Rond två en rond med bra fart den med.

Sjukförsäkringarna tar en helt ny fart, men återigen så jämför sig regeringen med den föregående och agerar mer som opposition mot en regering som avgick 2006.

Regeringen Reinfeldt försöker ge intrycket att det här är väl förberedda och förankrade förslag men jag tycker inte de lyckas något vidare. Alliansfritt har gjort en sammanställning här. Göran Hägglund (KD) erkänner i alla fall att regeringen Reinfeldts åtgärder inte är perfekta. Jag skulle uttrycka mig något annorlunda, till exempel som hafs och slafs eller mer byråkratiskt som SKL i sitt remissvar som citeras nedan:

"Det föreliggande förslaget är (mot denna bakgrund) inte tillräckligt genomarbetat. Det är även SKL:s uppfattning att remisstiden (tre veckor) är oacceptabelt kort och att den pågående trenden mot allt kortare berednings- och beslutsprocesser - inklusive korta remisstider - är mycket olycklig. Detta riskerar att leda till brister såväl beträffande beslutens kvalité som deras demokratiska förankring."

Vi bör påminna oss om när väl folk i kläm blivit ett faktum försökte socialförsäkringsministern få det till att hon inte hört något från remissinstanserna om risken för komplikationer. Då hade dessutom Försäkringskassans generaldirektör avgått i protest.

Från oppositionens sida gavs tydliga besked men en statsminister som uppenbarligen inte kan lyssna. Regeringen Reinfeldt är missnöjd med sitt eget förslag och kritiserar Försäkringskassans förmåga att lyssna in och det här reagerar jag oerhört starkt på.

Det kan aldrig vara ett gott ledarskap från en statsminister att peka ut ett enskilt verk som orsak för en omtvistad reform. Detta enskilt anser jag vara skäl nog att erbjuda Fredrik Reinfeldt nya utmaningar. Som inte ens är i närheten av rosenbad.

Det synes mig bli allt tydligare som om regeringen är förutom i opposition mot oppositionen även är i opposition mot sig själva. Och ett ledarskap som är en salig mix av hafs och slafs samt att som Peter Eriksson (MP) säger, präglas av Lucky Luke. Mannen som skjuter snabbare än sin egen skugga. Skjut först, utred sen. Mest humor blev det dock när Fredrik Reinfeldt började veckla in sig i genusdebatten, hans prestation där var bara marginellt bättre än hans partikamrat Göran Pettersson (M) som jag beskriver här.

Jag tycker det att vi ska börja renodla alliansens åtaganden den tredje söndagen i september för deras egen skull.

Att renodla oppositionsrollen fullt ut, det verkar bli enklast för alla.



SvD, DN1, DN2, DN3, SVT Debatt,

Andra som är med mig ikväll är Martin Moberg, Peter Högberg, Victor Harju, Viktor Tullgren, Claes Krantz , Alexandra och Åsa Einerstam samt Alliansfritt Sverige.

Rond ett en rond med bra fart med två alternativ som inte annat vill än att vinna valet.

Utvecklingspessimism präglar regeringen Reinfeldts syn på energin och det kommer inte bli bättre av att Maud Olofsson (C) inte har hela sitt parti med sig i energifrågan samtidigt som Jan Björklund (FP) vill bygga fler kärnkraftverk. Det synes mig inte som Allians för Sverige, som utgör underlaget för regeringen Reinfeldt, är allt annat än koordinerade i denna fråga.

Regeringen Reinfeldt försöker ge intrycket att det är väl förberedda och förankrade förslag men jag tycker inte de lyckades något vidare. Centerpartiet står i begrepp att splittras i grunden för även om Maud Olofsson låter sin niosvansade katt vina över riksdagsledamöternas ryggar för att pressa kommande kärnkraftbeslut genom riksdagen.

Diskussionen kring jobben blev rätt intressant. Instegsjobben har det visat sig vara en inte särskilt lyckad arbetsmarknadsåtgärd. På frågan om instegsjobben är ”feltänkta” svarar arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (M) att ”ja, eller så är det felkonstruerat. Eller felinformerat. Och därför måste vi göra om dem” innan debatten och som Lars Ohly påtalar, regeringen försöker prata sig ur jobbkrisen.

Men Fredrik Reinfeldt påstår ändock att man är bäst i klassen. Vän av ordning frågar sig vilken klass då jobbpolitiken resulterat i en ökande arbetslöshet i både relativa och faktiska tal. När till och med arbetsmarknadsministern vitsordar hafsverket fortsätter ändå statsministern i praktiken utbrista efter varje beskrivning av regeringens förträfflighet:

”Hurra för mig, nu kan ni andra falla in i kören”

Men kören av arbetslösa och de 500 000 som lämnat A-kassan bedömer jag kommer uttrycka ett mummel av missnöje. Och beskedet är tydligt, skattesänkningar har skett, sker och kommer fortsätta ske med lånade pengar. Men de jobb som skapats har kostat 1 000 000 kronor per arbetstillfälle. Om dessa medel hade investerats i infrastruktur hade motsvarande belopp gett två jobb….

Det synes mig som om regeringen är förutom i opposition mot oppositionen även är i opposition mot sig själva. Om inte det är en spricka så vet jag inte längre vad en spricka är, eller så tycker jag faktiskt att vi ska börja renodla alliansens åtaganden.

Att renodla oppositionsrollen fullt ut. Och sätta sig i opposition en gång för alla.



SvD, DN1, DN2, DN3,

Andra som är med mig ikväll är Martin Moberg, Peter Högberg, Victor Harju, Viktor Tullgren, Claes Krantz , Alexandra och Åsa Einerstam samt Alliansfritt Sverige.

Göran Pettersson (M) ger sig med hull och hår in genusdebatten. Ingenting kan vara mer apart så som jag känner Moderaterna i allmänhet och Norrtäljebon och överstelöjtnanten Göran Pettersson i synnerhet.

