag blev så paff över det självklara att jag sökte rätt på henne, var att vi inte kan förneka vår historia eller våra känslor. Men vi kan välja att skapa en mental distans till det som har en negativ påverkan. Att välja livet i sig istället för att välja att leva i det som passerat och ibland sårat oss. Ett sätt att bygga lite murar och rum som skyddar oss från det svarta och bejakar det vita. Rum där vi kan stoppa in det svarta men samtidigt måste vi vara noggranna med att inte förneka att det svarta finns. Att som i den unga kvinnans fall leva med sina ärr men inte i sina sår.

Det är val vi gör. Ett val jag gjort är att skapa en mental distans till sådant som påverkar mig negativt. Det kan ibland uppfattas som en viss snorkighet, avogsamhet eller känslokyla, men det är det inte. Det är en kombination av blyghet, rädsla och precis vad som krävs för att skydda mig för att jag ska kunna leva det liv som bara ligger där och väntar på mig.

Vad som sedan hände den unga kvinnan senare vet jag dessvärre inte, men jag såg när något i hennes ögon tändes just i det ögonblicket när hon sakta reste sig. Och med tvekande steg följde med läkaren ut i den lite kalla, men klara, dagen sent i november.

För att leva.


Fler krönikor i denna serie som, om planeringen nu håller, bör vara klar i början på maj är

Lördagen den 20 mars: Om högmodet
Lördagen den 13 mars: Om ett samtal

Lördagen den 6 mars: Om en människas historia
Lördagen den 27 februari: Om fegheten
Lördagen den 20 februari: Om hämnden.
Lördagen den 13 februari: Om bekräftelsen
Lördagen den 6 februari: Om tillit
Lördagen den 30 januari: Om en färgpalett
Lördagen den 23 januari: Om en resa.
Söndagen den 17 januari: Om tid
Lördagen 19 december: Om jobbet att vara människa

Andra som skriver betraktelser eller krönikor på helgerna är Kent Persson, Mary Jenssen, Peter Högberg, Peter på Röda Berget , Peter Andersson, Peter Soilander samt Fredrik Antonsson. Mer om allt möjligt hittar du på NetRoots för progressiva bloggare och på Politometern som samlingsplats med politiska bloggar.

För några minuter sedan blev jag uppringd av en lätt andfådd Lars Bryntesson (S), oppositionsråd i Värmdö kommun. Vad han hade på hjärtat blev klart först efter att ha dekrypterat hans, av förkylning, lätt maskerade stämma.

Jag fick då reda på att Riksåklagaren mot korruption har inlett en förundersökning mot stadsdirektören i Solna i en korruptionshärva där det, enligt uppgifter på Calle Fridéns och Johanna Grafs bloggar, kopplingar till den politiska och moderatdominerade nivån.

Dagens Samhälle har avslöjat att Sune Reinhold tjänat minst 600 000 kronor för uppdrag åt bolagen bakom fotbollens nya nationalarena. Extraknäcket har mörkats för kommunstyrelsens arbetsutskott.

Jaha. Så var vi där igen. Ett bevis på att långvarigt maktinnehav utvecklar såväl omnipotens som korruption. Det kostade oss (S) valsegern 1976, 1991 samt nu senast 2006 och jag vågar påstå att vi vet hur och varför denna kultur kan få näring. Långa maktinnehav är såväl en grund för stabilitet men baksidan är den kultur av nepotism som får fäste i alla system.

Jag tror att det är svårt att vaccinera sig mot denna cancersvulst men vi kan inte ge upp kampen redan vid skrivbordet och säga att det är omöjligt. Vad vi ser nu är hur en av de moderata kommunpolitiker jag respekterar visar sig bada naken när tidvattnet rinner ut. Det finns tecken som tyder på att Lars Erik Salminen inte kan ha varit omedveten om händelseförloppet.

Bada naken kanske är väl hårt, men att ha varit med på de möten där det blir uppenbart att jäv uppstår utan att agera som förtroendevald är intet annat än ett svek. Kalla saker vid dess rätta namn. Ett förtroende innebär att sätta de man företräder före andra intressen, gör den förtroendevalde inte det är det per se ett svek.

När jag jobbade på Telia hade min enhet som rutin att byta reklambyrå var tredje till fjärde år av samma skäl. Det fanns, med Telias storlek, hela tiden en risk att reklambyråer började överfakturera de löpande uppdragen. Jag hade lite svårt att förstå detta inledningsvis intill dess att min chef sade följande till mig:

En reklambyrå mår alltid bra av att tappa ett stort konto med jämna mellanrum, då blir dom mer alerta.

Detta är omvandlat till det politiska systemet en klok erfarenhet. Det kanske är dags för (M) att bli av med ett stort konto, i detta fall Solna, för att precis som vi i (S) få tillfäll sortera ut rötäggen och bli mer alerta.

Avgörandet, att ”byta byrå”, ligger den 19 september i Solnabornas händer.

I dag, den 26 mars, har justitieminister Beatrice Ask (M) och ordförande i justitieutskottet (även f justitieminister) Thomas Bodström debatterat i SR/Göteborg. Radiodebatten följdes upp av en chat mellan lyssnarna och de två kombattanterna.

I själva debattdelen av programmet tyckte jag tyvärr att justitieministern svamlade bort en hel del tid (nästan 10 minuter) kring hennes grundsyn på rättsstaten. Det blir inte lättare att förstå var hon står efter detta även fast det vore enklare att backa helt. Det gör hon inte, och om hon gör det så är det dränkt i en våg av ord som var för sig bygger ett motsägelsefullt budskap.

Själv chatten är dock kanske mer intressant. Där finns en del matnyttigt för den som orkar läsa sig igenom den och där återfinns även några tydliga frågor som identifierar skiljelinjerna mellan alternativen.

