Yes....

Moderaterna lanserar en kampanj för RUT-avdraget, avdraget för hushållsnära tjänster rapporterar SvD. Alliansfritt kan i en fördjupning rapportera att

Endast tre promille av de med en årsinkomst på 300 000 kronor har utnyttjat avdraget. De betalar dock fortfarande in skatt, som alltså går till skatterabatt för de höginkomsttagare som nyttjar avdraget. Exempel av sådana tydliga exempel på omfördelning från fattig till rik är än så länge relativt ovanliga i Sverige.

Moderaterna har på grund av dessa resultat nu bytt argument: Behållandet av skatteavdraget handlar om att rädda jobb. Varför dessa människor inte kan arbeta skattebetalt genom att exempelvis avbelasta vården, som skulle gynna hela samhället istället för nästanendast dess rikaste, nämns inte.

Frågan man borde ställa sig är nog: Sen när blev det liberalt att mena att staten ska betala för de rikaste invånarnas städning?

Det är en helt berättigad fråga. Helt berättigad.

Förra veckans krönika handlade om vreden och hämnden som en början att hantera mitt förhållningssätt till de sju dödssynderna. Jag kommer i dagens krönika göra en utveckling av något som jag tangerade, fegheten. Och med fegheten även dess motsats, modet.

Vad är mod? Och vad är feghet? Hur förhåller de sig till varandra och vad kan de få för konsekvenser?

Jag skrev om min farfar förra veckan, en modig man. Nästintill lite dumdristig i det samhällsklimat som rådde under andra världskriget, men han var beredd att offra den ekonomiska tryggheten för att rädda sin själ. I modern tid och under fredliga förhållanden kan riksdagsledamoten Karl Sigfrid (M) sägas vara modig. Han stod upp mot en enad riksdagsgrupp, i lojalitet med sin egen själ och i försvaret av den egna övertygelsen opponerade han sig emot en enad riksdagsgrupp. Han riskerade därmed utfrysning men han ansåg att priset var rimligt. Det är mod. Och det förstärker sannolikt inte bara Karls respekt för sitt eget människovärde, det förstärker därmed omvärldens respekt för honom och ger därmed möjligheter för tillit.

Mod kan vi se i vardagen, när någon ställer sig upp och skyddar mobbade. När någon räddar någons liv med risk för sitt eget.

Men är det modigt att åka sopsäck nedför en glaciär? Nej, snarare rätt dumdristigt. Är det modigt att bestiga Mount Everest? Snarare ett utslag för ekoturism och äventyrlighet men inte speciellt modigt anser jag.

Att vara modig är i min värld att handla efter det egna samvetet, att visa respekt för sitt eget människovärde och sin själ samt därmed vara beredd att offra något som den enskilde håller kärt. Som kan förloras.

Men fegheten förhåller det sig lite annorlunda. Feghet skall dock inte förväxlas med försiktighet.

Fegheten kan te sig på många olika sätt. Att vika undan, att välja sist vilket lag som har bäst förutsättningar att lyckas. Eller att inte ta ett beslut eftersom rädslan för att förlora det som den enskilde håller kärt är för stora. Feghet bottnar i, anser jag, en stor egoism. Att vilja ha men inte vilja ge eller riskera i proportion till det eftersträvansvärda eller nödvändiga. Att icke fatta ett beslut eller att uttrycka sig svävande är även det ett beslut. Med de konsekvenser ett sådant agerande för med sig.

Feghet är nog det minst attraktiva draget hos människan. I det stora och det lilla. En feghet som i mellanmänskliga relationer göms bakom ord som hänsyn kan ge värre konsekvenser när sanningen flyter upp till ytan. Vilket den förr eller senare gör.

Skador uppstår då detta händer som är svåra att överblicka, skador som kan ge ringar på vattnet såväl i tid som i rum. Som kan ligga kvar över lång tid och omfatta personer som inledningsvis inte omfattades av ursprungssituationen. Som var oskyldiga helt enkelt. Och det är just detta som gör fegheten så ful och hänsynslös. Nästintill ond.

Vad vill jag ha sagt? Mod kan uttryckas på många sätt men handlar ytterst om en positiv syn på sitt eget värde som människa. Men feghet, som är kanske det fulaste draget i en människa, bottnar ytterst i en djupt rotad egoism med inslag av en bristande empati och bristande förmåga till konsekvensanalys.

Jag avslutar därför denna krönika med ett citat från Dag Hammarskjölds ”Vägmärken”:

”Han valde den breda vägen för att rädda sin självrespekt, den smala för att rädda sin själ”.



Andra krönikor i denna serie:

Lördagen den 20 februari: Om hämnden
Lördagen den 13 februari: Om bekräftelsen
Lördagen den 6 februari: Om tillit
Lördagen den 30 januari: Om en färgpalett
Lördagen den 23 januari: Om en resa.
Söndagen den 17 januari: Om tid
Lördagen 19 december: Om jobbet att vara människa

Andra som skriver betraktelser eller krönikor är Kent Persson, Mary Jenssen, Peter Högberg, Peter på Röda Berget , Peter Andersson, Peter Soilander samt Antonsson. Mer på NetRoots för progressiva bloggare och Politometern en samling med politiska bloggar.

Där fick ni.... *asg*. Är på sådant humör just nu.

Regeringen uppmanar nu myndigheter och statliga verk att ordna sammanlagt 20 000 praktikplatser, för att ge sysselsättning åt arbetslösa. Bakgrunden är att regeringens satsning, som man kallar Lyft, hotar att bli ett fiasko rapporterar nyhetssiten Alliansfritt samt SR/Ekot, DN samt SvD.

Regeringen utlovade 40 000 nya sysselsättningsplatser under 2010 där arbetslösa skulle få aktiveras. Efter en och en halv månad har bara 109 personer fått platser inom åtgärden som regeringen kallar för Lyft enligt tidigare rapportering.

Då jag egentligen har varnat för detta fiasko tidigare och andra har täckt denna nyhet är det enda jag kan komma med en fundering om det var så redigt tänkt av Sven-Otto Littorin (M). Efter vad jag har förstått så har det gått ut ett beting till samtliga myndigheter att ta emot praktikanter. Ingen nämnd, ingen glömd.

Min fundering är vad en praktikant skall sysselsätta sig med på ISP (Inspektionen för Strategiska Produkter, tillsyn av krigsmaterielförsäljning), FRA (allmänt känt), FOI (Försvarets Forskningsinstitut), Kärnkraftsinspektionen, Rikspolisstyrelsen med SÄPO m.fl. Det är inte direkt snutet ur näsan att ens få ett arbete där om den enskilde inte har minst en magisterexamen och en godkänd personkontroll att visa upp. Vad en praktikant har på dessa myndigheter att skaffa ligger därför dolt för oss andra.

Nej Sven-Otto. Lyft är ett misslyckande, och att tro att praktikanterna får något annat att göra på statliga myndigheter än att staplas på varandra i ett slutet utrymme är nog att kategorisera som önsketänkande.

Det dunkelt sagda, som i detta fall, är det dunkelt tänkta.

Peter Andersson, Alexandra Einerstam, Krassman, Ilsemarie, Marin Moberg,

I dagens pappersversion av DI publiceras en artikel av Staffan Thorsell som borde vara en intressant läsning för framför allt centerpartister. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) lättar sitt hjärta i en mindre krets av lojala journalister och ledarskribenter i ett intimt möte som liknar en terapisession för ”anonyma statsministrar”. Rent spontant så vill jag påpeka att på de mest grundläggande utbildningarna i media så lärs det ut som en av de viktigaste punkterna att

Det finns ingenting i mediavärlden som är ”off the record”. En journalist jagar alltid. En journalist vill alltid täcka löpet. Det ger mer i lönekuvertet. Och det borde Fredrik Reinfeldt vara medveten om.

Men till ämnet: Statsministern ger i detta terapisamtal med media uttryck för en oro över framför allt (C) prestation i allmänhet och sin vice statsministers utförsgåvor i synnerhet. Han kommunicerar en känsla av att inte veta var (C) finns och vad som händer när Maud Olofsson väl syns.

I en värld av fiender som annars bäst gestaltas av hungriga sossar och törstiga latteliberaler ser det inte bättre ut än att Fursten nu ser fiender bland sina egna allierade. Ett inslag av paranoida tankar ser allt mer ut att prägla statsministerns vardag och inte oväntat så antyder han att en valförlust skulle lasta Maud Olofsson tungt. Detta då Fursten själv alltid är utan skuld.

Jag har varit inne på det tidigare, regeringens svaga länk är inte (KD), Göran Hägglund kan nog ganska lugnt räkna med stödröster från värdekonservativa (M). Men med (C) förhåller det sig annorlunda. Dessa har inga naturliga stödröster att räkna med. Därför är jag inte förvånad över att nu Fursten kommit till samma slutsats.

Det enda jag är förvånad över är att han lättar sitt hjärta i en krets av hungriga ledarskribenter.

till riksdagen i dag, enligt en ny opinionsmätning skriver bland flera andra SR och DN. Störst problem har Centerpartiet, skriver tidningen. Mer än var femte väljare som röstade på Centern 2006 är nu soffliggare och vill inte uppge något parti.

De rödgrönas ledning beror till stor del på en större mobilisering bland dessa partiers sympatisörer än hos de borgerliga. Allra störst problem har Centerpartiet, där mer än var femte väljare som röstade på Centern 2006 ”lagt sig på sofflocket” och inte vill uppge något favoritparti i dag. Partiernas förmåga att mobilisera sina sympatisörer till val­lokalerna kan bli avgörande för valutgången skriver DN vilket kan förklara storsatsningarna av S och M på att kontakta väljare i årets val­rörelse. Min kommentar till den analysen är att så är det i precis varje val.

Men en sak sticker ut i en av alla dessa undersökningar (som i min värld är möjligen spelteoretiska underlag) och det är att MP ligger hela 4,5 procentenheter över valresultatet samt drar väljare över blockgränsen. Alla dessa av vissa ledarskribenter så förhatliga och helt opålitiliga latteliberaler.....

Annars? Alla undersökningar har visat på en stor rörlighet i väljarkåren. Och denna består i huvudsak av tre grupper:

* De som aldrig röstar rött
* De som aldrig röstar blått

Och

* De som inte vet om eller hur de skall rösta.