Det hela blir lätt löjeväckande när Göran konstaterar att det i Moderaterna finns en falang med radikalfeminister. Då jag nu råkar i skrivande stund sitta bredvid en av (S) mest kunniga på området så ska jag bjuda Göran Pettersson och Moderaterna på definitionen av den radikalfeminism han gör gällande:

”Enligt radikalfeminismen innehåller hela samhället en könsmaktsordning - i feministisk litteratur kallad patriarkatet - som håller alla kvinnor i ständigt förtryck. Exempel på detta förtryck är pornografi, prostitution och partnermisshandel. Denna modell är starkt inspirerad av marxismens syn på förhållande mellan kapitalister och arbetarklassen”.

Denna finns annars att läsa om i Susanna Popovas bok "Elitfeministerna" och jag vågar påstå ett 100-tal doktorsavhandlingar och kandidatuppsatser som står att finna i universitetsarkiven.

Det är med andra ord med viss förvåning som jag nu iakttar hur Moderaternas förnyelseprocess fortskrider. Det synes som denna nu börjar leva sitt eget liv alternativt att Göran Pettersson (M) borde bekanta sig mer med de begrepp han numera använder sig av.

SvD, DN

Sociala medier och dess inflytande har varit veckans samtalsämne, idag senast på SR P1.

Den bästa analysen hitintills står Martina Lind och Erik Laakso för anser jag, men även Krassman bidrar till ett perspektiv som inte kommit fram tillräckligt anser jag. Frågan om hur partierna ser på bloggar är inte ointressant ur ett idéutvecklingsperspektiv. Vem ska sitta i förarsätet där? Den som har en central position eller de som lever i vardagen?

Men, det finns nu ingenting som verkar engagera andra debattörer och ”förstå sig påare” så mycket som hur dessa ska utnyttjas och dess genomslagskraft. Oavsett parti. Symptomatiskt för alla de mest tvärsäkra uttalandena är att de som står för dessa själva knappt är delaktiga i denna utveckling av debattlandskapet. Och jag har faktiskt svårt att ta deras synpunkter på allvar även om de ibland innehåller utvecklande idéer.

Av mer traditionell media tycker jag nog att SvD intar en särställning med sin positiva grundsyn på social media vilket kontrasterar mot den media som tidigare ansett att ”bloggarna” är manipulerade och manipulerande.

Men vad är egentligen en inflytelserik blogg? Som Erik berör är det svårt att få en heltäckande analys då citat från bloggare i tryckt media inte mäts. Och med detta pekar han på vad jag anser vara kärnan i sociala media. Johan Ulvenlöv på S-Buzz beskriver i sin kommentar hur han, likt jag, upplever en större legitimitet och ett större intresse från framför allt (S) partiorganisation.

Jag brukar säga till de som funderar på att börja blogga att det absolut viktigaste är att det finns något att berätta. Peter Högberg berättade för mig igår om en kommentar som ansåg att ”vi” i bloggosfären oftast kommenterar och inte har en egen åsikt. Den kommentaren visste var den tog. Jag kommer därför själv försöka bli tydligare med var jag står i mina mer politiska postningar.

Det andra som jag har funderat en hel del på är varför alla dessa blogganalytiker i främst traditionell media missar essensen i tanken med sociala medier. Sociala medier bygger på just det första ordet, det finns en sändare, en mottagare och en dialog. Vad jag kan ha på hjärtat är i praktiken värdelöst om ingen lyssnar eller läser. En text är bara halv så länge ingen har läst den.
Den parameter som sannolikt är omöjlig att uppnå i rankningar är, anser jag, en utveckling av den sista. Det viktigaste är inte antalet läsare, antalet länkningar eller sådant som går att mäta. Det absolut viktigaste är vem som läser och hur det påverkar.

En blogg som jag själv skattar oerhört högt är en som ligger långt ner på alla listor, Marika Åsbrinks ”Storstad”, som jag vet har ett reellt inflytande missas helt av alla dessa listor. Andra exempel är Calle Fridéns "Utsikt från ett tak" och Alexandra Einerstams "HBT-sossen" som båda var för sig adresserar trogna läsarkretsar och som har en god känsla för opinionsbildning och vad som egentligen sägs.

Ett annat exempel där ranking och inflytande däremot är synkroniserade är Fridén,Utbult och Walterssons ”Alliansfritt”. Det är inte många bloggar som blir direktciterade i riksdagsarbetet. En blogg på ”andra sidan” som är underskattad som opinionsbildare är Antonssons ”Tokmoderaten” som jag vet att fler centralt placerade beslutsfattare läser. Vilka slutsatser de drar av hans idoga arbete är dock tills vidare höljt i ett visst dunkel.

Vad jag vill ha sagt är egentligen ett citat från min lärare i antropologi och som får avsluta denna postning:

”Det som går att mäta är inte värt att veta, det som däremot inte låter sig mätas är just det som är värt att veta”.

Regeringen vill ha en nationell värdegrund för äldreomsorgen. Det är ingen bra idé tycker DN Ledarredaktion i en milt sagt kritisk artikel. Till att börja med så tycker jag att en viss självständighet i förhållande till regeringen glimtar till. Vi får avvakta och se när det händer igen, men mitt tips är att det kan dröja.

Jag har snabbläst förslaget på regeringens hemsida, och efter att ha tagit del av det måste jag hålla med DN om att det mest är snömos av alltihop. Det är nästan som om regeringen vitsordar detta när de skriver följande:

”Genom lagändringen vill regeringen stödja och förstärka en utveckling som redan pågår i olika kommuners hemtjänst.”

Vad regeringen i praktiken säger är att

”Det pågår ett arbete i olika delar av landet som vi gärna ser att vi kan få äran av. Därför reglerar vi det arbetet enligt Kristdemokratisk ny-logik genom att förbjuda förbuden”.

Hägglund upprepade sitt slagord ”Förbjud förbuden” vid (KD) kommundagar senast i fredags och att ”Övertron på lagar, regleringar och politiska ingrepp håller oss tillbaka”.

Göran Hägglunds analys är i och för sig helt riktig, det saknas ett i grunden frihetligt parti i Sverige. Dessvärre är Kristdemokraterna det parti som har allra sämst förutsättningar att bli det skrev DN igår och det är bara att hålla med. Det haglar pekpinnar på alla nivåer och den senaste politiska snilleblixten och limbon att reglera verkligheten i efterhand vittnar om ett parti som står i en idépolitisk öken.