Ett sådant exempel är hur medling mellan brottsoffer och gärningsman har implementerats. Den grundar sig på ett förslag från Thomas tid som minister och har givit mycket goda resultat där den implementerats fullt ut. Svagheten, som Thomas vitsordar nu efter inkörningsperioden, är att det är ett kommunalt ansvar varför kvaliteten och viljan skiftar genom landet. Thomas var ödmjuk inför det förslag som en lyssnare kommunicerade, villig att ta ansvar för en fungerande helhet i hela landet och bad att få reda på mer eftersom detta är ett av hans skötebarn från förra mandatperioden.

På samma fråga svarade Beatrice Ask i praktiken endast att det är ett kommunalt ansvar som inte direkt är en fråga för justitieministern.

Den andra frågan där alternativen blir tydliga är att Thomas, uppbackad av en i praktiken enig poliskår, vill ha en myndighet istället för dagens 21 myndigheter. Detta skulle skapa möjligheter till bättre länsöverskridande samarbeten än dagens struktur. Nuvarande minister delar inte denna syn, varför framgick inte.

Helheten? Jag väljer att direkt citera Thomas Bodströms omdöme om Beatrice Ask:

"Beatrice Ask är en duktig politiker, men hon har uppenbarligen hamnat på fel post. Det tycker jag inte minst att den senaste veckan har visat".

Och så utföll även debatten. Det kan inte vara rimligt att vi på denna post har icke juridiskt skolade politiker. Det visade även utfallet i debatten där Thomas i varje fråga hade en bättre bas att stå på och kunde motivera sina och (S) ställningstaganden både ur ett juridiskt- men även ett allmänpolitiskt perspektiv.

Lite som att jämföra äpplen med päron. Så stor är skillnaden mellan personerna och den förda politiken.

Miljöpartiet når sin högsta opinionsnivå på 14 år och ger de rödgröna fortsatt övertag. Samtidigt backar Sverigedemokraterna och hamnar utanför riksdagen i DN/Synovates marsmätning. När debatten mellan de två regeringsalternativen skärps inför valet hamnar småpartierna i skugga.

Den här gången tycker jag för en gångs skull att Henrik Brors naglat fast analysen riktigt bra. När den egentliga valrörelsen nu börjar den 15 april, med regeringens vårbudget som följs av oppositionensett par veckor senare, kommer det mediala fokuset gynna de två huvudalternativen. Och därmed sätta strålkastarljuset på (S) och (M) som är respektive blocks dominanter.

Detta får till följd att "småttingarna", (V), (C) och (KD), kommer slåss om sitt utrymme inom respektive block för att om inte bli belysta med en 500 W strålkastare så åtminstone kunna skönjas i halvdunklet på scenens ytterkant. (SD), som inte har något utrymme i något av alternativen, kommer få dras med att få en minskad exponering och därmed svårare att få genomslag för sin enfrågepolitik. För att inte tala om vilken uppförsbacke (PP) har. I det sistnämnda fallet tror jag dock att deras skicklighet med att hantera sociala medier inte skall underskattas ännu. Helt borta är de inte beroende på vilka dagsaktuella frågor som kommer upp efter hand och som kan gynna deras politiska, om än tunna, program.

Annars så finns det just inte så mycket att kommentera. En opinionsundersökniing är ett underlag för spelteorier, inte mer men heller inte mindre. Den pekar dock på en sak, att (MP) drar väljare från (S) vilket inte heller är någon nyhet. I min värld så är det ett bättre alternativ än soffan.

Men trots allt, ett spelteoretiskt underlag.

Annat: Peter Högberg om kakel, Alexandra om svek , Antonsson om lugn

Regeringen är alltför försiktig när den lättar på revisionsplikten för aktiebolag. Och lyssnar för lite på sin förenklingskommitté Regelrådet skriver DN på sin egen ledarsida.

DN kritiserar regeringen för att den inte åtminstone ansluter sig till EU normen och detta skulle i så fall leda till att hela 94 procent av svenska bolag skulle slippa den förhatliga revisionsplikten och –kostnaden.

DN fortsätter och jag är inte förvånad över att även (S) får en släng av sleven. DN skriver:

En gång var det näringsminister Mona Sahlin som lovade att minska det administrativa krånglet för företagare. Det hände just inte mycket. För tillfället är det näringsminister Maud Olofsson som står för löftena. Och lite har hänt. Med betoning på lite.

Spontant kan jag nu börja tycka att någon på DN ledarredaktion börjar visa upp en mindre hälsosam personfixering vid Mona Sahlin och sannolikt behöver visst terapeutiskt stöd. Detta för att bearbeta något som mer och mer ger ett traumatiskt intryck men det är inte ämnet för dagen.

Nu tror inte jag det blir så stora förändringar ändå med en slopad revisionsplikt, snarare kan den faktiskt förändras och öka. De s.k. marknadskrafterna kommer i detta avseende lösa detta.

För just den kategori av företag som bär den tyngsta bördan där revisionskostnaderna som andel av bolagets omsättning är störst är samma kategori som har de största behoven av en positiv relation med bankerna. Banker som hitintills svikit dessa bolag under brinnande finanskris.

Det finns inte en bank med självaktning som inte kommer kräva revisionsrapporter eller utlåtande för att bevilja krediter bedömer jag. Krediter som kan visa sig avgörande för bolagets fortlevnad. Så denna slopade plikt kan mycket väl, till och med sannolikt, visa sig bli en pyrrhusseger. En seger med stora egna förluster eller att resultatet av "segern" visar sig leda till en förlust längre fram.

Men en hel del pukor och trumpeter lär det bli, jag ställer mig som sagt ändå tveksam till de reella effekterna för sådana som jag. Jag får nog slita vidare med de revisorer jag har känns det som efter att ha pratat med banken.

Via min ständiga källa till inspiration, Alliansfritt, kan jag läsa mig till att justitieminister Beatrice Asks promenad i rabatterna med ett klaver på varje fot fortskrider i oanade riktningar och utan att tappa i intensitet. Hennes senaste bortförklaring når nu helt oanade, och nya, nivåer: det är valårets fel att hon nu hamnat i medias strålkastarljus.