Den sistnämnda gruppen är idag mellan 14-17 procent. Valet kommer att avgöras av hur hårt de olika alternativen kommer gå in i kaklet på valdagen. För det är just ända in i kaklet som de olika alternativen måste gå.

Valrörelsen är inte över förrän den sista rösten är lagd. Så enkelt är det. Allt annat är bara spelteorier. Och en och annan liten latteliberal.....

Claes Arvidsson, SvD, ställer den berättigade frågan om vad som den inom kort slopade värnplikten skall ersättas med. Han ställer den i ljuset av att de få värnpliktiga som nu bistår Banverket med att försöka få igång tågtrafiken i något som kan liknas vid en tidtabell.

Jag må ha en annan uppfattning i det mesta med Claes Arvidsson, men han till hör en av de få kompetenta försvarsjournalisterna vi har kvar. Och han är en kompetent sådan. Och han har all rätt, tillsammans med många fler, att ställa denna fråga.

Att Försvarsmakten nu visar ett överskott om drygt två miljarder kronor är lika bra som det är historiskt. Men om nu Försvarsmakten tror att dessa kommer att få behållas i fred tror man tyvärr fel är min bedömning. Anders Borgs (M) ekonomiska styrning via Sten Tolgfors (M) är den enskilda försvarsfråga som är viktigast enligt regeringen Reinfeldt. Att sedan den proposition som skall reglera Försvarmaktens största utmaning i modern tid, personalförsörjningen, är försenad till april och skall börja gälla två månader senare är uppenbarligen av mindre vikt enligt regeringens sätt att se på verkligheten i allmänhet och i detta fall Försvaret i synnerhet.

För det är ett antal områden som Försvaret skall reglera inom ramen för propositionen när den väl kommer. Anställningsvillkor, rehabilitering, kompetensutveckling, försäkringar, positionering på arbetsmarknaden etc. etc. Till det kommer Försvaret ha lite drygt två månader på sig, sedan skall ungefär 5 000 kvinnor och män i lämpliga åldersgrupper rekryteras.

Inte ens den mest garvade personalchef eller headhunter kan tycka att det här är en promenad i parken. Jag själv väntar bara på när regeringen Reinfeldt kommer och säger att även detta är sossarnas fel.

När verkligheten kommer ikapp är det en reptilreflex från regeringen Reinfeldts att säga just så. Undrar om dom tror på det själva. Och hur länge väljarna går på det.

För att Per Gudmundsson ska kunna ta sig en lite längre lunch idag så har jag i min outsägliga godhet helt enkelt skrivit hans analys av socialdemokraternas kickoff på Södertörns högskola åt honom.


”Desperationen i de socialdemokratiska leden blir alltmer tydlig. Man måste tydligen förlägga sin valkickoff i lattevänsterns högborg Södertörn. Det är också en tydlig markering mot innerstadsväljare i Stockholm att man nu går åt vänster, och det är ingen framkomlig väg. Men det visar med önskvärd tydlighet att förnyelsearbetet inom socialdemokratin avstannat helt.

Denna vänstersväng indikerar också ett ökat inflytande för Lars Ohly och hans Kubakramande vänner, något som borde uppröra de mer frihetliga delarna av miljöpartiet, för att inte tala om alla vårdbiträden som nu har höjd skatt att se fram emot. Vinnarna är självfallet Sveirgedemokraterna.

Och just det, Sahlin vill ta ifrån folk deras pengar och stänga av elen.”

Jag har precis lyssnat Mona Sahlins (S) anförande vid (S) kampanjstart på Södertörns högskola. Platsen är vald med viss omsorg då just Södertörn i allmänhet och Flemmingsberg i synnerhet. Den utveckling som Flemmingsberg kunnat se sedan 1980-talet är i sig remarkabel. Södertörns högskola har varit en central del av denna utveckling som aktivt bidragit till att ett område med tidigare dåligt rennomé idag präglas av framtidstro och initiativkraft.

Monas anförande då? Bra, ett tal där hon poängterade ordet investera. Vi måste investera i människor för att kunna bygga framtidens samhälle och att allt börjar för den enskilde med utbildning. Hon presenterade en rad med konkreta förslag även på de mer näringspolitiska områdena vilket jag bejakar. Hur Vattenfalls vinster och kärnverksamhetska kunna styras för att skapa nya jobb och en miljöomställning som vi är till nöd tvugna av fler skäl.

Så vad var kärnan? Valet den 19 september kommer att stå mellan två olika alternativ till samhällsbygge. Det ena alternativet, dagens regering, bygger på passivitet och att den starkes rätt skall råda. Det andra alternativet, de Rödgröna, bygger på att vi tar ett gemensamt ansvar för att varje individ skall kunna förverkliga ssin dröm om livet.

En executive summary skulle kunna lyda:

Fyra år till av samma medicin med ökade klyftor och minskade resurser till det gemensamma som välfärden. Eller. Fyra år av förändring med investeringar för framtiden.

Valet är ditt.

DN, DN2, Peter Andersson,

Johan Ulvenlöv har skickat iväg en stafettpinne idag på morgonen om vad vi ska bidra med i valrörelsen.

Jag kommer att fortsätta blogga, målet är tre inlägg per dag förutom helgerna när jag kanske bara gör en postning i ett annat format. Den här bloggen ligger ungefär där Johans ligger i antalet besök, 500 per dag en normaldag och kanske 1 100 när jag lyckas ”nagla” ett ämne. Det är precis som Johan skriver, värt varenda tangenttryck när jag får reaktioner. Oavsett om det är från röda eller blå laget. Nu senast på morgonen från en som jag vet inte sympatiserar med min hållning men som har en trevlig och konstruktiv ton.

Utöver detta skall jag följa med några av våra ledande företrädare vid, vad jag vet idag, två turnéer. Och så blir det naturligtvis Almedalen i år, sannolikt en mycket spännande vecka.

Övrig tid? Tyvärr har mitt arbetsliv en menlig inverkan på mitt politiska liv men jag har ett antal föreläsningar inbokade i olika kommuner i Stockholms Län. Som spänner från (S) företagarpolitik till sociala medier som politiskt verktyg.

Men spurten blir nog en del tid på ”hemmaplan” med mer traditionellt valarbete och möte med väljarna.

Men vart skall det leda? Ja, jag vet exakt tidpunkt när jag bestämde mig för att det här duger inte. Det var den tredje måndagen i september 2006 som jag ringde (S) och erbjöd mina tjänster.

Och mitt fokus var då och är nu att göra allt som är möjligt för att vinna valet 2010. Då blir det bra för alla. Förlorar de Rödgröna blir det mer av samma medicin och inte bra för någon.

Vem som ger partier pengar är inte deras ensak. Moderaterna måste överge sitt motstånd mot öppen redovisning och alla partier acceptera lagstiftning skriver DN ledare idag.

DN har tidigare haft denna position men jag tycker det ändå är bra att redaktionen inte släpper greppet. Den Moderata positionen dock ger mer och mer intryck av att det finns ”lik i lasten”. Att vägra ta debatten i TV med företrädare för (S) i detta ämne förstärker denna bild. Och gör det, parat med den kritik mot (M) och (KD) hållning som kommer från EU, mer och mer pinsamt för det svenska ryktet att vara ett land med liten korruption och stor öppenhet.

Jag håller därför med DN i sin slutkläm. Dagens frivilliga system håller inte längre. Lagstiftning om öppen redovisning är en nödvändig början. Men sedan gäller det att också ha kontrollsystem och kännbara sanktioner. Och hur bra reglerna än är i teorin krävs också en livaktig debatt om vilka gåvor som är försvarbara. Att ta emot bidrag som är så stora att de undergräver självständigheten ska ha ett högt politiskt pris.

Och det känns idag inte som (M) är redo att betala detta pris. Den inställningen som (M) kommunicerar och rpresenterar tyder på en vilja att åka snålskjuts på de goda krafter som faktiskt vill utveckla demokratin och transparensen.

Sunkigt.

En av de bästa någonsin.....

Det är snart dags för Riksbanken att höja styrräntan. Det framgår som en tydlig uppfattning hos minst en av ledamöterna i Riksbankens direktion när det senaste mötesprotokollet blev offentligt i dag rapporterar SR/Ekot.

Jobbskatteavdragens och de låga räntornas effekter kommer nu slå mot samhällsekonomin under 2011. Jobbskatteavdragen medgav ett större konsumtionsutrymme men kom att investeras i lån till större bostäder. En högre ränta kommer därför ytterligare minska hushållens konsumtionsutrymme (E24). Ett mått på hushållens sårbarhet är skulderna i relation till disponibel inkomst, med detta mått mätt har sårbarheten nått sin högsta nivå hittills. Skulderna uppgår till 156 procent av de disponibla inkomsterna jämfört med 116 procent 1990. Just jobbskatteavdragets och liknande reformer i en Europeisk kontexts effekter börjar nu kritiseras från OECD.

En höjning av till exempel bostadsräntorna från 3 till 4 procent kommer därmed öka ränteutgifterna för de som äger sina bostäder med hisnande 33 procent. Och det krävs ingen rymdforskning för att komma fram till att detta kommer leda till två oönskade effekter:

* Ökade lönekrav från arbetstagarorganisationerna

samt

* Minskat konsumtionsutrymme för hushållen.

Och detta efter att ha gått igenom merparten av den finansiella nästintill härdsmälta som fick sin startpunkt i Bear Sterns konkurs 2008. Vad ekonomin behöver nu för att återhämta sig är att just hushållen vågar och kan konsumera. Detta leder till en ökad produktion som i sig ökar efterfrågan (inte bara utbudet hr Littorin) på arbetskraft.

Oaktat vilken färg som en regering kommer ha efter 2010 så kommer utmaningarna vara gigantiska. Det högre ränteläget kommer att dra ut lågkonjunkturen ytterligare för ”vanligt folk” som befinner sig långt utanför bankernas direktionsrum, riksdagens kammare och fondförvaltarnas öppna landskap.

Det är med en begynnande känsla av oro uppblandad med frustration jag ser hur den politiska debatten utvecklas. Ingen, eller väldigt få, talar om exportindustrins förutsättningar. Förutsättningar som tyvärr ser ut att bli allt sämre och allt mindre genomtänkta av nuvarande ministär.