Men det mest spännande blir nog nu att se varthän Alliansens valplattform tar vägen i denna öken av politisk idéutveckling med (KD) som kartläsare.

Ikväll blir det pubafton på Sveavägen 68, och mer om detta och hur lite hur vi försöker utveckla Netroots kan du läsa hos Peter Högberg. Han ger även en bra reflektion av Stockholm och hur vi förnyar staden som är värd att läsa. Ett "måste-läsa-inlägg" är Åsa Lindestams längre betraktelse om Afghanistan. Det ger ett och annat att fundera på, jag anser att hon är helt rätt ute.

Träffade några Netroots-kompisar ikväll på en drink. Kul att se hur texten på skärmarna får röst och själ, och en förberedelse inför valrörelsen och framtiden. Men dagen avslutas ändock med ett nostalgiklipp. Långholmen och Vita Bergen på 1980-talet. Sommar, äventyr i luften och framtiden var vår.



Ja, jag vet att jag är en stor nostalgiker. Men jag blir sådär lite vemodigt glad av den här.

Vilka drivkrafter vi har som människa formar, så som jag ser det, vår personlighet. Detta gäller i allra högsta grad mig själv i alla fall. Förra veckan var jag inne på den resa jag gör just nu och vad jag fann på ett förgätet ställe.

Vissa drivkrafter är positiva, vissa kan jag leva med emedan en del inte är så vackra. Eller praktiska heller för den delen om de inte medvetandegörs.

Som alltid finns det två sidor av varje drivkraft. Tävlingsinstinkt, nyfikenhet och vetgirighet kan vara bra drivkrafter om de inte går över gränsen. I mitt fall så utvecklas de ibland till något som en gammal bekant till mig benämnde som kontrafobisk.

Vad denna bekant menade, med ett snett leende, var att jag gör det en normal människa borde vara livrädd för eller inse vara omöjligt att uppnå. Även jag borde vara livrädd, men just tillfredställelsen att nå ett mål som borde vara omöjligt att uppnå gör att jag bara inte kan neka utmaningen.

Det finns därför naturliga förklaringar till en sådan liten sak eller egenhet varför jag i vår ser fram emot islossningen. Då jag får jumpa på isflaken igen…. Och se om jag klarar mig helskinnad över sundet, ibland har det gått bra – andra gånger har det varit bra nära ögat. Broddar och torrdräkt är för mesigt anser jag rent känslomässigt, emedan förnuftet säger mig något annat. Jag har gjort det så länge jag kan minnas. Min pappa har gjort det så länge jag kan minnas och till min fasa har min dotter börjat med detsamma.

Denna egenskap, kontrafobin, spelar mig andra spratt ibland. Den utvecklar allt som oftast en tendens till tunnelseende eller dimma som skymmer det övriga livet. Dess positiva namn är målmedvetenhet och envishet om jag nu missat att nämna det….. en egenskap som är eftersträvansvärd i andra sammanhang.

Men andra drivkrafter finns där dom med, och eftersom jag inte är något mer än en högst genomsnittligt exemplar av en människa, åtminstone lika korkad, (ibland glimtar det till, men dessvärre ganska sällan) så kan de i praktiken sammanfattas med de sju dödssynderna:

Högmod - superbia
Girighet - avaritia
Begär- luxuria
Avund - invidia
Frosseri - gula
Vrede eller hämnd - ira
Lättja - acedia

Jag har dom alla, i olika mängd, men jag har även dess positiva motsatser. Att vilja påverka, att ha en dröm om livet, en bild av världen och samhället, att vilja prestera, att vara god, att vara en del av en gemenskap och att bara vara. I grund och botten är jag nog övertygad om att jag även är världens lataste människa, åtminstone kortare stunder. Jag tror att allt detta är det som det innebär att vara människa.

Alla dessa egenskaper sammantaget kan ge en människa själ och temperament. Jag liknar dessa, tillsammans med en del andra egenskaper som jag besitter i olika mängd såsom vemod, sentimentalitet, en svart humor och en viss blödighet som färger på en konstnärs färgpalett.

Just det finlandssvenska vemodet är ett drag i min familj som återkommer och återfinns i ganska mycket. En före detta flickvän sade följande om oss som familj i allmänhet och mig i synnerhet och jämförde oss med muminfamiljen när hon beskrev mina ljusa sidor:

"Ni (du) kan bäst illustreras av någon form av "liberal humanism", lite småslarvig, tolerant och en halvbohemisk inställning till livet".

Behöver jag säga att just muminböckorna har varit centrala i min uppväxt? Jag kommer att återkomma längre fram till livet i mumindalen i denna serie av krönikor. Det finns uppenbara likheter och sammanträffanden även när jag ser de mindre ljusa och praktiska sidorna hos mig.

Men, med alla dessa färger kan jag, eller måste jag, måla en tavla av mig själv. En tavla av mig själv som handlar om hur jag ska uppnå just min dröm om livet. Vissa färger har jag kanske inte använt tillräckligt av, trots att jag har dom. Andra färger kanske har använts lite väl flitigt.Med alla dessa färger har jag kommit att sätta upp ett filter mot omvärlden under vissa perioder, kanske inte sett företeelser eller drag i min omgivning. Jag tror nu att detta beror på att de bilderna eller gestalterna är alltför lik den bild jag målat av mig själv.

Att jag valt att leva i alla dessa färger istället för med dom och sökt mig till sådant som har en snarlik bild av sig. Att jag sökt min like och inte mitt komplement. Igenkännandet har allt som oftast spelat mig ett spratt, en annan vän uttryckte sig i något mer dramatiska termer men det kan ligga något litet i det han sa till mig. Men exakt vad han sade, det stannar mellan oss.

Vad vill jag ha sagt? Att jag bedömer nu att jag börjar se några, men sannolikt långt i från alla, av de mindre praktiska drivkrafterna hos mig själv. Jag tror det är förmätet att påstå att jag vet allt om mig själv. Kalla det maror eller färger om du vill. Jag blir nog aldrig av med dessa egenskaper, men jag är nu ganska övertygad om att jag kan leva med dom istället för i dom vilket är en diametral skillnad.