Just hennes partihemvist, (M), gör det hela än mer bisarrt och inte utan en viss svärta i humorn. Just detta parti kan uppvisa den högsta tätheten mediekonsulter per medlem eller förtroendevald i jämförelse med andra riksdagspartier.

Och det är inte heller vilka mediarådgivare som helst som utgjort rekryteringsbasen. Kreab, är den mest namnkunniga i denna bas för regeringskansliets personalförsörjning. Men det finns naturligtvis fler byråer, ingen direkt novis på området om man får tro deras hemsidor.

Det är bland annat ur detta perspektiv som jag funderar över vad dessa byråer egentligen lär ut till sina anställda och kunder, anställda som inte är utan inflytande på vår nuvarande regerings kommunikativa förmåga.

Listan börjar bli lite väl lång på grodor, klavertramp och misslyckade pudlar. Allt som kunde ha undvikits med vad jag en gång fick lära mig på en av alla dessa medieträningar som ytterst gick ut på några enkla förhållningsregler:

Ljug aldrig
Prata så att folk begriper
Skyll aldrig på andra
Var tillgänglig

Och

Gör du fel, erkänn dina fel och brister, be om ursäkt och gör om.

För antingen är det så att alla dessa mediekonsulter nu blivit placerade på regeringskansliet som stats- eller pressekreterare med en suck av lättnad från Kreab och andra tidigare arbetsgivare. Jag skulle kunna vara riktigt elak och gissa att det i så fall är en form av arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

Eller också är det på det viset att nämnda byråer inte själva begriper medias logik och bedriver någon form av gissningslek om andra regler än de jag nämnde. Jag har dock väldigt svårt att tro på detta eftersom dessa byråer har andra, och mer krävande, uppdragsgivare.

Men det kan vara ett tredje alternativ när jag tänker efter. Nämnda ministrar är helt enkelt totalt obildbara inom sociala mellanmänskliga samspel och mediekommunikation.

I alla fall, något av dessa tre alternativ är det. Och det skulle nog vara rätt bra för oss väljare om vi kunde utröna vad det är, om inte annat för historieskrivningens skull och som underlag till en och annan komedi.

Svensk rättspolitik pendlar mellan överlagstiftande och uppgivenhet. Justitieministerns utspel om skamstraff är bara ett exempel på visionslösheten. Detta trots att det med rätt insatser går att minska brottsligheten, skriver den liberala publicisten Paulina Neuding i SvD idag.

Nu adresserar Paulina endast ett område, det juridiska, men artikeln är bra. Mycket bra och jag finner det angeläget att med denna som grund höja blicken och bredda samtalet med ytterligare ett avstamp i Stefan Wikéns postning idag på morgonen.

Den rapportering och på vilket sätt som debatter genomförs samt hur politiska partier tvingas kommunicera är, dristar jag mig till att påstå, ytterst ett hot mot demokratin. I gårdagens debatt fick statsministern frågan om vad som var hans styrka. Svaret på den frågan var:

”Jag har en klar idé vart jag vill leda Sverige”.

Journalisten förmådde inte ställa den i min värld naturliga följdfrågan, en fråga i imperativ form som inleds med ordet ”Beskriv”. En fråga som måste kunna följas upp med kritiska följdfrågor om konsekvenser, samhällsförändringar och finansiering. En fråga som i detta specifika fall borde få den aktuella journalisten att fånga upp Fredrik Reinfeldts ord vid arbetsstämman i Västerås 2009 där han lugnade neo- och marknadsliberala partikritiker med orden:

”Det är inte en fråga om att Nya Moderaterna bytt riktning, den ligger fast. Det är mer en fråga om tid”.

Dagens medieutrymme, vare sig det är i tid eller spaltmeter, medger inte att media kan ta det folkbildande och granskande ansvar som man säger sig ikläda. Utrymmet och jakten på ytterligare sålda lösnummer pressar politiska journalister till tunnelseende och detaljer som kan skapa enskilda rubriker.

Journalister idag är en produkt av denna medielogik, jag tror faktiskt att skrämmande stor andel av de som säger sig vara politiska journalister saknar förmåga till helhetssyn och skulle sannolikt vara bättre som kändis- eller sportjournalister där detaljer spelar en större roll i nyhetsflödet.

Så vad vill jag ha sagt? Jag bedömer att sociala medier kommer fylla en roll på sikt som ”citizen journalism” eller medborgarjournalistik. Många politiska analyser på såväl makro- som mikronivå håller redan idag en bättre kvalitet och avsändarens sympatier är tydligare. Det senare en fördel eftersom läsaren själv kan avgöra vad som eventuellt kan ha präglat den ena eller andra slutsatsen.

Skall traditionell media kunna haka på börjar det bli dags för en förändring, och blir denna förändring lyckosam kan detta få genomslag på den politiska nivån. Att ledande politiker pratar mer om hur samhället ska hänga ihop och mindre om färger på åklagarmyndighetens kuvert.

Mindre om detaljer och stuprörsperspektiv som skymmer eller inte fångar helheten.

Krassman har bloggat om närliggande.

Medierna måste ta ett större ansvar för hur de rapporterar kring egna och andras opinionsmätningar. Den stora utmaningen för dem som vill undersöka folkets åsikter är att genomföra opinions­mätningar som ger så rättvisande information som möjligt och dessutom att tolka resultatet på ett rättvisande sätt.

Tyvärr slarvas det ofta här och det finns anledning att varna för vad man med en journalistisk tillspetsning skulle kunna kalla för opinions­mätningsjournalistikens sju dödssynder. Det handlar till exempel om representativa urval och om statistiskt säkerställda förändringar. Medierna har ett eget intresse i att bevara förtroendet för rapporteringen kring väljaropinionen, skriver Jesper Strömbäck, professor i journalistik, på DN Debatt.