Avdraget för hushållsnära tjänster har skapat 7 000 nya jobb. Att dessa nu är den enskilt viktigaste näringspolitiska frågan är ett underkännande av alla som vill kalla sig politiker i allmänhet och näringspolitiker i synnerhet. Problemen tornar nu upp sig vid horisonten och de kommer allt närmare. Det kan inte vara så att dessa 7 000 nya arbetstillfällen är de som ska ta oss igenom den allt mer prekära situation som hushållens ekonomi ser ut att hamna i.

Med ökade räntor följer effekterna på hur jobbskatteavdraget har utnyttjats. Och de effekterna kommer de som har minst resurser tvingas att betala.

Bloggat: Erik Bengtsson,

Återupplivad favorit (jag har många) men återupptäckte denna igår. Texten är minst sagt dubbelbottnad. Men bra.

De välfärdspolitiska argumenten för ett skatteavdrag för hushållsnära tjänster är tydliga. Istället för att avvecklas bör modellen reformeras och ges en stark jämställdhets- och fördelningsprofil, skriver Mikael Damberg, ordförande för (S) i Stockholm, och Eva Nordmark, SKTF i dagens SvD.

Sett ur ett makroekonomiskt perspektiv så kan jag nu börja skönja ett annat argument för att behålla dessa avdrag, den som handlar om ekonomisk brottslighet och ”jobb-trafficking”.

Det finns tecken på att tidigare delar av den svarta ekonomin nu, om inte blir vit, så åtminstone blir den lite grådaskig. Detta är bra. Det finns därmed tecken på att vi kan få en om inte helt sälvfinansierad reform så kan den utvecklas i den riktningen.

Ett annat skäl är att detta avdrag visat sig stimulera arbetsmarknaden för kvinnor och de som kanske står längst från arbetsmarknaden, kvinnor som kommer från en längre tids bortavaro från arbetsmarknaden.

Men. Det finns ett antal frågetecken kvar och en oroväckande utveckling att bevaka. Ett av, som jag ser det, huvudproblemen, är ett allt spretigare skattesystem. Ett annat är vilka tjänster ska i framtiden omfattas av dessa avdrag. Och var går skiljelinjen mellan avdrag och bidrag egentligen? Vilka samhällsekonomiska för- och nackelar finns det beroende på var vi lägger skiljelinjen? Och hur skall finansieringen se ut?

Det finns underökningar (hittar dom inte just nu men ska skicka en fråga till Marika på Storstad) som pekar på att lönebidragen är positiva för samhällsekonomin. De personer som har sådana fysiska eller psykiska funktionshinder som innebär att de har en nedsatt arbetsförmåga rent generellt har visat sig belasta samhällets sjukvårdsresurser mindre om de kan ges arbete anpassade för deras situation.

Var står jag? Jag vill se ett vidare grepp på frågan. Det finns alltför många frågetecken samtidigt som det finns en hel del försiktigt positiva signaler som pekar i en önskvärd riktning. Samtidigt så kommer jobbskatteavdragens och de låga räntornas effekter slå mot samhällsekonomin under 2011. Jobbskatteavdragen medgav ett större konsumtionsutrymme men kom att investeras i lån till större bostäder. En högre ränta kommer därför ytterligare minska hushållens konsumtionsutrymme (E24). Ett mått på hushållens sårbarhet är skulderna i relation till disponibel inkomst, med detta mått mätt har sårbarheten nått sin högsta nivå hittills. Skulderna uppgår till 156 procent av de disponibla inkomsterna jämfört med 116 procent 1990.

Och vi får inte glömma en sak: På något sätt måste vi få fart på vår exportindustri, det får vi inte med hushållsnära tjänster. Vi kan inte bygga vår välfärd med att leverera skattesubventionerade tjänster åt varandra.

Jag kan därför i viss mån sympatisera med Mikael Damberg (S) position men jag efterlyser, som den bitvis försiktige byråkratiserade politiker jag vill vara, en djupare och mer heltäckande analys. Denna lyser än så länge med sin frånvaro. Från bägge sidor.



Bloggat om detta: Robert Noord, Alexandra, Marika Åsbrink, Kent Persson,

Per Schlingmann sätter nu tonen för moderaternas valarbetare i valrörelsen. Från och med nu vill jag nog inte höra något suckande om ”negative campaigning” från oss från någon alliansbloggare. För ”Schlinges” artikel på Newsmill idag satte nytt rekord i kombinationen att vara såväl implicit nationalistisk och samtidigt ett personangrepp på en kvinnlig statsministerkandidat. Som ett "Kinderägg", tre snedtramp i ett enda.

Han nämner kontexten själv, att citaten från Mona Sahlin (S), kommer från ett möte för progressiva européer. Men sedan rycker han ut det. Mötesdeltagarna är alla mer eller mindre (S)-märkta och ingen av deltagarna som sitter i opposition uttryckte sig heller i positivare termer om dess konservativa regeringars förmåga att just regera.

Men det är väl så valrörelsen kommer att bli om dina bloggare vill köra vidare på detta spår, inviten till (SD)-sympatisörer kunde inte vara tydligare från moderaternas partiledning. I sådana fall blir det av med handskarna, så kör vi på riktigt.

All time low, Schlinge. All time low.

Krassman & Andersson

Alliansfritt ger idag, genom Anders Utbult, en recension av riksdagsledamoten Helena Rivière (M) som författat boken Bidragskulturen – filosofin bakom socialbidraget.

Inte förvånande är hela alstret ett angrepp på den svenska modellen och ytterst ett ifrågasättande av vår regeringsform. I denna förbinder sig staten ett större ansvar än vad Helena ger uttryck för.

Felet tycks dock inte helt vara socialdemokraternas vilket faktiskt förvånar mig, utan främst en yrkesgrupp som gjorde revolution 1980:

”Medlemmarna i Sveriges socionomers riksförbund ville inte sitta och vrida och vända på ansökningar om pengar för det ena och det andra. De krävde att få tillämpa sin utbildning i konsten att leda vilsegångna och ge folk ett bättre liv.”

Hon vänder sig mot den kultur hon menar genomsyrar samhället och det är i denna kontext som jag skulle vilja se Helena Riviere angripa arbetslösheten bland främst ungdomar. Hon menar att vi nu har en kultur bland ungdomar som bara längtar efter att ”fylla socialbidrag”. I SvD kan du läsa om några ungdomars öde som enligt Rivieres definition bara är lata. De ger, tycker jag, inte direkt intrycket av att vara det sistnämnda. Möjligtvis desillusionerade med den nedmontering av yrkesutbildning och omställning som vi sett träda i kraft sedan 2006. Och om dessa sakförhållanden kan du läsa mer om ide Rödgrönas rapport i ärendet.

Jag kan bara känna en viss förundran över människosynen som Helena Rivieres tankesmedja levererat. En förundran med uppblandning av fasa över vilket verklighet som kan komma att drabba ungdomar om hennes vision får råda. Det är därför Fredrik Reinfeldts ord från arbetsstämman i Västerås 2009 kan komma att behöva funderas en del över.

Han lugnade framför allt kritiken från Rivieres falang, som tyckte samhällsomdaningen gick åt fel håll bitvis, med orden:

”Det är inte en fråga om riktning för moderaterna, den ligger fast. Det är mer en fråga om tid”.

Och valet 2010 kommer som vi alla vet handla om framtiden. Därför är Rivieres bok högintressant läsning för alla på den politiska skalan. Det är inte en fråga om riktning, det är en fråga om tid enligt moderaterna.

Grundskolor som förbättrar resultaten ska få del av en kunskapsmiljard. Med inspiration från hälso- och sjukvården – där regeringen infört en kömiljard som kortat vårdköerna – föreslår Centerpartiet en kunskapsmiljard för grundskolan. Den ska i likhet med kömiljarden utformas som en prestationsbonus skriver centerpartisterna skriver Maud Olofsson, Sofia Larsen och Anders Flanking på DN Debatt.

Nu börjas det. Kannibalismen inom Alliansen kommer, bedömer jag, mest sannolikt att pågå ett par månader. Om det var någon som glömt bort valrörelsen 2006 fanns en uppdelning av frågorna mellan allianspartierna där (FP) gavs eget utrymme i skolfrågorna och (C) i näringsfrågorna.

Jag bedömer att i detta fall så beror (C) utspel på att partiets opinionssiffror balanserar på fyra procentspärren och att det ”egna” området inte direkt rosat väljarna.

Att sedan kombinera ett (KD)-förslag som sprunget ur kömiljarden i sjukvården (med omtvistad statistik) tycker jag var mycket modigt. Att direkt plagiera ett samarbetspartis grundförslag för att attackera ett annat samarbetsparti tyder på ett viss mått av… hänsynslöshet?

Men spännande, mycket spännande. Inte förslaget som sådant utan mer hur folkpartister känner en sådan här dag i själ och hjärta. Om man som folkpartist känner tillit, lugn och ro inför sina allianspartners.

Kannibalismen har börjat.

Favoritartist

I lördags var jag förbi Sthlm Fjutjör som anordnades av nätverket sq2540 (HA! Där fick du Per Gudmundsson, jag fick en inbjudan den här gången – inte du! Looser!). Ett på alla sätt bra initiativ med en del nya kontakter och återupptagandet av andra.

Det är kanske två iakttagelser som stannar kvar, den ena negativ, den andra positiv. Det negativa var att om nu politiker skall ut och tala, ta för guds skull inte med er ett standardtal som genererats av en talskrivare. Och framför allt inte i de fora som sq2540 representerar.

Detta är unga kvinnor i karriären och deras engagemang i (S) är inte givet. De vill bli sedda, de vill bli lyssnade på och framför allt – de vill bygga nätverk. Ägna er den tiden, stanna kvar, byt telefonnummer och e-postadresser. Även fast det är lördag och familjen kallar, ska ni till ett fora som detta så tala mindre och utnyttja tiden till att lyssna. Många av dessa kvinnor har ett och annat tämligen matnyttigt att säga. Erfarenheter som måste tas tillvara och frågor som måste få sina svar.

Den andra iakttagelsen var dock så mycket mer positiv, jag hade förmånen att träffa Evin Cetin (S) som kanske mest är känd för sin ”Pizza-Sverige” kampanj. Evin skriver idag på Sidan 4 i Expressen en lite längre och mer personlig artikel.

Evin symboliserar för mig socialdemokratins förnyelse, hon har samma glöd som Åsa Westlund och Mona Sahlin. Hon har en klar bild av vad hon vill och kan, bedömer jag, verkligen bidra till samhället.