Och kanske kan livet bli en aningen mer praktiskt nu när jag ska försöka lära mig att använda fler färger på paletten, motivet förblir dock detsamma. Jag hoppas och tror i alla fall det. Tack för att du tog dig tiden att läsa, det sätter jag stort värde på.

Andra krönikor som på något sätt alternativt mer eller mindre hänger ihop med denna är

Lördagen den 23 januari: Om en resa.
Söndagen den 17 januari: Om tid
Lördagen 19 december: Om jobbet att vara människa

Krönikor eller betraktelser som kan komma under helgen och som alltid är läsvärda finner du hos Kent Persson, Mary Jenssen, Peter Högberg, Peter på Röda Berget , Peter Andersson och Peter Soilander. Antonsson har skrivit ett välkommet bevis på att även i en öken av torftighet kan finnas oaser av insikt.

Avslutningsvis ett stort tack till författaren, vännen och bollplanket Anders Widén, han har fått mig att tro på min egen text. En del samtal har det blivit med Anders den senaste veckan om skrivandet, livet samt hur enkelt och samtidigt svårt det är att vara människa.

Modeväskor kan tillverkas billigt i fattiga länder och säljas dyrt i de rika. Det är ett skäl till att piratkopiering lockar kriminella. Hårdare lagar och metoder, så som föreslås i de pågående Actaförhandlingarna, löser inte problemet. Det anser den tyska juridikprofessorn Anette Kur rapporterar DN.

Nu är inte Anette Kur vem som helst, hon har arbetat med frågorna i tjugo år vilket även är den tid som i praktiken löpt sedan murens fall. När muren föll förändrades mycket och såväl krig som kriminallitet ändrade karaktär i grunden.

Jag har inte själv varit direkt engagerad i debatten kring upphovsrätt, varför? (PP) har varit duktiga och jag anser att denna materia kräver en tid och en kompetens som jag inte besitter. Vad jag däremot var engagerad i var debatten kring FRA-lagen och integritetskränkande tvångsåtgärder. Men frågorna hänger dessvärre ihop, om inte annat ur ett som jag sade, säkerhetspolitiskt perspektiv.

Jag har beskrivit det tidigare, om mina upplevelser i en av de fabriker som tillverkar piratkopierade produkter och hur fabriksägarna och framför allt arbetsledarna behandlar sin arbetskraft. Inte sällan barn och kvinnor och minnesbilderna är ingenting för den nervsvage eller för den som vill fortsätta leva i tron om att människan är god. Men vad debatten inte har fångat in är att denna verksamhet hänger ihop med andra affärsområden om uttrycket tillåts. Affärsområden som trafficking, drog- och narkotikahandel samt ytterst finansieringen av etniska konflikter. Vi har hela det forna rest-Jugoslavien som ett mer geografiskt nära exempel.

Den som önskar förkovra sig i detta kan med viss fördel läsa Mary Kaldors "Nya krig" samt Moises Naims "Illicit".

Ett annat problem är att hela denna ekonomi vill ta sig in i den "vita" ekonomin. Varför? För att kunna investeras i legitim verksamhet som fastigheter, pensionsförsäkringar etc. Och hur tror ni att den vita ekonomin utvecklas då?

Jag har inte någon lösning direkt för handen, men jag anser att frågan definitivt måste lyftas. En del idéer har jag men de kanske inte kan adressera just upphovsrätten direkt. Det rör inte direkt den ordinarie och högst genomsnittlige konsumenten anser jag, problemet är större än så. Konsekvenserna slår på redan utsatta grupper som barnarbetare i utarmade och krigshärjade områden. Och det perspektivet tror jag inte det är så många som har tyvärr, de flesta är rätt nöjda när dom köper sin Canada Goose-kopia eller Ray-Ban plagiat för en bråkdel av priset. Allt för att visa upp en snygg fasad.

Men innanmätet, historien, ursprunget och konsekvenserna är ruttna. Jag köpte min sista kopia för femton år sedan, jag kan fortfarande drömma om mina minnen från fabriken jag av en slump ramlade in i. Därför anser jag att hela debatten kring ACTA hamnat snett, för lite av folkbildning, för lite av en öppen debatt samt intet av konsekvensbeskrivningar av olika scenarios.

Det är inga behagliga minnen jag har alls och jag är djupt bekymrad hur debatten nu utvecklas.

Annat närliggande: Farmor Gun, Karl Sigfrid, Tonårsmorsan (den senare mer närliggande än vad som synes för handen, jag lovar)

SR/Ekot rapporterar något som jag hört en tid, att Försvarsmakten nu har rätt bråda dagar. Den 1 juli upphör den allmänna värnplikten och försvaret måste anställa de soldater som ska avlösa de värnpliktiga. Till saken hör att regeringen Reinfeldt, med ansvarig minister Sten Tolgfors (M), meddelat att propositionen som skall reglera detta och vara utgångspunkt för organisation och avtal med kontraktsanställda.

Det krävs ingen rymdforskning för att komma fram till om 4 000 män och kvinnor skall rekryteras under 2010 samt att värnplikten upphör den 1 juli att det börjar bli rätt kaotiskt nu. Samtidigt som den geopolitiska utvecklingen förändras till vår nackdel med gasledningen genom vår ekonomiska zon.

Hur var det nu, regeringen Reinfeldt säger sig endast lägga fram väl genomarbetade förslag. Men det vore ju en fördel om dom kom i tid.... Eller?

Hafs och slafs. Igen.

Igår skrev jag om den senaste propositionen om hårdare straff för en viss brottskategori, och idag skriver DN Ledare om detta. Samtidigt blir jag djupt bekymrad över en del politikers förhållningssätt till vem lagar skall omfatta.

Rättssamhället stärks inte av allmänt höjda straff. Däremot måste påföljderna stå i proportion till varandra. Grov misshandel hör till de brott som bedöms för milt skriver DN och själv har jag ett par exempel till. Tyvärr.