Befriande och i viss mån viss ironi att det är just i DN som denna artikel publiceras. Enligt min uppfattning är DN den av de större dagstidningarna som kanske har den tydligaste politiska agendan i all sin nyhetsrapportering, denna uppfattning vet jag delas av Thomas Bodström (S) varifrån jag hämtat bilderna från DN förstasida.



Titta gärna på bilderna nog igen och jämför hur en nyhet som gynnar det ena blocket i svensk politik får ett givet utrymme, när förhållandet är det omvända blir helt plötsligt det förment objektiva nyhetsvärdet helt plötsligt annorlunda. Är detta en oberoende nyhetsrapportering? Nej.

Ett annat exempel på hur just denna tidningsredaktion tagit ställning i en inrikespolitisk fråga är debatten kring ”bloggosfären” i samband med FRA - debatten. Där påstod DN nyhetsredaktion att icke namngivna opinionsbildare bloggosfären mottagit ersättning för sitt arbete och därmed styrt opinionen. Du hittar artiklarna där DN låter sin perception och verklighetsuppfattning vara gällande här och här. Trots utlovade bevis så har dessa lyst med sin frånvaro, och jag glömmer inte så lätt. Jag väntar fortfarande på detta eller en dementi.

Ett tredje exempel på hur DN hanterat nyhetsflödet är påståenden om att (S) förre partiledare Göran Persson opererat sina höftleder privat på Sophiahemmet i Stockohlm. Så sent som i februari 2010 lyfte Dagens Nyheter upp detta felaktiga påstående på sin osignerade ledarsida, något som ännu inte korrigerats.

Men att nu belysa detta på debattplats är bra, jag kan bara hoppas att det är ett steg till mer oberoende nyhetsredaktioner i allmänhet och på DN i synnerhet. Den attityd som hitintill visats upp påminner starkt om hur tidningar som Pravda (under sovjettiden) och informationsministrar som Bagdad-Bob ser på sin omvärld.

För sakens skull vill jag peka på SvD, den största konkurenten, som ett gott exempel på hur chefredaktören tydligt lyckats skilja på vad som är nyhet och vad som är åsikt. Kan vara något att titta närmare på.

Vårt startande av ”Tvättstugan” är ett led att rensa debatten ett steg i en sanering av nyhetsflödet som ytterligare kan sätta press på mer självständiga och objektiva nyhetsredaktioner. I alla fall är det ett exempel på "citizen journalism" som i andra länder, som USA, nu snabbt förändrar medielandskapet.

Det vore befriande om DN som ledande svensk dagstidning kunde ta problemet med politiskt färgat nyhetsflöde vid hornen och visa vägen för annan media. Om nyhetsredaktionen på DN i detta fall tvärtom återigen gömmer sig kan det vara så att man bidrar till att långsiktigt gräva sin egen grav. Och då är demokratin och det öppna samhället riktigt illa ute i ett längre perspektiv.


Vi som står bakom Tvättstugan är:


Peter Andersson
Ulrika Falk
Peter Johansson
Fredrik Pettersson

Viktor Tullgren

Alexandra Einerstam
Peter Högberg
Marika Lindgren
Rosmarie Södergren
Johan Westerholm
Hannah Bergstedt
Björn Fridén
Claes Krantz
Victor Svedberg
Johan Ulvenlöv

TV 4 inleder valåret med en första debatt, inför denna tilldragelse har Johan Ulvenlöv publicerat en sammanställning av Novus Opinions senaste undersökning om väljarnas förtroende i några sakpolitiska frågor.

Debatten handlade föga förvånande en av de större valfrågorna, jobben. Det känns som en tanke eftersom jag tillbringat hela dagen i näringspolitikens tecken. Framför allt känns den sista aktiviteten som den kanske mest nära, när Tomas Eneroth och jag gästade Företagar Förbundets politikermingel. Mer om detta mingel kommer jag återkomma till imorgon, timmen blir för sen för en renskrift av mina lätt kryptiska anteckningar. Det kommer kräva en del dekryptering för jag tror knappast att Camilla Littorin, FF, ställde några frågor som berörde stekta bananer. Det är vad jag kan läsa ut ur dom vid en första snabb anblick.

Jag tycker ändå att TV4, för att återgå till den debatten, lyckats med formatet i debatten, spännande frågeställningar som gav anledning till självkritik.

För första gången så kom statsministern upp på pisten för att försvara sjukförsäkringsreformen vilket jag bejakar, Mona Sahlin pekade på hur socialförsäkringsministern hänvisar utförsäkrade till socialbidrag vilket i min värld inte leder till att sjuka blir friskare. Men statsministern vill inte kännas vid att folk tvingas till socialbidrag.

Skatterna blev en fråga, och då framför allt klyftorna mellan de som arbetar och de som efter ett förvärvsliv uppbär pension. Men hela den debatten blir lätt bisarr, vare sig VÅP:en (regeringens vårproposition) eller oppositionens motion är officiella varför den delen blir irrelevant. Här kan jag faktiskt rikta en viss kritik mot Ekdahl som debattledare, han kunde ha tagit en viss hänsyn till detta och styrt debatten något annorlunda.

Jag tycker ändå att debatten var bra, god ton och ett tilltalande format. Jag kan rekommendera er att följa denna serie under valrörelsen. Vinnare? I min värld inte svårt, jag har idag haft förmånen att tillbringa mer tid än många andra med socialdemokraternas näringspolitiske talesperson Tomas Eneroth. De samtalen vi hade, om högt och lågt samt om livet i stort, och kvällens debatt gör att jag bedömer de Rödgröna som det alternativ som har en fungerande helhet i motsats till sittande regering.

Varför? Politiken hänger ihop, statsministern hamnar alltför ofta i detaljer och tunnelseende och förmår inte, antingen med vilje eller omedvetet, förklara hur samhället hänger ihop.