Inför valet till Europaparlamentet så hade jag det svårt med vem jag skulle välja att kryssa. Det blev Åsa Westlund och jag är övertygad om att jag gjorde ett riktigt val då. Nu kommer valet bli lättare för mig eftersom Åsa inte kandiderar till Riksdagen i valet 2010.

När det väl kommer till valdagen så känner jag att Evin ligger bra till för mitt kryss. Hon gestaltar mycket av det som komma skall och är väl värd att lyssna på. Det är bland annat det hon representerar som är (S) själ, ett ständigt ifrågasättande av samhället och att alltid ha de svagastes behov för ögonen.

Per Gudmundson hatar (S) av hela sitt hjärta. Vad det beror på är höljt i dunkel men läs gärna hans senaste försök att kommunicera varför just (S) borde vara döda som parti. Han ger dock inte några ledtrådar i sin ledare i SvD idag om vilken ideologi eller samhällssyn som borde råda istället.

Det enda han skriver som jag kan i någon mån sympatisera med är att Socialismen är död. Ja, om Per Gudmundson i detta lägger synen på ägandet av produktionsmedel delar jag hans syn i detta. Jag själv är konsult och de produktionsmedel jag har till förfogande är min kunskap, mina erfarenheter och min idé om hur saker och ting borde lösas. Men att den renodlade socialismen är död innebär det inte i min värld att socialdemokratin är död. Tvärtom, förnyelsen av (S) kommer mest sannolikt att fortsätta och det är detta som i mångt och mycket särskiljer (S) från många andra besläktade partier. Det finns en tradition av att vara i opposition mot sig själv vilket för det politiska samtalte framåt.

Jag kommer so wie so inte tillåta någon att äga mina produktionsmedel. Som anomali kan sägas att det kanske mest utvecklade samhället som tillåter detta är faktiskt USA. Den som tittar på ett anställningsavtal från något amerikanskt tjänsteföretag kommer att upptäcka att arbetsgivaren äger just allt tankar och erfarenheter. Och även det framtida resultatet av de erfarenheter som den enskilde tillgodogjort sig under anställningstiden.

Men där upphör Per Gudmundsons och min syn. Peter Högberg postar idag ”Sossehockey”, han pekar på att alla ska med. Och för att förtydliga denna syn på samhället så innebär det att (S) inte ser arbetslösheten som ett individuellt problem eller företagens villkor som ett isolerat ägarproblem. För att försvara välfärden så kommer varje timme arbetad tid behövas, ansvaret för dessa utmaningar ligger lika mycket hos samhället som hos marknaden.

Nej, jag är vänsterliberal med politisk hemvist i socialdemokratin. I praktiken en identisk politisk position som John Rawls definition av socialliberalismen. Men jag använder den senare allt mindre och mindre eftersom stora delar av (FP) numer säger sig vara socialliberala men det mesta resulterar i en batongliberalism av sällan skådat slag. Historien från hela FRA debatten och framåt inom detta parti talar sitt mycket tydliga språk.

Lite melankoli

Per Ankersjö (C) ger sig in i debatten kring vilka förutsättningar vår industri skall leva under. Det är bra. Men Per Ankersjö lever i en marknadsliberal bubbla av övertro på marknadens självläkande förmåga. Utöver detta har Per Ankersjö ingen erfarenhet av hur kapitalmarknaden fungerar i praktiken. Det är dåligt. I alla fall när han grötmyndigt gör gällande att hans syn är en av många truismer i den finansiella ekonomin.

För när vi debatterar vår spetsindustri, oavsett om det är medicinteknik eller mer traditionell industri, måste vi förmå oss se på marknaden som helhet. På såväl finansiering som slutkunders situation.

En aspekt som sällan debatteras, och definitivt inte av borgerliga representanter, är de effekter som friskolereformen fått på kapitalmarknaderna. Nu säger säkert Per Ankersjö att detta är irrelevant i sammanhanget men om han gör det så är det ett tydligt tecken på att Per och hans supportrar aldrig befunnit sig i de fora där riskvilligt kapital förhandlas med privata finansiärer.

Friskolor och privatiserade delar av välfärden har blivit en allt mer intressant investering för främst pensionsfonder och försäkringsbolag. Dessa skolor och vårdbolag levererar en stabil avkastning om 10 procent eller högre oavsett konjunktur. Försäkringsbolag och pensionsstiftelser är därför inte svårflirtade köpare eller investerare i denna typ av verksamhet. Tidigare investerades detta kapital i industriföretagens nyemissioner som framför allt var inriktade på att resa kapital för forskning och utveckling. Utan medel för forskning och utveckling i Sverige kommer det inte finnas något större intresse av att förlägga produktionen i Sverige.

Som ett exempel på detta var när 3:e och 4:e AP-fonden valde att förvärva Mats Odells (KD) äldreboende Bällstasund för 90 miljoner kronor. AP-fondernas motiv var just den stabila avkastningen som generas av skattemedel. Mot detta stod sig 90 miljoner i forskning och utveckling slätt.

Per Ankersjö (C) och hans marknadsliberala supportrar ser inte vare sig arbetslöshet eller företagens möjligheter som ett samhällsproblem. De anser att det är ett individuellt problem för ägare och för den enskilde arbetstagaren. Och däri står en tydlig skiljelinje mellan De Rödgröna och Alliansen.

Att vara marknadsliberal har väldigt lite med bävrar att göra. Det är mer att vara lite lat, naiv och egoistisk.

Var man för sig själv. I längden går det sådär....

Greklands-frossan kan bara vara en föraning om vad som komma skall. Västerländska politiker har i tysthet skjutit framför sig ett gigantiskt skuldberg som de låtsas inte finns. Snart blir det obehagligt verkligt skriver Andreas Cervenka i sin söndagskrönika i SvD.

Jag tycker Andreas fångar det bra, med tanke på Bo Eklunds debattartikel i DN idag (skriev om den här) känns det som en tanke. Jag har hävdat det förut och hävdar det ånyo. De vågor som nu breder ut sig i finanskrisens skugga kommer slå mot, och påverka, den nuvarande världsordningen under lång tid.

För Euroländerna måste nu gå in med stödåtgärder för att rädda den gemensamma valutan från kollaps. Grekerna själva har, med benägna råd från Goldman Sachs, friserat siffrorna under lång tid. Räddningsåtgärdens framgång kommer vara avgörande för Eurons förtroende som nuvarande och framtida handelsvaluta. Och dollarns tillstånd blir som sagt inte bättre när USA har en statsskuld på 20 biljoner dollar och en negativ handelsbalans om 1 miljard dollar. Per dygn.

Kartan ritas nu om i allt snabbare tempo, och så även de ekonomiska lagarna. Den av Anders Borg nu hyllade Perssonska saneringen av Sveriges finanser kan komma att fortsätta i såväl svensk, europeisk som global kontext med allt det för med sig i arbetslöshet och ingrepp i välfärden.

Från läktaren är det inte bara obehagligt spännande, det är mer än så. Jag börjar ställa mig frågan om vi inte de senaste trehundra åren har använt oss av fel styrmedel för utvecklingen av samhäle, välfärd och industri i ett globalt perspektiv. I jakten på tillväxt har vi lånat av framtiden och nu förfaller de första amorteringarna till betalning. Det kanske är så som den realistiska skolan inom säkerhetspolitiken hävdar:

Världen är kaos med en given tillgång på råvaror, det går inte att skapa mer tillgångar ur intet. Endast den starke vinner.

Hur oddsen och framtiden kan te sig? Har inget svar för dagen. Just nu är det bara obehagligt verkligt och samtidigt verkligen obehagligt.

Äntligen tycks (KD) välja väg i det politiska utanförskap som präglar partiets position. Stefan Attefall och Gunilla Tjernberg (KD) ger uttryck för detta i en skolpolitisk artikel på SvD Brännpunkt. Man är inte helt oväntat kritisk mot att religionsundervisningen även omfattar andra religioner och de borrar ner sig i detaljer som att eleven skall kunna identifiera andra religiösa symboler än de egna vilket naturligtvis är ett hot mot (KD) världsbild.

Det är inte utan att jag tycker mig se dels en stridslinje mot (FP) samtidigt som (KD) nu öppet flirtar med (SD) kärnväljare. De skriver bland annat

"Ingen kan förneka att kristen domen har betytt oerhört mycket för Sveriges kultur och värderingar. Att detta inte ska betonas i kursplanen för religion är naturligtvis helt otänkbart".

Valrörelsen kommer därmed bli intressant att följa nu när (KD) öppet utmanar Jan Björklunds fögderi samtidigt som man bjuder in till en nationalistisk präglad skoldebatt. Frågan är hur pass väl de lyckas balansera detta då vi rör oss i en riktning av mer europeisk harmonisering av system- och kunskapsinnehåll.

Men äntligen valde (KD) väg. I en nationalistisk och konservativ riktning, nu vet vi varthän de vill. Dit vill inte jag.

Tällberg Foundations grundare Bo Ekman menar att världen behöver en ny demokratisk ordning som säkrar ekonomisk tillväxt, social stabilitet och ekologisk restabilisering i en artikel på DN Debatt. Debaclet vid klimatkonferensen i Köpenhamn är ytterligare ett bevis för att nuvarande konstitutionella ordningar inte kan hantera den globaliserade verklighetens problem. Världen missköts genom nationers ständiga kamp att hävda sina intressen.

Jag tror som författaren, men hur detta skall te sig är för mig dolt. Jag tillhör den så kallade ”engelska skolan” inom ämnet ”säkerhetspolitisk problemlösning”. Detta innebär att min syn på det globala samspelet präglas av att jag tror ingen kan få mer av något utan att det sker på bekostnad av något annat. Dock innebär denna skola att det är möjligt att uppnå en viss harmonisering med starka internationella organisationer som ”neutrala parter”. Och häri ligger såväl problemformulering som lösning.

För att ge en helhet så kan jag kort säga att den ”liberala skolan” att det är möjligt att skapa en tillväxt som bygger på frivillighet mellan stater och fördelas jämnt över tid.

Den realistiska skolan bedömer att det är den starkes rätt i en värld av kaos där imperier och stater kommer och går.