Men DN har arbetat igenom ledaren rejält, och landar i den ena av de positioner jag själv har. Att Begriplig koppling mellan gärning och påföljd är viktigt för tilltron till rättsväsendet. Men om bättre proportionalitet är huvudspåret för regeringens rättspolitik återstår mycket. Stölder drabbar inte människor lika hårt i ett samhälle med hög levnadsstandard som de gjorde när ägodelarna var färre och de ekonomiska marginalerna mindre. Men även sådant som i dag betecknas som bagatellbrott är brott och medborgarna förväntar sig att rättssamhället ska reagera.

Här ligger huvudansvaret på polisen. Bristerna handlar främst om yrkeskultur och brister i ledningen. Men för medborgarnas förtroende för rättssystemet har de sannolikt varit ännu allvarligare än inkonsekvenserna i straffskalor och påföljder.

Men även DN missar huvudmålet som jag skrev om igår och det tål att upprepas anser jag. Jag kan i grunden och i mitt fall sympatisera med regeringens förslag, ett förslag som jag även bedömer att det finns grund för i "det allmänna rättsmedvetandet".

Men de problem som jag inte tycker belyses tillräckligt är de preventiva delarna, delar som värderingar, normer och förhållningssätt till varandra. Jag läste för en tid sedan en undersökning om tonåringar och hur mycket tid de spenderar i dialog med sina föräldrar. Jag kommer, btw, beställa den idag.Snittiden ligger på åtta minuter per dag.Är det rimligt att anta att dessa åtta minuter spenderas till att diskutera normer, etik, moral och förhållningssätt till andra människor? Nej, jag tror att den tiden går ut på tjat, gnat och mer praktiska bestyr.Vad jag vill se är en bredare ansats, en där skola och föreningslivs resurser tas på allvar och utnyttjas.

I ett alltmer liberaliserat och individualiserat samhälle tappar vi de fora som just skapar grunden för det som skall hålla ihop oss. Normer,förhållningssätt, etik och moral. Till det har vi åtta minuter till förfogande idag.

Åtta ynka minuter.

... dansade vi till denna. Cool minne, dekadent så att det räckte och blev över..... det var den natten jag lärde mig sabreringens ädla hantverk. Och lärde mig att lägga benen på ryggen när någon sade "Ai Ai, Polizei". Allt går annars rätt bra med om man anlägger ett oskyldigt utseende.... jag fick dock springa.

Via Alliansfritt kan jag läsa att Regelrådet (som lyder under Näringsdepartementet) ger Regeringen Reinfeldt underkänt på de regelförenklingar som utgorde ett av vallöftena 2006.

Regelrådets kritik går framför allt ut på att det inte finns tillräckligt genomarbetade konsekvensanalyser, om det finns några alls. I vissa fall skulle förenklingarna leda till fördyringar för den enskilde företagaren. Själv har jag haft en del förslag, ett som syftade till att skapa bättre förutsättningar för småföretagarnas likviditet.

Förslaget, som renderade i motionen SK 430 riksdagsåret 2008/09 kom att undertecknas av Christina Axelsson och går i korthet ut på att företag inte ska behöva betala in moms och arbetsgivaravgifter som kan relateras till en viss given faktura innan företaget erhållit likvider för detta. Motsvarande lagstiftning finns i bland annat Spanien vilket högst väsentligt ökar mikro- och småföretagarnas likviditet och minskat den administrativa bördan. Så det finns förslag att hämta, och som har prövats i andra länder med framgång.

Min kommentar till regelrådets sammanställning? Hafs och slafs ser ut att bli regeringen Reinfeldts signum i historieböckerna. Det började med FRA-lagen och ser ut att, via sjukförsäkringen, fortsätta i oförminskad styrka och omfattning.

Regeringen lägger på torsdagen fram förslag om straffskärpningar. Ett nytt brott, synnerligen grov misshandel, kan komma att föras in i lagen, rapporterar nyhetsprogrammet Ekot i Sveriges Radio och SvD.

Det här förslaget tycker jag både är bra och belyser en rad olika problem, såväl generella som explicita. Jag är själv anhörig till ett brottsoffer, ett brott där det fanns sadistiska inslag. Såren på ytan har läkt sedan länge, men de som inte syns lever kvar. De kommer som objudna gäster nattetid.

Jag vet vilka känslor som detta väcker, och kritikerna till hårdare straff har inte alltid befunnit sig i vare sig min, än mindre brottsoffrens situation. Jag kan därför i mitt fall sympatisera med förslaget, ett förslag som jag även bedömer att det finns grund för i "det allmänna rättsmedvetandet".

Men de problem som jag inte tycker belyses tillräckligt är de preventiva delarna, delar som värderingar, normer och förhållningssätt till varandra. Jag läste för en tid sedan en undersökning om tonåringar och hur mycket tid de spenderar i dialog med sina föräldrar.

Snitttiden ligger på åtta minuter per dag.

Är det rimligt att anta att dessa åtta minuter spenderas till att diskuttera normer, etik, moral och förhållningssätt till andra människor? Nej, jag tror att den tiden går ut på tjat, gnat och mer praktiska bestyr.

Vad jag vill se är en bredare ansats, en där skola och föreningslivs resurser tas på allvar och utnyttjas. I ett alltmer liberaliserat och individualiserat samhälle tappar vi de fora som just skapar grunden för det som skall hålla ihop oss. Normer, förhållningssättt, etik och moral. Till det har vi åtta minuter till förfogande idag.

Åtta minuter.

”Varje tal om en exitstrategi spelar talibanerna i händerna”, förklarade utrikesminister Carl Bildt i måndags i samband med EU:s utrikesministermöte i Bryssel. Hans spanska kollega Miguel Angel Morationos förklarade i samma anda att det som nu behövs är en ”övergångsstrategi” (transition strategy), inte en exitstrategi.

Idag skriver DN Ledare en artikel som jag tycker fångar dilemmat bra. Samtidigt som vi Carl Bildts varningar är relevanta är det de facto så, att vi måste hantera framtiden. För Afghanistan, för oss själva.

Det finns risker att fastslå datum för olika insatser, och den vägen tror inte jag heller på,. Men det borde kunna finnas andra parametrar som kan mätas. Andelen av befolkningen som har tillgång till rent vatten och mat för dagen, andelen läs- och skrivkunniga etc etc.