Idag har jag förmånen att få följa Tomas Eneroth (S), Näringspolitisk talesperson, på dels en radiodebatt på SR/Östetgötland samt en web-TV debatt mot Tomas Tobé som har motsvarande roll i (M).

Dessa debatter, under en dag, är del i en serie på totalt åtta tillfällen där valet 2010:s huvudmotståndare, (S) och (M), möts på olika platser i landet och debatterar olika ämnen där skiljelinjerna mellan alternativen blir tydliga. Dagens ämne är därmed givet. Näringspolitik. Jag kommer när klippen blir tillgängliga lägga ut dom på detta inlägg.

Men varför blir det Tomas Tobé (M) och inte näringsminister Maud Olofsson (C)? Svaret är inte helt givet men hon har i varje fall inte prioriterat att i den valrörelse som redan börjat möta "sin" motpart ur (S).

Men Tomas Enerot ger ändå Tomas Tobé ett erkännande, dessa debatter har den effekt att de mobiliserar ett intresse för politik och kan då locka såväl egna, osäkra som motståndarlagets väljare till att vara aktiva och även den 19 september rösta. Det stärker demokratin.

Men debatterna då? Skiljelinjen ligger i jobbfrågan, hur vi skapar jobben.

Näringspolitik är till för att att skapa jobb och innebär inte bara sänka skatter. Tomas Enerot pekade på att 100 MDR SEK i sänkta skatter inte haft några statistiskt mätbara effekter på antalet sysselsatta. Tomas Tobé å sin sida hävdar att sänka skatter viktigt även för soloföretagare.

Facit för Alliansens näringspolitik kunde vara bättre, småföretagare har fått uppleva höjda arbetsgivaravgifter, krångligare regelverk och bristande FoU -satsninar, detta har resulterat i att än var tredje ung människa arbetslös i Östergötland.

Något märklig blev debatten när Tomas Tobé hävdade att RUT-reformen var ett självfinansierande system, min kommentar till detta är att vad jag lärt mig efter ett års studier i nationalekonomi är att det inte finns ekonomiska evighetsmaskiner. Med den moderata retoriken tycks det ändock stå en sådan i källaren till Rosenbad.

Den andra märkliga situationen uppstod när de bägge fick samma fråga att besvara:

Vad tänker ni säga till den arbetslöse industriarbetaren i Motala?

Tomas Eneroth (S) svar handlade om tjänsteutveckling och industriproduktion.

Tomas Tobé svar var att en utbyggd kärnkraft skulle vara huvudspåret. Just det svaret bedömer jag ger mindre av besked till den enskilde än industrin på makronivå.

Ett annat lite märkligt uttalande var att Tomas Tobé utlovade mer lättnader i det regelkrångel som omgärdar solo- och mikroföretagarena. Vi skall då ha i minnet att Alliansen viktigaste löfte till småföretagarna var att minska regelverket med 25 procent. Dagens notering ger vid handen att ungefär hälften av företagarna upplever en ökad administrativ börda.

Till slut fick Tomas in det kanske viktigast beskedet till sveriges solo- och mikroföretagare:

I sviterna av finanskrisen har bankerna i mångt och mycket svikit dessa företags behov av finansiering och tillgång på riskkapital.

(S), (V) och (MP) är överens om att införa ett riskkapitalavdrag för den som investerar i ett nytt nystartat företag. Avdraget innebär att den som investerar i ett nystartat företag kan få dra av 20 procent av det investerade beloppet, dock max 100 000 kronor. Beloppet dras mot skatt på inkomst av tjänst, fastighetsskatt samt förmögenhetsskatt.

Denna modell har utretts och förespråkas av till exempel Svenskt Näringsliv. Utredningen har i sin modell, konkreta förslag för utformningen som säkerställer att avdraget inte missbrukas. Totalt avsätter oppositionen i sitt alternativ 500 miljoner för ett temporärt stöd under 2010. Om avdraget visar sig vara lyckosamt är (S), (V) och (MP) beredda att införa avdraget permanent.

En på alla sätt givande dag som avslutatdes på Företagar Förbudet där Tomas talade till och med företrädare för den organisation som organiserar kanske flest solo- och mikroföretagare. Han presenterade där de huvudrag som jag redogjort för ovan men en hel del matnyttigt till. Som trygghetssystem, ALMI och kompetensutveckling.

Igår var jag på mingel på Pressklubben efter träningen. Trevligt på alla sätt och vis, ramlade bland annat in i Jonas Morian, Fredrik Antonsson och Sanna Rayman.

Och nu kan det konstateras att jag och Antonsson har rökt fredspipa och försökt mumla fram något som för en tondöv eventuellt kan uttolkas som ”we shall overcome”. Vi konstaterade att vi är sprungna ur samma källa och att vi någonstans har gemensamma beröringspunkter ändå. Dock ej på det ideologiska planet men det fråntar mig inte nöjet att utväxla skabrösa minnen med honom.

Naturligtvis från en upphöjd position som den i grunden omnipotente egocentriker jag är. Där jag som RO/Kapten och han motsvarande löjtnantsskrälle under en del skratt och i min outsägliga och outgrundliga vishet och godhet kan delge honom erfarenheter från världen utanför Sundbyberg.

Det kommer underlätta för mig i debatten med honom att vi klarat ut en del snedtramp, men det kommer inte ta ifrån mig möjligheterna till sarkasmer och nedvärderande utlåtanden om honom som enmanstankesmedja. Snarare tvärtom, nu öppnas nya möjligheter att återerövra även den arena han säger sig dominera, den humor som frodades i officersmässar och gunrum, från honom.

Det blir nog en sjusärdeles rolig valrörelse.....

Medlemsstater som fuskar eller missköter ekonomin bör få mindre pengar av EU. När Europas regeringschefer träffas i morgon torsdag för att besluta om Europa 2020 – efterföljaren till den misslyckade Lissabonstrategin – krävs konkreta institutionella reformer. Annars är risken stor att EU återigen misslyckas skriver Lena Ek (C) på DN Debatt.