Men. Ett allt svagare FN som kommit att domineras av de stater som varit ekonomiskt dominerande eller på annat sätt regionala stormakter så har vi idag inte det fora som Bo Ekman efterlyser. Dessa har ersatts med G7, G8, G20 och G77 (de fattigaste länderna) som endast fokuserat på de ekonomiska problemlösningarna. OSCE (OSSE), WEU och ASEAN för att nämna några har för små egna gemensamma medel och liten bas att bilda forum för förändring.

Men det som Bo Ekman efterlyser kan komma att bli självuppfyllande till del. Med ett USA, som står för 67 procent av NATO engagemang, som uppvisar en statsskuld på 20 triljoner dollar (140 000 miljarder kronor) och en negativ handelsbalans om 1 miljard dollar om dagen, så kommer andra ekonomiska spelare kunna agera friare utanför bland annat FN. Även G20 kan få stryka på foten om det visar sig att USA inte kan försvara dollarns som världsvaluta. Och EU med EMU? Sannolikt, trots vad Anders Borg anför, så kan det visa sig en återvändsgränd. Olle Svenning i Aftonbladet belyser de problem som Euron är förknippad med på ett bra sätt.

Och vad händer nu? Kina har från början satsat mycket på relationerna med de svagaste länderna, främst ur ett råvaruperspektiv. Med detta sagt ligger nog mycket av svaret i händerna på ett Kina sprunget ur en kommunistisk diktatur. Med en tämligen för oss främmande syn på frågor som yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

För tio år sedan hade detta varit omöjligt att skriva utan att bli utskrattad, nu är det nog få i det vi kallar väst som drar på mungiporna. Frågan är för vår del mer av hur vi skall hantera detta än att försöka motarbeta den händelseutveckling som nu är i rörelse. Vi kanske kan styra på marginalen för att försvara vår form av demokrati men riktningen är klar.

Det är lika skrämmande som spännande när en ny världsordning vaknar.

Tällberg Foundations grundare Bo Ekman menar att världen behöver en ny demokratisk ordning som säkrar ekonomisk tillväxt, social stabilitet och ekologisk restabilisering i en artikel på DN Debatt. Debaclet vid klimatkonferensen i Köpenhamn är ytterligare ett bevis för att nuvarande konstitutionella ordningar inte kan hantera den globaliserade verklighetens problem. Världen missköts genom nationers ständiga kamp att hävda sina intressen.

Jag tror som författaren, men hur detta skall te sig är för mig dolt. Jag tillhör den så kallade ”engelska skolan” inom ämnet ”säkerhetspolitisk problemlösning”. Detta innebär att min syn på det globala samspelet präglas av att jag tror ingen kan få mer av något utan att det sker på bekostnad av något annat. Dock innebär denna skola att det är möjligt att uppnå en viss harmonisering med starka internationella organisationer som ”neutrala parter”. Och häri ligger såväl problemformulering som lösning.

För att ge en helhet så kan jag kort säga att den ”liberala skolan” att det är möjligt att skapa en tillväxt som bygger på frivillighet mellan stater och fördelas jämnt över tid.

Den realistiska skolan bedömer att det är den starkes rätt i en värld av kaos där imperier och stater kommer och går.

Men. Ett allt svagare FN som kommit att domineras av de stater som varit ekonomiskt dominerande eller på annat sätt regionala stormakter så har vi idag inte det fora som Bo Ekman efterlyser. Dessa har ersatts med G7, G8, G20 och G77 (de fattigaste länderna) som endast fokuserat på de ekonomiska problemlösningarna. OSCE (OSSE), WEU och ASEAN för att nämna några har för små egna gemensamma medel och liten bas att bilda forum för förändring.

Men det som Bo Ekman efterlyser kan komma att bli självuppfyllande till del. Med ett USA, som står för 67 procent av NATO engagemang, som uppvisar en statsskuld på 20 triljoner dollar (140 000 miljarder kronor) och en negativ handelsbalans om 1 miljard dollar om dagen, så kommer andra ekonomiska spelare kunna agera friare utanför bland annat FN. Även G20 kan få stryka på foten om det visar sig att USA inte kan försvara dollarns som världsvaluta.

Och vad händer då? Kina har från början satsat mycket på relationerna med de svagaste länderna, främst ur ett råvaruperspektiv. Med detta sagt ligger nog mycket av svaret i händerna på ett Kina sprunget ur en kommunistisk diktatur. Med en tämligen för oss främmande syn på frågor som yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

För tio år sedan hade detta varit omöjligt att skriva utan att bli utskrattad, nu är det nog få i det vi kallar väst som drar på mungiporna. Frågan är för vår del mer av hur vi skall hantera detta än att försöka motarbeta den händelseutveckling som nu är i rörelse. Vi kanske kan styra på marginalen men riktningen är klar.

Det är lika skrämmande som spännande när en ny världsordning vaknar.

Jag har tänkt länge på hur jag ska angripa de sju dödssynderna på ett bra sätt. För jag besitter dom alla i olika grad med alla dess facetter. För att få någon struktur i det så kanske det är lika bra att nämna dom allihopa på en gång. De är

Högmod - superbia
Girighet - avaritia
Begär- luxuria
Avund - invidia
Frosseri - gula
Vrede eller hämnd - ira
Lättja – acedia

Och jag börjar med ira, eller vreden och hämnden, i denna lördagskrönika.

Ordet dödssynd finns inte i Bibeln. Det uppkom under medeltiden då främst den katolska kyrkan funderade mycket över om det fanns någon gräns för förlåtelse. Det upprättades, av kyrkan, en slags lista på synder som ansågs vara så allvarliga att människan var i fara om hon levde på det här sättet. Människan riskerade inte bara sitt jordiska liv och sin hälsa, andras välgång och säkerhet, utan även sitt eviga liv.

Jag har dödssynderna väl utvecklade, men med en stor portion uppfostran, bra vänner och förebilder har jag även de flesta motpolerna utvecklade och denna vecka tänkte jag resonera lite om vreden och hämnden och dess positiva motpol, temperamentet, glöden och engagemanget när jag tar mig an något. Enligt katolicismens syn på denna dödssynd så ska den balanseras med tålamodet. Tålamodet som är en av de sju dygderna.

Tålamod är ingenting som kännetecknar mig, jag är ”bråttom” som person. Men hämnd och vrede? Temperamentet finns där, helt klart. I unga år var jag arg, nu något lugnare.

Men hämnden finns där, inte som drivkraft men som komponent. När någon skadar mig eller någon jag betecknar som nära så finns naturligtvis tankar om hämnd. Men är hämnden en bra drivkraft? Nej. Hämnden som drivkraft är en tidstjuv har jag lärt mig. Och tillfredställelsen är en kort stund av lycka, inte mer. Kvar kan ligga en gnagande känsla av att kanske ha överreagerat.

Att agera med hämnden för ögonen gör dels människan ful, men den filtrerar bort eller sätter skygglappar för ögonen. Hämnd skapar ett stuprör och lyckas jag med min hämnd så blir tillfredställelsen kort intill jag ser hur mycket tid det tagit för mig. Och tid är som jag sagt tidigare, en bristvara. I mitt fall, att efter ha lagt år av tid på något som bara visade sig vara en Potemkinkuliss och som dolde endast feghet som resulterade i hänsynslöshet, är hämnd ett dåligt alternativ. Det skulle bara ta mer tid, tid jag inte kan få åter. Och fega personer är numer bland det minst attraktiva jag kan tänka mig. Inte ens en attraktiv förpackning kan kompensera för den hänsynslöshet en väl utvecklad feghet resulterar i.

Vad vill jag ha sagt? Naturligtvis skulle hämnd i vissa lägen kännas skönt men en dag som denna känns den mest som en ful egenskap som kapar tid. Men med den andra delen av denna drivkraft, vreden, kommer temperamentet. Och det tycker jag är en positiv drivkraft om det finns en grundläggande sund uppfattning om vad som är mod, etik och moral samt en allmän uppriktighet. Vrede och temperament ger glöd.

Andra krönikor i denna serie är

Lördagen den 13 februari: Om bekräftelsen
Lördagen den 6 februari: Om tillit
Lördagen den 30 januari: Om en färgpalett
Lördagen den 23 januari: Om en resa.
Söndagen den 17 januari: Om tid
Lördagen 19 december: Om jobbet att vara människa


Krönikor eller betraktelser som kan komma under helgen och som alltid är läsvärda finner du hos Kent Persson, Mary Jenssen, Peter Högberg, Peter på Röda Berget , Peter Andersson och Peter Soilander samt att nu Antonsson som har börjat med regelbundna krönikor. Hans reaktion över hans ”fuskande” partikamrater förtjänar respekt. I det fallet lider jag med honom, annars i regel inte.

Läser via Alliansfritt att den utredning som Moderaterna låtit göra hålls hemlig. Tidigare har jag via andra nyheter fått intrycket att det trauma som drabbat Moderaterna skulle utredas och komma att bli offentligt.

Så blir inte fallet uppenbarligen. Och jag beklagar detta djupt, för nu ser det onekligen ut som om detta blir precis den skada som jag fruktade på respekten för vår form av demokrati.

Mina förhoppningar kom på skam och detta är en djupt allvarlig fråga som moderaterna nu med sin sekretessbeläggning nu gör etter värre. En offentlighet till resultatet, som inledningsvis utfäste, skulle kunna ha bidragit till att samtliga partier kunnat dra erfarenheter till det inträffade.

Om det nu är så att enskilda intervjuobjekts identitet framgår finns såväl svarta tuschpennor som ”sök- och ersätt” funktionen i ordbehandlingsprogramvaror uppfunna. Dessa kan med fördel utnyttjas i detta läge.

Det stöd jag gav processen är därmed förbrukat, jag trodde faktiskt att moderaterna skulle klara av att stå vid sina inledande löften om transparens och offentlighet. Detta gör skadan på det demokratiska systemet än värre. Vågorna kommer med den inställningen till avgivna utfästelser tyvärr fortsätta nöta mot stranden.

Vad som framträder nu är inte längre bilden av den försmådda jungfrun som utsatts för fusk utan mer några luggslitna riddare i rostiga rustningar som försöker prata sig ur det inträffade och måla upp bilden som en parentes i demokratins historia.

Det här är inte en parentes, det är betydligt allvarligare än så vilket SvD åskådliggör.