Om vi fokuserar vid dessa mål törs jag faktiskt lova att då faller andra bitar på plats. Och ge oss utrymme att nämna det onämnbara. Söker du på taggen ”Afghanistan” här på bloggen kan du finna andra, mer utvecklande, postningar.

Är rätt förtjust i denna, jag tillbringade ett år lite drygt på USA:s östkust. I och för sig New England men ändå.... gillar tempot i städerna och får en del återblickar. Märkligt nog så har jag tänkt en hel del på den industriella utvecklingen i Sverige på senare tid när jag lyssnar på denna. Men vi kanske kan gå ett annat öde till mötes.

Lyssnat på SR/Studio 1 partiledardebatt. Inledningsvis tyckte jag att den var rätt träig, en del frågor som var väl snälla om främlingsfientlighet. Men jag, och sannolikt i alla fall inombords även min partiledare Mona Sahlin (S), tänder till rejält när statsministern påstår att arbetsmarknaden är i samma skick 2010 som när Allians för Sverige tog över makten 2010 trots finanskris.

2006 benämnde Fredrik Reinfeldt den arbetslösheten, 6-7 procent, som massarbetslöshet. Idag, 2010, pekar årets siffror att landa på ungefär 10 procent. Att komma och påstå att detta är ”i samma skick” vågar jag påstå inte bara är att tänja på statistiken, det är att ljuga vilket en svensk statsminister borde hålla sig för god för. Men det finns en viss logik i detta eftersom (M) börjat radera 2006 års siffror från sitt kampanjmaterial och ersätta med annat. Men jag är inte speciellt orolig för det tricket, vi har både hittat och sparat det. Du hittar det på Alliansfritt.

Med den arbetsmarknadsbeskrivningen, att allt är bra nu, kan vara en av förklaringarna varför statsministern fokuserade vid frågor om burka och niqab, frågor som annars bara drivs av främlingsfientliga krafter. Men vi har andra problem som bekant. Anser i alla fall jag.

Vidare påstår statsministern att 100 miljarder i ofinansierade skattesänkningar borgar för ”ordning och reda” i finanspolitiken. Min kommentar är att det är som om jag skulle betala min AMEX-räkning med mitt VISA månad efter månad. Hur bra tror ni det kommer fungera på lite sikt?

Fredrik Reinfeldt (M) försöker sätta etiketten ”skissartade övenskommelser” på den rödgröna oppositionen. Men. En hel del är klart, annat återstår och som jämförelse under 2006 kan jag konstatera att Alliansen först i augusti lanserade sina slutliga förslag. Jag förstår att Fredrik Reinfeldt är pressad men en viss ödmjukhet skulle inte vara helt oklädsam, han har en egen historia.

En hel del kom att handla om socialförsäkringarna, och här tycker jag nog Mona Sahlin klarade sig bra. Hon poängterade att vi i alla fall delar där vi är överens, varje arbetad timme kommer att behövas. Men mina tidigare inlägg om sjukförsäkringarna täcker i grova drag såväl mina som Mona Sahlins argument. Och i denna fråga så är det ställt utom allt rimligt tvivel att är det någon som hafsat och slafsat fram mycket av den kritiserade lagstiftningen vi sett de senaste tre åren med allt från FRA-lagen till nu senast sjukförsäkringen så är det regeringen. Behöver jag påminna om att Försvarsutskottet fick 12 timmar på sig? Eller att Försäkringskassan fick två veckors förberedelsetid?

Sedan har statsministern det högst tveksamma omdömet att avsluta med att säga att han har som princip att inte sjösätta dåligt förberedda förslag. Jag ställer mig frågan om hur många proppar som gick i det proppskåpet. Återigen, FRA och sjukförsäkringen är kanske de tydligaste exemplen.

Jag, och uppenbarligen SvD Ledarblogg, tycker att Mona Sahlin tog hem även denna, men det är nog för att jag blir faktiskt upprörd när Fredrik Reinfeldt så uppenbart tänjer gränserna så extremt. Annars? Bra ton, ett bra samtal.


Aftonbladet, Aftonbladet 2, SvD, Expressen. SvD2

Jag hade inte tänkt att blogga mer om Saab/Spyker än det jag redan gjort. Men. Efter att ha tittat lite närmare på centerkommentarerna så kan jag inte annat än att tycka att det finns en viss anomali. Jag har redan givit Jöran Hägglund (C) beröm, ett beröm jag anser vara väl förtjänt. Även Tomas Eneroth (S) uttrycker sig i positiva ordalag i den pressrelease som gick ut i morse.

-Beskedet om SAAB-affären är glädjande för alla oss som har trott på och kämpat för svensk fordonsindustri.

- Det är ett viktigt besked för svensk fordonsindustri, för Trollhättan och för alla som tror på svensk industriell kompetens. Det betyder mycket för de tusentals anställda - inte bara i Trollhättan - som hade drabbats av uppsägningar och otrygghet om biltillverkningen hade lagts ned. Jag gläds med alla som under denna utdragna process har kämpat och kastats mellan hopp och förtvivlan, säger Tomas Eneroth.

Men tongångarna i centerleden är av en helt annan karaktär, inte mycket till lättnad för de jobb som nu räddats men desto mer attacker mot Mona Sahlin (S). Alliansfritt gör samma iakttagelse av centerpolitikers prioriteringar. I detta fall skulle oppositionens, med Thomas citat ovan som exempel, passa bättre.

Av den anledningen är jag faktiskt inte förvånad över att det förhållningssättet till jobben som valfråga som centerpartiets ledande befattningshavare har slår igenom på väljarnas förtroende för centern och arbetsmarknads- och näringspolitiken. Endast en procent av väljarkåren uppger att de har förtroende för centerpartiet i denna, milt utryckt, grannlaga fråga vilket Krassman utvecklar här.

Jag kan inte annat än att få känslan av att makten är prioriterad före jobben för en sann centerpartist. Makten och de egna reviren för jobben i Trollhättan. Inte mer, men samtidigt inte mindre än så.

Men det kanske är normalt för en centerpartist att resonera som de ledande opinionsbildarna gör. En politisk anomali helt enkelt.