Som huvudförhandlare har Lena Ek därför lagt fram fyra förslag, bland annat sanktioner mot fuskande medlemsstater. Nu förväntar hon sig att Fredrik Reinfeldt arbetar för att dessa synpunkter tas till vara vid toppmötet om den nya tillväxt- och framstegsstrategin.

Jag brukar ju vara ganska kritisk mot (C) i allmänhet men finner absolut inte, som den Europofil jag är, någon anledning till detta. Snarare tvärtom, Lena Ek visar verkligen att hon är uppgiften mogen såväl som europaparlamentariker som huvudförhandlare.

Det är befriande att få in denna fråga i debatten, alltför mycket kretsar annars runt inrikespolitik ett valår. Och vi får inte glömma, vilket är lätt gjort, att europapolitik är även det inrikespolitik. Som passus kan jag lägga till att jag tycker fortfarande det är lite märkligt och bakvänt att vi har en Europaminister, som om EU är en separat sakfråga och som inte normalt återfinns på varje departements dagordning….

Nej, äras den som äras bör. Lena Ek (C) sätter med detta initiativ avtryck i debatten och kan säkert göra skillnad i såväl Bryssel som Rosenbad.

Äntligen en opinionsundersökning som ger lite mer kött än de gamla vanliga, även fast resultatet i den inte får mig att dra på smilbanden så finns det mer i denna än de övriga månatliga om partisympatier. Jobben är den viktigaste frågan i det kommande valet och det är Moderaterna som har den populäraste jobbpolitiken. Det framgår av en opinionsundersökning som Sifo gjort för Sveriges Radio.

Efter att ha snabbgranskat underlaget kan jag konstatera att andelen osäkra väljare i denna undersökning pendlar mellan 30 och 44 procent beroende på frågeställning, men onekligen så är jag benägen att hålla med om att just jobben kommer att vara en av huvudfrågorna.

En annan iaktagelse är att (S) nu går om (FP) som det parti med den bästa skol- och utbildningspolitiken. Det ska bli intressant att se hur Alliansen å ena sidan kommer vilja tillmäta undersökningen tyngd och å andra sidan negligera profilfrågor.

Underlaget är som sagt svajigt men det ger en tydlig signal till samtliga partier att, som jag skrivit om tidigare, inte ta några undersökningar för slutresultat. Det gäller även opinionsundersökningar som visar en övervikt för det rödgröna blocket.

Valrörelsen blir en rysare hela vägen in i kaklet och det enda vi vet är att det som kommer avgöra är med vilken uthållighet och vilken nyfikenhet som respektive block kan skapa för den egna politiken under denna valrörelse.

Det verkar bli klent med semester i år för undertecknad, men ingen kommer ihåg en silvermedaljör så det är bara att tugga sig igenom det.

DN om jobben och statistiken
DN om jobbdebatten

Igår satt jag i solen med en gammal vän nere på KMK brygga vid Djurgårdsbron. Min vän är precis hemflyttad från London där han haft en central position på en större internationell bank. Han valde att flytta hem familjen av sociala skäl men samtidigt som han nu i efterdyningarna av finanskrisen behövde en tids vila.

Det var uppfriskande att föra ett samtal med honom. Det är alltid uppfriskande med nya utifrån-perspektiv som baseras på andra utlandserfarenheter än mina egna. Men just min väns perspektiv och slutsatser var remarkabla. Varför?

Han sågade regeringen Reinfeldts arbetsmarknads-, närings- och utbildningspolitik ungefär i höjd med fotknölarna, faktiskt kanske något lägre ändå när jag tänker efter. För vad min vän sade om den förda politiken var att regeringen Reinfeldt totalt missat Sveriges industriers och tjänsteexports förutsättningar. För att överleva i ett allt hårdare europeiskt näringsklimat var han milt sagt kritisk mot de reformer som regeringen Reinfeldt genomfört sedan valvinsten 2006. Att först montera ner all arbetsmarknadspolitiskt motiverade utbildningsinsatser för att nu brådstörtat bygga upp en bråkdel igen. Detta samtidigt som regeringen ensidigt satsat på utbudssidan på arbetsmarknaden.

Min vän var upprörd. Min alltid borgerligt röstande vän önskade av hela sin intellektuella kapacitet att regeringen antingen skulle vakna upp och föra en traditionell svensk progressiv arbetsmarknadspolitik med fokus på utbildning eller avgå. För än så länge är det den allt mer sinande kompetensen hos arbetskraften som håller oss uppe menade han.

Detta ser inte Sven-Otto Littorin (M) och partisekreterare Schlingmann (M) i deras försvar av den förda politiken. Ett försvar som är en kritik av Thomas Östros (S) artikel på SvD Brännpunkt.

För fakta talar tyvärr emot herrarna Littorin & Schlingmann. RUT och ROT-jobb kanske kommer lindra arbetslösheten en kortare period men är knappast något som kan finansieras med skattemedel en längre tid. Detta längre perspektiv är dock höljt i dunkel för regeringen.

För att kunna fortsätta finansiera dessa tjänster, som knappast kan exporteras, krävs en livskraftig exportnäring bestående av såväl tjänsteföretag som industrier. För att denna skall vara just livskraftig krävs utbildade arbetare. För att lösa detta krävs att staten går in och finansierar detta om svensk arbetsmarknad ska fortsätta utvecklas. Återbetalningen sker som bekant med framtida skatteintäkter från industrin som helhet, såväl arbetsgivare som arbetstagare inräknade.

Inte mer, men heller inte mindre än detta är vad som krävs.

Och hur min vän kommer rösta i september? Helt ärligt visste han inte det, han var fortfarande i affekt över tillståndet i svensk närings- och utbildningspolitik när jag lämnade honom i solskenet ensam med sina tankar. Hans resonemang lät dock väldigt nära ett parti han aldrig tidigare röstat på.

Det parti jag råkar företräda..... och det vet han om nu.