Bloggat: Kent Persson, Antonsson, Högberg & Andersson

Edit 100221: Thomas Hartman skriver en mycket läsvärd artikel på Newsmill, den angriper konsekvenserna av alltför utbredda drev.

Jag har tidigare manat till viss försiktighet kring rapporteringen av de utmaningar som Moderaterna har kring oklarheterna i medlemsomröstningarna. Givet de förändringar som vi ser i opinionen just nu (dock är det bara spelteorier, det ska vi hålla i minnet) där effekterna av främst statsministerns framträdande i debatterna börjat klarna skulle jag nog, efter dagens presskonferens, ändra lite i mina ordval om jag var moderat.

Även fast det är som Lena Mellin skriver idag i Aftonbladet att Moderaterna inte är det enda partiet som har problem när valsedlarna till riksdag, landsting och kommun fastställs. Det drabbar i stort sett alla

Fredrik Reinfeldt försökte i debatterna klistra ordet ”fusk” på oppositionen. Med dagens presskonferens och de frågetecken som finns kvar bör han och hans främste ”spin-doctor”, Per Schlingmann, noga överväga om just den vokabulären skall användas framgent.

Fredrik Reinfeldt är en skicklig retoriker och jag bedömer att en del av svängningen i just denna undersökning kan ha sitt ursprung av mer av ifrågasättande av oppositionens politik, mindre av hur egna förslag slår. Det senare har Marika åskådliggjort bra i hennes senaste postning.

Med denna process inom moderaterna så hoppas jag faktiskt att vi kan få en annorlunda valrörelse. Där uttryck som ”fusköverenskommelser” borde lysa med sin frånvaro om man i alla fall är alliansföreträdare. En valrörelse där kanske retoriken efter moderaternas Golgatavandring mer handlar om egen politisk pålitlighet och egna förslag istället för demonisering och fuskanklagelse av motståndaren.

Inget ont som (kanske) inte har något gott med sig.

DN, DN2, SvD, Aftonbladet, Aftonbladet 2, Expressen, Expressen 2, SvD 2,

Politikerbloggen, Peter Andersson, Krassman

Min absoluta favoritblogg, Storstad som skrivs av Marika Åsbrink, har gjort det igen. Hon har lyckats klä en av de större debattämnena i ord på ett alldeles utmärkt sätt.

Hela hennes senaste postning om hur jobbskatteavdragen har kommit att finansieras i realiteten förtjänar att du läser den i sin helhet. Hon leder det i bevis med en precision som är kuslig och i korthet kan jag bara citera hennes slutkläm:

” De flesta som lever på a-kassa och olika typer av sjukrelaterade ersättningar befinner sig i decilgrupp 1. Och eftersom regeringens politik går ut på att skära ner på just den typen av ersättningar, är det fullkomligt logiskt att det är decilgrupp 1 som förlorat så mycket. Men var det verkligen såhär vi ville ha det? Känns det bra att fem av alla de hundralappar jag fått i jobbskatteavdrag är tagna direkt från någon som tvingas klara sig på drygt 6000 kronor i månaden? Nä, det känns faktiskt smutsigt.”

Läs hela inlägget när du har tid, och lägg gärna upp hennes blogg på din dagliga runda. Hon postar inte så ofta men alltid läsvärt. Fredrik Pettersson lyckas med detta, samt tidigare postningar i veckan från andra (S)-debattörer, som grund sy ihop säcken om vad som är original och vad som är kopia inför valet 2010. Även hans blogg är rent generellt värd tiden men den senaste postningen är en av de absolut mer läsvärda.

Min farfar var en mytomspunnen och mångfacetterad man. Hans karriär var allt annat än spikrak men kan ge en bild av en del av Skandinaviens historia. Från början officer vid Nylands brigader, värvad till den finska kriminalpolisen för att under de första krigsåren vara finska motsvarigheten till Säpos vicedirektör. Det är med avstamp i detta alltför korta sammandrag av hans historia detta minne är sprunget ur.

Farfar bytte under brinnande världskrig tjänst, han gick från sin befattning hos säkerhetspolisen till att bli adjutant i fältmarskalkens stab. Omständigheterna till detta karriärskifte var oklara för oss och farfar var en fåordig man. Krigsminnen var ingenting han delade ens med sin fru, min farmor.

Parallellt med denna utveckling deporterades runt 400 judar från Finland till Tyskland för vidare befordran till förintelselägren. Jag och min far har under alla år haft en gnagande känsla om att farfar var inblandad på något sätt.

När sedan den sista sekretessen kring farfar som förvarades i det finska krigsarkivet föll ökade intensiteten i våra samtal kring ämnet. En notis i Hufvudstadsbladet (jag läser den dagligen) gav vid handen att en forskare vid namn Oula Silvennoinen forskade i ämnen som var närliggande av vad vi visste om farfars liv. Jag tog kontakt med Oula och han bjöd över mig och min far till Helsingfors för att ta del av hans resultat.

Pappa och jag hade många, och långa, samtal om vad vi kunde förvänta oss. Om det värsta skulle uppdagas, att farfar var inblandad i deportationerna. Och hur vi skulle se på det samt framför allt, hantera det.

Dagen på Krigsarkivet kommer jag aldrig glömma. Jag och min far satt i timmar och gick igenom farfars akt. Gymnasiebetyg, tjänstgöringsomdömen, löneutdrag. Allt fanns. Men vad vi till slut fann var ett protokoll från det vi fasade för, beslutet om deportationerna.

Beslutet, ett resultat av Finland eftergifter till Hitlertyskland och framför allt Heydrich, skulle effektueras av den finska polisen. Till protokollet fanns min farfars marginalanteckning. Han hade vägrat att signera ordern med tre ord:

Detta är mord.

Farfar avskedades för trots samma dag, dagen efter blev han anställd i marskalkens stab. Jag kommer aldrig glömma den lättnad som infann sig i den stunden. Min far och jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Just detta protokoll bär jag nära hjärtat nu. Det visade mig att trots det samhällsklimat som rådde i Finland, ja i Skandinavien och Europa som helhet, under dessa år fanns personer som vågade sätta moral och humanism före karriär och förläningar.

Och en av dom som vågade var min farfar.

Det var med rakare ryggar och med blanka ögon samt med en lättnad som är svår att beskriva vi lämnade Krigsarkivet. Och personligen med en ambition att försöka bli lite mer som farfar i vardagen, jag kommer nog aldrig i närheten av honom men jag ska försöka.

Att våga följa mitt hjärta.

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) håller fast vid sin bedömning att de flesta som får slut på sina sjukpenningdagar kommer att få högre ersättning när de nu flyttas över till Arbetsförmedlingen rapporterar SR/Ekot samt DN.
　
Arbetsmarknadsministern gör gällande att ekot har fel och att det måste "gå ett tag" innan en ordentlig utvärdering kan ske.
　
Detta leder mig till några frågor i all enkelhet
　
* Hade det inte varit bättre att göra allt rätt från början? Tre veckors utredningstid för de myndigheter som skall effektuera besluten är inte ett sätt att regera landet, det är dåligt ledarskap.
* Hur många dagar i kalendertid är "ett tag"?

De som hade minst i sjukersättning redan innan "reformen" och som står längst från arbetsmarknaden får sin ersättning minskad med 3 500 kronor per månad, En minskning på kanske 30 procent. Dessa är nog intresserade av svar på i alla fall den senare frågan. Och följdfrågan, vad ska de göra när skafferiet och kylskåpet är tomt redan i början av månaden. I många fall är det just detta som får stryka på foten om den enskilde inte väljer ett liv som luffare. Såvida inte kreditorer kan nöja sig med att vänta exakt "ett tag" innan egendom utmäts.
　
Sanna Rayman i SvD faller in i försvar av arbetsmarknadsministern och påstår att det är osannolikt att regeringskansliet har så dålig kontroll att det är osannolikt att SR/Ekots rapportering skulle kunna vara sann. Men jag håller inte med.
　
Med en havererad ägarstyrning av Vattenfall, en Försvarsmakt som fortfarande väntar på besked om hur rekrytering av soldater skall gå till (proposition aviserad till april), ett jobbskatteavdrag som inte gått till konsumtion och produktion utan tvärtom blåst upp en fastighetsbubbla, en Finansminister som inte lyckas ha något vidare grepp om arbetsmarknadssiffror, ja listan kan göras ännu längre, bedömer jag det tvärtom. Det är till och med sannolikt att det enligt Sanna Rayman osannolika är den verklighet som präglar regeringskvarteren.
　
Mat, hyra, busskort eller annat kan inte betalas med den valuta som tydligen heter "ett tag", eller kommer "om ett tag".
　
Det osannolika är sannolikt, tyvärr.

SR, DN1, DN2, Ledarbloggen,

De allra flesta som utförsäkrades från sjukförsäkringen vid årsskiftet har fått lägre ersättning i januari. Tvärt emot vad ansvarige ministern Sven Otto Littorin utlovade den 21 december rapporterar SR/Ekot.

Visserligen är det flera tusen utbetalningar som fortfarande är preliminära, och många kommer att få högre ersättning nästa månad. Men redan nu står det ändå klart att arbetsmarknadsministerns påstående att en majoritet skulle få högre ersättning är felaktigt.

Jag är inte förvånad över detta. Inte det minsta. Tvärtom finns det en logik i detta som nu lever sitt eget liv. Vad arbetsmarknadsministern lovad och gömde undan bakom sitt löfte innan jul kommer nu fram. Och logiken? Kan någon med någon som helst inblick i statsförvaltning på fullt allvar tro något annat när de myndigheter som nu skall effektuera reformen aldrig fått en rimlig chans att räkna fram rätt underlag.

Senast den 17 december hade inget slutgiltigt beslut i frågan tagits av regeringen för en reform som de statliga myndigheterna skulle tillämpa två veckor senare. Alla underlag kom därför att präglas av rena gissningar.

Regeringen Reinfeldt förtjänar inget annat betyg än (F) i den internationella betygsskalan för sitt ledarskap inom statsförvaltningen. Failed.

Och vilka konsekvenser som ett ledarskap som kännetecknas av korta remisstider, svaga beslutsunderlag samt allmänt hafs och slafs får för den enskilde blir nu uppenbart. Fredrik Reinfeldt själv talar gärna om en ”erfaren” regering och om alliansens starka politiska ledarskap.