Annie Johansson, Per Ankersjö, Johan Hedin, SvD, SvD2, DN, DN2, DN3

Det borde inte vara så svårt att blogga idag. Men jag har sagt det som jag har att säga om Spyker, Sjukförsäkringarna (Veronica Palm et al i replik till statsministern idag) och tidigare om Carl Bildts (M) utspel som får replik av (PP) partiledare Rick Falkvinge idag. Så jag gör precis tvärtom. Obloggar.

Därför blir det Kim Larsen som får representera mitt morgonhumör. Det är ungefär så här. Inte mer, men heller inte mindre.

Läser hos Peter Högberg och Peter på Röda Berget samt lyssnat på radio att nu lär ett bindande avtal om GM försäljning av Saab till Spyker vara klart. Även DN, SvD och Aftonbladet rapporterar detta. Jag gav Jöran Hägglund (C) beröm igår och det står fast.

GM räknar med att om allt går enligt planerna så ska affären vara klar i mitten av februari. Men GM kommer att spela en roll för Saab ännu en tid, enligt Tom Wilkinson.

– Vi kommer att vara med och stödja det nya företaget indirekt under en tid, säger Tom Wilkinson, talesperson för General Motors.

Glädjande för de anställda på kort sikt, men jag vill ändå i denna stund inte blåsa faran över. För det finns detaljer i hur man uttrycker sig. GM kommer att ha intressen i Saab med den konstruktion av affären man valt. Med "ask i ask"-ägande så kommer Saab ha en mer komplex ägarbild än vad som kan beskrivas i media. Börjar inte Saab snabbt tjäna pengar så kommer inte kapitaltillskott kunna ske utan att affären i grunden måste rivas upp.

Jag har själv varit med om detta i ett IT-företag, och de knutar som detta förhållningssätt skapar kan, om inte bolaget börjar visa vinst, visa sig vara olösliga med kända konsekvenser som jag inte finner anledning att utveckla just nu.

De som ska vara gladast idag är dock de anställda på Saab, de har fått respit och chansen att visa vad Saab går för. Ta vara på den, det är ni värda.

Vi ryggar inte tillbaka när våra åsikter är kontroversiella säger Erik Ullenhag (FP) som anser Att Sverige bör införa Euron inom fem år i en artikel i Aftonbladet. Nu är inte Erik vem som helst, han är partisekreterare i folkpartiet och har ansvar för idéutveckling, partiorganisation och valrörelsen.

Jag är inte vare sig motståndare eller anhängare till en anslutning till det tredje steget i EMU-samarbetet. Ett tredje steg som skulle innebära anslutning till Euron.

Men jag ställer mig tveksam till folkpartiets ställningstagande ur ett faktabaserat perspektiv. För i Der Spiegel kan vi idag läsa hur de första utvärderingarna av Eurons historia och därmed framtid ter sig. EU: s direktorat för Ekonomi är djupt bekymrade hur Euron har påverkats av finanskraschen, det höjs varningar för att eurons konstruktion kan splittra europa. Och att vissa delstater bör överväga att återgå till nationella valutor för att klara av räntenivåer och handelsbalanser.

Bilden nedan beskriver hur Greklands skuld till ECB utvecklats, en skuld som det finns tvivel om hur den ska eller kan regleras. Det kan mycket väl bli så att Grekland, Irland och Portugal tvingas ställa in betalningarna till en bank man själva är delägare i.


Folkpartiet var en gång i tiden ett parti som satte den faktabaserade kunskapen högt, som hyllade den intellektuella spänsten. Anne Wibble var representant för denna fåra, det finns ett fåtal kvar men alltför få kvar i aktiv tjänst.

Som socialliberal är det med en viss sorg jag ser på denna utveckling. Men det kanske är lika bra att lämna eventuell sentimentalitet bakom sig nu för ett en gång i tiden intelligent socialliberalt parti som valt att prioritera denna dogmatiska marknads-och batongliberalism.

Regeringen går idag i en debattartikel i DN till attack mot det rödgröna motförslaget.

Christina Husmark Persson och Fredrik Reinfeldt menar att De Rödgrönas sjukförsäkringsförslag leder till sänkt sjukersättning för de mest utsatta i samhället.

Regeringen menar att oppositionens förslag till sjukförsäkring – som presenterades i förra veckan – kommer att bryta den positiva trend för antalet sjukskrivna som vi sett under senare år och kostnaderna kommer att öka med minst 3 miljarder kronor.

En tydlig brist är att förslaget missar att det finns personer med stadigvarande helt nedsatt arbetsförmåga. Uppskattningsvis handlar det om cirka 1 000 personer per årskull. Dessa saknar sjukpenninggrundande inkomst. De kommer med oppositionens förslag att få sänkt ersättning med 2120 kronor i månaden jämfört med dagens lägstanivå.

Men det är sällan jag sett en så desperat motåtgärd. Vad Fredrik Reinfeldt missat är att förändringarna skall utredas i grunden innan de sjösätts till skillnad från alliansens faiblesse för slarv och hafs med korta remisstider och negligerande av remissinstansers synpunkter.

Vore jag ansvarig för arbetet skulle jag ta till mig dessa synpunkter och justera, för så kan vi inte ha det. Jag tycker att det är positivt att regeringen nu tar till sig vårat förslag och identifierar svagheter så att de enskilda inte behöver drabbas. Till skillnad från regeringens egen metodik som utvecklats till ett signum präglat av godtycke och vilseledande retorik.

Men om denna artikel skall markera skillnaden i alternativen så vill jag peka, precis som Mona Sahlin gjorde i SVT Debatt, på att oppositionens förslag baseras på människan i samverkande åtgärder till skillnad från regeringens som fokuserar på kalendertiden och sekventiella program. Sen kan jag tycka det är patetiskt med att nämna siffror och påstå att dessa är ofinansierade, vem var det som i sann moderat anda nu genomfört sänkta skatter med 100 miljarder och som fortfarande två år senare väntar på sin finansiering?