Idag landar regeringens förslag om nybyggnad av kärnkraft på riksdagens bord. Men det är osäkert om propositionen kommer att gå igenom när frågan ska klubbas senare i vår rapporterar SR/Ekot. Och därmed inleds en prövning för såväl (C) som regeringspartiernas ledarskap.

Resultatet av den kommande omröstningen vilar i praktiken på en person, Sven Bergström (C) som inte tagit slutlig ställning. Och jag förstår hans dilemma.

I ena vågskålen ligger den personliga övertygelsen och regeringschefens (M) utfästelse från regeringsdeklarationen 2006, i den andra en överenskommelse som förankrades i efterhand och som slöts i konflikt med nämnda utfästelse.

I nöden prövas vännen brukar man säga. Nu när en för regeringen central fråga skall avgöras prövas mer än så. Såväl regeringens ledarskap som centerpartiets identitet och historiska kärnvärderingar står nu i skottgluggen. Hur det går kommer, nu när jag pratat med centerpartistiska kärnväljare i glesbygd, vara avgörande för hur regeringens ledarskap som helhet fungerar och centerpartiets framtid i synnerhet.

Men för att citera centerpartisten Per Ankersjö, centerpartiets framtid är så ljus att han måste använda solglasögon. Är det måhända strålkastaren på det annalkande tåget i form av en votering som bländar honom?

Med lag styrs riket.

Jag vet inte var jag läste det men meningen känns bra. Och relevant. I SvD har Sanna Rayman en alldeles utmärkt, och inte utan kritik mot justitieministern, betraktelse över Beatric Asks (M) senaste irrgångar.

Med den senares experiment i juridik den senaste tiden är det inte ointressant att lägga även Lagrådets kritik mot regeringen som helhet. Om detta kan du läsa i GP och DN men som exempel kan jag nämna att Miljödepartementets nya kärnkraftslag är en av de som får kanske den hårdaste kritiken:

-Den verkar skriven av och för ingenjörer, säger justitierådet Bo Svensson, till GP.

Jag väljer att för att beskriva regeringens handlag med lagstiftning att klippa in Lagrådets yttrande över denna lag:

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Den tid inom vilken granskningen enligt regeringens önskemål skulle vara klar har med hänsyn till lagförslagens omfattning och komplicerade natur varit osedvanligt kort. Lagrådet ställs i en sådan situation inför svåra avvägningar.

Lagrådet vill naturligtvis inte göra avkall på sin ambition att granska och analysera den föreslagna lagtexten så noggrant som möjligt. Samtidigt vill Lagrådet inte vara en ”propp” i systemet som kommer att försena genomförandet av viktiga reformer. I det föreliggande fallet har Lagrådet valt att i första hand fullgöra sina kontrollfunktioner enligt 8 kap. 18 § tredje stycket regeringsformen. Däremot har det endast undantagsvis varit möjligt att på sätt som utbildats i praktiken reparera lagtekniska brister och därvid utarbeta nya lydelser av lagtext.

Har vi sett det förut? Listan på haverier börjar bli lite för lång för att jag skall tycka att ledarskapet och den erfarenhet som det största partiet i regeringen nu säger sig ha fungerar. Några axplock som framkallat häftiga debatter är annars FRA-lagarna och Sjukförsäkringslagen för att påminna läsaren. Det är lite skrämmande att se i praktiken samma svar från Lagrådet på de mest skiftande lagar, ett annat uttryck skulle kunna vara "hafs och slafs".

Jag kan i sammanhanget fortfarande tycka att valet av Justitieminister fortfarande är lite märkligt tre och ett halvt år efter tillsättningen. Att (S) av tradition haft lite svårt att rekrytera högt meriterade jurister är inte någon hemlighet. Men att det ska vara så svårt för en borgerlig ministär att skaka fram en skolad jurist på denna post känns både apart och märkligt.

För som Sanna Rayman skriver i sin betraktelse:

"Vad som är tunga ministerposter varierar en smula med regeringsfärg. Om det är något vi förväntar oss av en borgerlig regering så är det en justitieminister med tyngd. Lag och ordning ska vara en borgerlighetens paradgren. Det ska inte råda något tvivel om att med en alliansregering råder en flumfri syn på straff och kriminalvård kombinerad med ett starkt värn om grundläggande rättsprinciper".

Men det är just det sistnämnda som är det akuta problemet nu. Det författningsenliga och parlamentariska handlaget med lagar i allmänhet och definitioner på termer som skyldig, misstänkt och oskyldig tycks i min värld ha vad man säger en förbåttringspotential.

Beatrice Ask (M) är en mycket kompetent allmänpolitiker, med lång tid i svensk politik på toppnivå är hon både kompetent och erfaren till många olika uppdrag inom en mängd områden. Men just juridik är inte en position där denna bredd behövs i den formen, just justitieministerns bakgrund och kompetens inom lagstiftningsarbetet sätter tonen i mycket annat.

Med detta sagt så bör såväl regeringen Reinfeldts ledarskap och justitieministern själv ta sig en funderare inför vårens utvecklingssamtal. Ett mycket traditionellt sådant med frågor kring hur uppdragsgivaren, regeringschefen, ser på hur justitieministern bör och kan utveckla sin förmåga för att möta grundlagens och regeringens utmaningar.

Kanske i senaste laget, men ändå….

Länkar: SvD, SvD, SvD Ledarblogg, DN, AB, AB,

Annat: Fredrik Antonsson sluggar mot sina egna, Peter Andersson med hans kvällspostning, Högberg ger sin syn likaså Peter på Röda Berget. Från det blå laget finner vi Soilander, Grandmaster

Läser på Thomas Bodströms (S) blogg om hur han uppfattade justitieminister Beatrice Asks (M) uttalande i TV 4 om hur misstänkta skall hanteras i sexualrelaterade brottsmål. Jag är inte jurist som Tomas men så pass mycket folkrätt har jag fått mig till livs i olika utbildningar och yrkesroller att en princip ligger i ryggmärgen och i varje civiliserat lands grundförutsättningar för överlevnad.