Det finns olika uttryck för detta men nu får vi se hur politiskt skicklig arbetsmarknadsministern är. Jag avslutar postningen i ärendet med Sir Winston Churchills definition av politisk skicklighet (fritt ur minnet):

"Politisk skicklighet är att kunna förutse vad som kommer att hända för att därefter kunna motivera varför det inte hände".

Jag anser att det ledarskap som regeringen Reinfeldt står för nu till slut nu blir uppenbart för alla. Fredrik Reinfeldt (M), som själv uttryckte att han gick sida vid sida "vars förtroende" han bär nu visat vad detta ledarskap resulterat i. Som regeringschef bär han själv ansvaret som föredöme, coach och formell chef.

Han har medvetet låtit sina ministrar frångå de beprövade metoder som krävs för att styra ett land, det som kallas för politiskt ledarskap.


Annan media: Aftonbladet, SvD, DN

Bloggat: Peter Andersson som vann kampen om gryningen idag och Peter på Röda Berget som slog mig med 11 minuter.....

Claes Krantz följer upp Alexandras, Victors och Martins postningar där du även kan hitta alla de överenskommelser för olika politikområden som slutits mellan (S), (MP) och (V).

Dagens DN Debatt tar upp finansieringen av de politiska partierna. Artikeln är tämligen översiktlig men Arbetarrörelsens Tankesmedja har under 2009 låtit göra en tämligen djuplodande rapport för den som önskar detaljkunskap. Läsvärd är det minsta man kan betygsätta den som, väl värd den tid det tar.

Jag tycker det är bra av DN att stå upp och kräva en större transparens av de enda två partier, (M) och (KD) som motsätter sig detta. I Västeuropa är det bara Malta, San Marino, Schweiz och Sverige som saknar rättslig reglering av hur partier och kandidater finansierar sin verksamhet.
Europarådets antikorruptionsgrupp (GRECO) har kritiserat Sverige för detta och det har även den internationella antikorruptionsorganisationen Transparency International gjort.

För min egen del anser jag att det är självklart att hörsamma de senares krav. Mycket av Carl Bildts (M) och därmed Regeringens utrikespolitiska deklaration gick i linje med en alltmer harmonierad syn med Europas förda utrikespolitik. I denna gemensamma politik ingår bland annat en gemensam kraftsamling mot korruption som en icke oväsentlig parameter.

Då är det hög tid att börja leva efter detta. Och därmed hörsamma framför allt GRECO signaler. Annars är det, för att travestera lite på en känd seriefigur som rör sig bland indianer:

”Regeringen Reinfeldt talar med kluven tunga”

Vad gør vi nu lille du?

Jag pratade med Kent idag. Jag tycker han har goda skäl att vara kritisk mot (S) bevakning av den situation (M) befinner sig i. Jag vill vara tydlig med att jag tycker synd om såväl Kent som Mary som jag båda uppfattar som hårt arbetande politiker och oppinionsbildare. Bägge förjänar att bemötas med respekt.

Jag läser nu med fasa att de egenskaper som kännetecknar Mary och Kent inte är legio inom Moderata Samlingspartiet. Skulle det vara så att det ligger någon som helst sanning i de uppgifter som DN redovisar, att medlemmar som placerats på valbar plats uppmanar sina övriga supportrar att ljuga om medlemsavgifter har alla gränser passerats. Och i detta tycker vi lika.

Det är inte endast förtroendet för enskilda medlemmar som står på spel nu, även oskyldiga riskerar att för resten av sitt liv dras med en stämpel i pannan som det står "FUSK" på. Som inte kommer låta sig tvättas bort i en handvändning. I en större kontext är det väljarnas förtroende för den form av demokrati vi är vana vid. Det finns därmed krafter som har en annan syn på politiskt ledarskap som står redo att kapa missnöjda och misstänksamma väljare till sin sida.

Den här historien lever nu sitt eget liv i media, så långt har det gått. Jag vill därför uppmana mina partikamrater i allmänhet, och Alliansfritt i synnerhet, som hakat på rapporteringen till att visa ett stort mått av ödmjukhet för den sannolikt traumatiska process som nu Moderaterna tvingas gå igenom i offentlighetens ljus. Det är nödvändigt för oss alla att det sker offentligt men vi ska passa oss noga för att strö salt i såren eller vrida om kniven.

För nästa gång är det inte uteslutet att det är vår tur, och jag kommer göra allt i min makt för att motverka sådana tendenser i (S). Men det kanske inte räcker och då behöver vi alla som värnar om vår form av demokrati kunna samarbeta.

Så därför uppmanar jag mina kamrater till en stor ödmjukhet. Det kan vara så illa att motsvarande rötägg finns i våra led fastän vi inte ser dom. Än.

DN1, Aftonbladet,

Lyssnat på SR/P1 på den ganska underhållande utrikespolitiska debatten. Eller inte bara ganska, en fröjd att lyssna på när två av svensk utrikespolitiks titaner brakar samman. Debatten har en helt annan karaktär än fjolårets som präglades av att Carl Bildt ville positionera sig inför rekryteringen av EU´s Höge Representant i utrikesfrågor. Vare sig Urban Ahlin eller min favoritminister (för att vara (M)) sparar på krutet när de drabbar samman. Det haglar av sarkasmer och eleganta ord- och debattvändningar från bägge sidor.

Men något som nu skiljer ut dagens debatt mot tidigare var att oppositionen nu var mer samspelt än någonsin tidigare. Detta blir extra tydligt med dagens publicering av den gemensamma RödGröna utrikes- och säkerhetspolitiken. Ett dokument som är väl värt att läsa.

Särskilt glädjande är för mig skrivningarna om något som ligger mig nära hjärtat. Mellanöstern och Israel-Palestina konflikten. Men det är klart att mycket är jämkningar och en en position där jag kan se hur olika viljor resulterar i kompromisser är passagen om Kurdernas situation. Nu är jag inte anhängare av ett självständigt Kurdistan men jag ser hur krafterna slutligen nått en position alla kan skriva under på.

Varför är jag inte positiv till ett självständigt Kurdistan? I mitt perspektiv skulle ett självständigt Kurdistan i grunden rubba hela den regionala maktbalansen. Det är ytterst en fråga om vatten. I Kurdistan ligger Eufrat och Tigris källor och denna vattentillgång, i en region där 5 % av världens befolkningen har tillgång till ½ % av världens sötvatentillgångar, en inte oväsentlig maktfaktor.

Annars tycker jag debatten vanns på poäng av de rödgröna, jag saknade dock i NATO-diskussionen en makroekonomisk analys men glädjer mig att nu även Carl Bildt anammat uttrycket "en multipolär världsordning". Han gjorde dock en fatal miss när han anklagade Urban Ahlin för att vilja stänga Nato-representationen varför han i replikskiftet med lätthet från Urban kunde beslås med lögn.

Min personligauppfattning annars är att regeringen Reinfeldt lägger sig allt för platt som del av EU och därmed spelar bort våra möjligheter att agera brobyggare i konfliktområden.

Titanernas kamp blev i min värld poängseger till de rödgröna. Inte mer, men heller inte mindre.

Regeringens utrikesdeklaration, De RödGrönas överenskommelse

SR, SvD, DN


　

Utnämningen ”Dagens maktfullkomlige” måste ges till Gunnar Axén (M) som i Aftonbladet säger att kritiken mot hans blogginlägg där moderater gör vågen i samband med ett utbildningspass om sjukförsäkringarna är obegriplig. Han säger att han inte märkt något av att hans blogginlägg kritiserats hårt på nätet och han förstår inte heller varför.

PR-konsulten i det civila, Gunnar Axén (M), visar därför en lyhördhet och en fingertoppskänsla som saknar motstycke i svensk politik för närvarande. Läs gärna vad Veronica Palm skrivit om de reaktioner hon möter av de som de facto känner av de reformer som regeringen Reinfeldt, ivrigt uppbackad av Gunnar Axén, genomfört.

Men det är logiskt. Moderaten Gunnar Axén har tidigare visat att han från sitt elfenbenstorn inte drar sig för att attackera och desavouera enskilda sjukskrivna som varit kritiska till reformen.

Bloggat: Ulvenlöv samt min trogna läsare Jessika.

I gårdagens bloggdebatt med centerpartisten Gustav Andersson blev jag till slut rätt irriterad på honom. Som landstingsråd i Stockholms län krävde jag mer av saklighet och källkritisk granskning av underlag och påståenden innan de levereras som sanningar.

Gustav skall ha all heder av att han nu vitsordar min inställning till vikten av detta förhållningssätt i den politiska debatten. Han backar dock inte på sin tro på sitt partis förslag och det ska han inte tycker jag. Då skulle livet och det politiska samtalet bli för tråkigt.

Men jag vill på detta sätt ge Gustav och andra ett lästips för dagen. Martin Moberg (S) som tagit Alexandras postning ett steg vidare. Martin har penetrerat det lite till och gör samma bedömning som jag och Gustav.

Att jobben kommer avgöra valet.

Moderaterna vill förnya partiets hela nominerings- och rekryteringsarbete. Det som skett i samband med våra interna rådgivande provval är oacceptabelt och moderaterna försöker nu säkerställa att ytterligare regelbrott inte har begåtts. Stockholmsmoderaterna inleder nu ett arbete för att förnya (M) interna rekryterings- och nomineringsbestämmelser. Utgångspunkten är att (M) listor ska utses genom öppna och transparenta processer skriver bland annat partisekreterare Per Schlingmann på DN Debatt tillsammans med Sten Nordin och Catharina Elmsäter-Svärd.

Det är bra, och det ska bli spännande att följa för även andra partier rör sig mot medlemsomröstningar som får en allt större tyngd i sammansättningen av listor. Men direkta val kan bli svårt att ge all tyngd anser jag, med ett sjunkande deltagande i de allmänna valen och ett ännu lägre deltagande i eventuella partiinterna val så finns risker med manipulationer kvar.

Vad som däremot inte är bra är att trots kritik från Europarådet så vidhåller senast idag på morgonen justitieminister Beatrice Ask (M) regeringen Reinfeldts hållning att partidonationer, oavsett storlek, skall fortsatt vara hemliga. Skall sägas att det i grunden finns en majoritet mot moderaternas motstånd men att partierna strävar efter en koncensuslösning.

Vad tycker jag? Moderaterna sänder ut dubbla signaler nu, å ena sidan skall rekryteringen av företrädare vara transparant. Men å andra sidan skall partiets finansiering vara hemlig.