Att ingen människa är skyldig innan motsatsen bevisats.

När justitieministern säger att "Jag är den enda som tänker på flickorna som utnyttjas." Är det intet annat än att försöka flytta fokus och tvärtom, för egen vinnings skull faktiskt utnyttja de flickor hon hänvisar till. Allt för att rädda den egna självbilden.

Helt plötsligt har vi fått en justitieminister som helt självsvåldigt och på den lagstiftande nivån agerar i enlighet med Obiter Dictum (latin "Vid sidan om saken"). Denna juridiska term syftar till återgivningar av, eller inom rätten, som ej hänför sig till den specifika rättsfrågan, utan omständigheterna i övrigt.

Detta är relativt vanligt förekommande i brottmålsdomar, då man från rättens sida vill förklara sitt domslut på annan grund än de rent juridiska. Obiter dictum, som tycks råda i regeringen Reinfeldts värld, kan vara förklarande redogörelser för hypotetiska rättsfall som liknar det aktuella. Som sagt, när hon nu upptäcker att det börjar blåsa tar hon skydd bakom brottsoffren.

Till saken hör att just denna term är en i övrigt helt främmande fågel i den lagstiftande församlingen.

Jag stödjer Thomas i hans krav, han ger justitieministern en möjlighet att ta tillbaka det hon sagt och därefter gå vidare. Men justitieministern tycks inte förstå allvaret i vilka krafter hon satt igång.

Från att hänga ut misstänkta är steget kort till ståndrätt och medborgargarden. Hon öppnar dörren till ett samhälle som präglas av allt annat än civiliserade beteenden. Hon ger på sitt speciella sätt uttryck för vad hon vill att föregångslandet Sverige skall stå för. Och för att nå detta mål tycks hon inte dra sig för att gömma sig bakom flickor och kvinnor som far illa.

Vämjeligt.

Annat: TV4, TV nr 2, TV 4 nr 3, Aftonbladet

Johan Ulvenlöv gav mig tipset och jag noterar att även Peter Andersson och Thomas Hartman har skrivit bra i frågan. Och naturligtvis, Scaber Nestor som kanske har den bästa täckningen.

Medialogiken spelar i frågan om sjukförsäkringarna regeringen spratt efter spratt och lever nu sitt eget liv. Regeringen Reinfeldt skördar nu frukterna av en lika illa beredd reform som kommunikation och ledarskap. Socialförsäkringsminister Christina Husmark-Perssons senaste grepp är att rehabilitera långtidssjukskrivna med promenader i slottsparker.

Silversmide för stressad sjukvårdspersonal, promenader i slottsträdgården för långtidssjukskrivna smärtpatienter. Regeringen hoppas att kulturen ska ge bot och lindring. Två unika projekt har dragits igång under våren. Kanske kan de leda till att läkare i framtiden skriver ut kultur på recept.

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Perssons (M) uttalade ambition är att kultur ska kunna användas för att förebygga och förkorta sjukfrånvaro.

Nu hyser jag ändå viss sympati med ministern för Nyhetskanalens rubriksättning, för tanken är att stimulera till aktivitet är i grunden god. Men fel blev det, och regeringen har förtjänat svarta rubriker med råge i denna fråga som skötts så tafatt och brister i grundläggande parlamentarisk beredning. På Alliansfritt kan du läsa hur systemet fungerar i praktiken och hur det rimmar med regeringens utfästelser.

Tanken bär iväg lite en sådan här dag ändå, slottspromenadreformerna grundtanke till trots. Kommer ni ihåg Marie Antoinette? Frankrikes sista drottning som när hon under förstadierna till franska revolutionen fick reda på att folket ropade efter bröd sade följande:

Varför äter dom inte kakor?

Via Alliansfritt, Resumé och Aftonbladet kan jag läsa mig till hur reklambyrån Garbergs nu metodiskt på statens uppdrag lanserar ordet nya på ett minst sagt remarkabelt sätt. Likheterna är slående med det nya statsbärande partiets formspråk.

Det är inte utan att jag får vissa krypningar nu. Timingen när den nya logotypen, som bla. syns på mama.nu, blimamma.se, alltombarn.se, familyliving.se och viforaldrar.se, sker samtidigt som ca 50 000 människor utförsäkras. Och att det råkar vara valår i år.

Den känsla som jag får är att regeringen Reinfeldt nu beslutat sig för att allt skall vara nytt, allt gammalt skall ut. Allt nytt skall dessutom stöpas i samma formspråk. Kanhända skall alla män och kvinnor anamma det största regeringspartiets nya klädkod?

Bilden på statsministern som inleder denna postning, där Fredrik Reinfeldt (M) porträtteras som den store ledaren, känns helt plötsligt inte som ett lika roligt skämt längre.

Det är framförallt kvinnor och låginkomsttagare med tunga jobb som utförsäkras från sjukförsäkringen, visar en sammanställning LO gjort av dem som har lämnat sjukförsäkringen och nu går Arbetsförmedlingens arbetslivsintroduktion rapporterar SR/Ekot nu på morgonen.

Jag antar att även detta nu ska utredas om "ett tag" för att citera arbetsmarknadsminister Littorin (M). Att kvinnor var överrepresenterade i gruppen långtidssjuksrivna visste vi tidigare men regeringens politik kommer att leda till att kvinnor även blir överrepresenterade i de som hamnar i socialförsäkringsberoende och fattigdomsfälla.

Att sedan statsministern säger sig vilja bli "kvinnornas Fredrik" ter sig som ett hån numera. Ett gapflabb i ansiktet på kvinnorna som blir "omförsäkrade". För det är han som ytterst är ansvarig för regeringens politik.


Läs även Katrine Kielos Ledare idag

Lite creepy med all plastikkirurgi men en fantastisk artist.