Som ett av få länder i Europa finns idag inga skyldigheter för de politiska partierna att redovisa sina finansiärer. Jag lider med moderaternas problem med valfusket men min sympati känns inte längre så grundmurad, detta eftersom moderaterna fortsatt vill dölja varifrån man får sina finansiella muskler.

Det sistnämnda känns inte helt bra. Det handlar ytterst om demokrati och vettiga spelregler.

Jag läser så här på kvällen att Fredrik Federley (C) funderar att ta död på sitt alter ego Ursula mot bakgrund av det som Fredrik själv kallat ”Ursulagate”. Ur ett perspektiv kan jag tycka det vore synd, att han av mediadrevet tvingas kasta in den handduken. För en sak respekterar jag Fredrik för, att han rakryggat står för att leva sitt liv öppet som HBT-person (konstigt uttryck).

Men min kritik mot hur Fredrik Federley hanterat detta riktar sig absolut inte mot hans livsstil, tvärtom så är han med sin frimodighet i många ungdomars ögon något av en ikon. Och det är här min kritik kommer in, hur han har hanterat olika typer av sidouppdrag och retoriskt duckat när det blivit för jobbigt. ”Det var inte jag, det var Ursusla”. Den bortförklaringen duger inte.

Jag har faktiskt inte några synpunkter på hans resa till Kanarieöarna längre, jag tror inte jag vid något tillfälle kritiserade den specifikt. Men min kritik mot honom är hans koppling till vodkaproducenten Smirnoff. Fredrik Federley fick inreda sin drömbar vid Smirnoffs produktplacering på nattklubben ”Rose” i Stockholm. Fredrik säger själv att det var Ursula men i detta ligger ett stort mått av naivitet eller ren dumhet.

Det finns tre till fyra marknadssegment som är milt sagt beroende av antingen goda kontakter med den politiska nivån för sin verksamhet eller omfattande medel för effetiv lobbying. Det är ingen hemlighet att dessa branscher utgörs av vapen, tobak, mediciner och alkohol. I två av dessa branscher, tobak och alkohol, utgörs dessutom mycket av marknadsaktiviteterna av så kallad livsstilsmarknadsföring.


Fredrik Federleys försvarslinje i detta fall bygger på att det Ursula och inte han själv som var dragplåster i Smirnoffs produktplacering. Här anser jag att Fredrik Federley antingen är fruktansvärt naiv eller inte vill ta till sig marknadsmekanismerna för att de är för obekväma för hans samvete.


Det är ingen hemlighet att Smirnoff önskade maximal publicitet, det ligger i ägarnas intresse för så fungerar en marknadsekonomi. Och vad kan ge bättre publicitet än den enda HBT-personen, en livsstilsikon, som sitter i Sveriges högsta parlament, Riksdagen. Och Fredrik Federley är allt annat än obegåvad enligt min uppfattning så det måste vara ett stort inslag av naivitet eller dåliga rådgivare.


Även här bör nog nämnas att just Fredriks ansvar som både livsstilsikon och, om än tillfällig, representant för ett alkoholföretag kan ses ur ett annat perspektiv. All internationell forskning visar på att relationen mellan tillgänglighet av alkohol och lägre priser leder till ökad konsumtion.


En sänkning av skatten på öl och cider i enlighet med Fredrik Federleys Motion för riksdagsåret 2009/10:Sk298 (Alkoholskatter) skulle med Folkhälsoinstitutets beräkningsmodeller leda till 1 600 000 fler sjukdagar per år. Samhällskostnaden för relaterade produktionsbortfall och vård beräknas enligt samma modeller till runt 150 miljarder kronor. Per år. En skattesänkning i linje med riksdagsledamoten Federleys förslag skulle å ena sidan öka försäljningen för de koncerner som äger bland annat märken som Smirnoff men å andra sidan utsätta finansieringen och nyttjandet av den svenska välfärden för enorma påfrestningar.


Det är ur detta perspektiv min kritik av ”Ursulagate” skall ses. Jag tycker det vore tråkigt om Fredrik Federley kastar in handduken för Ursula. Den typ av livsstil, att var och en skall kunna ge uttryck för sin sexuella läggning utan att behöva smyga med den, måste kunna premieras. Och här kan sannolikt Fredrik Federley göra mycket i sitt opinionsarbete som riksdagsledamot. Han har mitt, och flera av mina anhöriga och vänners, fulla stöd om han skulle prioritera detta.

Men den andra sidan, att som riksdagsledamot på sin fritid företräda eller vara reklampelare för intressen med tveksam koppling till hans riksdagsuppdrag som i fallet med Smirnoff, har jag mycket svårt att acceptera. För en riksdagsledamot är de facto alltid i tjänst.

Detta är reglerat och det borde Fredrik Federley känna till.

Uppdaterad 18:20

Politik är en förtroendebransch. Känner ni igen det uttrycket? Om jag ska ha förtroende för någon så baseras det allt som oftast att den personen kan karakteriseras som omdömesgill.

Nu har Gunnar Axén (M), ordförande i socialförsäkringsutskottet och tidigare PR-konsult, gjort det igen. Visat att han besitter den exakta motsatsen till gott omdöme. Utöver att han gått till personangrepp i Aftonbladet mot en enskild sjukskriven medborgare där han slår från en maktposition på en arbetslös, låter han lägga ut en bild på sin egen blogg när moderater (det ser ut som dom har väldigt roligt) gör vågen för de nya socialförsäkringarna.

Bilden ligger ute på fler bloggar och det är nog i senaste laget för Gunnar Axén att radera den. Skadan är skedd.

Gunnar Axén kanske ska tänka till om det är möjligt att någon dag återvända till sitt gamla yrke som PR-konsult. För även den branschen präglas av att konsulterna tidigare har visat ett gott omdöme.

Min sammanlagda reaktion att ett parti med alla de PR-gurus som Fredrik Unsgaard, Per Schlingman och nu Gunnar Andrén i sina led borde kunna lyckas bättre med utstrålningen och genomslaget.

Men det kanske inte kan bli bättre än så här eftersom basen, själva politiken, inte håller för mer. Men titta gärna på SVT om hur framför allt Unsgaards eskapader i PR-branschen kan slå. Det tål att tittas på. Om inte annat som en grundkurs för blivande PR-gurus.



Politik är som sagt en förtroendebransch. Och ja, jag är på ett elakt humör idag, det stämmer. Ta det för vad det är.

Edit: Tyvärr läser jag i Expressen att jag tycks ha en partikollega i riksdagen med ett sjusärdeles dåligt omdöme. Det beteende han givit uttryck för tar jag på alla sätt avstånd ifrån.


Bloggat: Peter Högberg, Alliansfritt, Fredrik Pettersson och naturligtvis huvudpersonen själv, Gunnar Axén som låter vitsorda det goda humöret i moderaterna inför hans seminarium om reformen.

Det har skett en minskning av antalet anställda på hela arbetsmarknaden. Under fjärde kvartalet förra året var drygt fyra miljoner personer anställda. Det är en minskning med 2,3 procent från motsvarande period året före, enligt Statistiska centralbyrån rapporterar Ekot.

Nedgången inom tillverkningsindustrin var fortsatt kraftig och i paritet med när minskningen var som störst under 1993. Under fjärde kvartalet fanns det 71 700 färre anställda inom tillverkningsindustrin jämfört med motsvarande kvartal 2008. Nedgången märktes i princip inom alla branscher, men minskningarna var störst i de större branschgrupperna transportmedel- och maskinindustri.

För det landstingsråd som nu hävdar att det är 100 000 fler anställda kan jag, med SCB som grund, nu tyvärr konstatera att det är drygt 13 000 färre i sysselsättning idag än det var vid Alliansens tillträde. I faktiska tal. Och det trots att den svenska befolkningen ökat med 137 000 personer under perioden. Basal matematik ger därmed vid handen att den relativa arbetslösheten därmed har ökat, och såväl sysselsättning som arbetslöshet skall mätas i relativa tal i förhållande till befolkningen för att ge en korrekt bild.

Jag vet att jag har ett irriterat anslag i denna postning, men det beror ytterst på att jag ställer ganska höga krav på förtroendevaldas hantering av kunskap och fakta i debatten. De uppbär arvode för att kunna just sådana här områden.

Men vad jag i siffrorna ovan är djupt orolig över är den tafatthet som präglar näringsministerns handlag med industrin. Näringsministerns avdrag för hushållsnära tjänster har idag skapat endast 7 000 arbetstillfällen. Denna tjänst kan inte med någon större lätthet exporteras till andra länder och vi är, om någon trodde något annat, ett exportberoende land.

Jag har resonerat kring vad som skulle kunna göras åt detta, åtgärder som vi har en dialog om inom (S). Men i allt väsentligt bygger den på energiomställningar och innovationsupphandlingar i likhet med hur andra EU-länder hanterar dessa frågor. Regeringen Reinfeldts innovationskraft stannar tyvärr vid hushållsnära tjänster.

Valet 2010 kommer, precis som statsministern sagt, handla och mätas mot hur nuvarande regering lyckats. Och då duger inga skönskrivningar.

SvD, Krassman

Är det något som jag blir beklämd över är det när politiker antingen ljuger medvetet eller är illa förberedda. Ett exempel på detta tipsar Alliansfritt om och är ett centerpartistiskt landstingsråd i Stockholm som trots att finansministern vitsordat felaktiga siffror om antalet skapade jobb vidhåller den första, felaktiga, siffran.

Vidare gör detta landstingsråd gällande att allianspartierna röstat mot SWIFT-avtalet i Europaparlamentet. En enkel kontroll av avgivna röster ger vid handen att åtminstone (M) och (KD) avvek från den av landstingsrådet beskrivna verkligheten. Och landstingsrådet kan här finna vad Gunnar Hökmark (M) själv sade i frågan. Upplysningsvis är (M) ett av Allianspartierna men den informationen tycks ha gått det centerpartistiska landstingsrådet förbi.

Jag hoppas att vi inte kommer se mer av denna form av instick i debatten, men det är nog en alltför naiv önskan. Valrörelsen har börjat och detta uppenbara exempel ger nog en bild av vad vi kan förvänta oss.

Illa pålästa, icke läskunniga eller medvetet ljugande. Ingen av dessa egenskaper är önskvärda.