Hela bilden av en meningslös vägg av ord förstärks när nu Claes Borgström (S) penetrerar Per Schlingmanns (M) genusutspel i SvD. För det förhåller sig precis på det sätt som Claes poängterar, det är regeringen Reinfeldt som har makten att gå från ord till konkreta förbättringar. Detta tycks ha gått regeringen Reinfeldt förbi.

Tomma ord och hafs och slafs. Det är skillnaden.

Uppdaterad: SVT Rapport backar på uppgifterna som även dementeras av näringsminister Maud Olofsson (C) i Expressen. Min kommentar: Djupt olyckligt, jag tolkar ändock regeringssammanträdet som att man tagit alla formella beslut i avvaktan på slutligt sådant från förhandlingarna. Men berömet till Jöran Hägglund kvarstår, jag bedömer att utan hans arbetsinsatts hade vi inte varit ens här. Den som lever får se.


Nås nu av nyheten att Spyker köper Saab av GM. Ingenting kan vara bättre nyheter för Trollhätteborna efter en jul som de anställda helst vill glömma.

Jag måste ge Jöran Hägglund (C), statssekreterare på näringsdepartementet, en eloge för hans insatts. Han är den som talat för regeringen och han är uppenbarligen den person som haft detta som arbetsuppgift med ett frekvent resande i ministerns frånvaro. Jag vill dock höja ett litet, men ändock, varningens finger för affären.

Enligt den sammanställning som E24 har i ärendet så ser bolags- och ägarstrukturen inte helt transparant ut. Om jag skall vara lite raljant i detta skulle jag uttrycka mig i termer av korsägande präglar numera strukturen vilket historiskt inte har varit bra för några industriföretag. Om inte Saab nu snabbt lyckas vända kassaflödet så medger inte bolagskonstruktionen några enkla vägar till ytterligare kapitaltillskott eller tydligt ansvar varför faran inte på långa vägar är över.

Men om än försiktigt så äras den som äras bör tycker jag, Jöran Hägglund har visat en uthållighet som kan ha varit avgörande för Trollhättans framtid på kort sikt. Nu återstår bara resten av resan….

Det var januari månads andra oväntade beröm.

DN, SvD

Peter Högberg har en bra vinkel, mer kommer sannolikt.

Två moderata riksdagsledamöter, Helena Rivière (M) ledamot i socialförsäkringsutskottet och ingen mindre än Gunnar Axén (M) ordförande i socialförsäkringsutskottet, angriper idag trebarnsmamman Alexandra Johansson i en debattartikel i Aftonbladet.

Det är inte utan avsmak för angreppet från riksdagsledamöterna jag nu skriver detta inlägg. Helt korrekt så nämner Rivìere och Axén att de inte vet riktigt vad Alexandra har för diagnos. Men de uttrycker ett förakt för människan när de ifrågasätter hennes ovilja att uppsöka psykiatrin. Alexandra ger lite information, att psykiatrin är en anhalt för att få ytterligare en diagnos.

Jag är milt sagt rejält upprörd över ett par saker. Dels att två relativt välmeriterade riksdagsledamöter går till ett så hårt angrepp mot en medborgare som så uppenbart befinner sig i underläge. Rivìere och Axén förmår inte heller dra slutsatsen att Alexandra har en annan diagnos i botten utan slår på det som är kanske den mest skamliga åkomman, den psykiatriska. En åkomma som ingen av oss, minst av alla Alexandra, känner någonting till om.

Rivìere och Axén ger med detta regeringen Reinfeldt och den borgerliga majoriteten en mycket klar och tydlig signal om hur man ser på samhället och människan. Rivìere och Axén har makt och medieutrymme och har alla möjligheter i världen att desavouera enskilda. De visar dessutom att de inte drar sig för detta. Att öppet håna de svagaste från en maktposition kan inte annat än betraktas som vämjeligt.

Men någonstans befriande att masken åkte av en gång för alla.

Annat: Alliansfritt som tipsade

Dagen efter den första duellen mellan Mona Sahlin (S) och Fredrik Reinfeldt (M) skummar jag igenom tidningsanalyserna. Och för en gångs skull håller jag nog till viss del med Henrik Brors, DN. En del nya besked men mitt intryck består, kombattanterna jabbade lite och sitter nu i varsin ringhörna och väntar på nästa rond. SvD och DN referat är i praktiken lika.

Men två artiklar sticker ut nu på morgonen. Dels notisen från TT att (S) har större trovärdighet i jobbfrågan, jag är inte förvånad. Regeringen Reinfeldt har nu övningskört med sin tes om att sänkta skatter skapar jobb genom att öka utbudet på arbetskraft. Det fungerade en sommar, sedan dess har vi tvärtom sett ökade klyftor och skenande bostadspriser. Stimulanserna har inte visat sig fungera i en svag konjunktur utan tvärtom, riskerar att skjuta in oss med raketfart i nästa lågkonjunktur med en briserad bostadsbubbla vilket PJ Anders Linder helt blundar för när han funderar över gåtor. Svaret finns i SCB statistik och inte i ideologierna som ett litet tips. Ökat utbud har inte lett till ökad produktivitet och regeringen Reinfeldts löfte till de arbetslösa är mer av samma medicin.

Den andra som sticker ut är DN ledare som sågar Reinfeldts halvkvävda löfte om ökade löner i omsorgen med fotknölarna. DN sågning ligger i linje med min egen men även ledarredaktionen missar att det inte är förvaltningscheferna som bestämmer budgetutrymmet. Det gör politikerna som är satta att hushålla med skattebetalarnas mede. Jag utvecklar det här.

I SvD kan vi även läsa att Moderaterna vässar sin jämställdhetspolitik och väjer inte för en feministisk analys. Det ska bli tuffare krav på lönekartläggningar. Skolor ska jämställdhetscertifieras och företag rankas. Men experten Gertrud Åström efterlyser skarpa lagförslag. Och ja, jag håller med. Regeringen Reinfeldt har kännetecknats av att lägga huvudet på sned och se ledsen ut samtidigt som man låter uttala ord som ”så kan vi inte ha det” för att sedan låsa in sig på Rosenbad utan att göra någonting åt problemet.

Så helheten dagen efter? Rond ett oavgjord, men händelser runt omkring såsom publik- och analytikerstöd leder mig till att jag anser att (S) har ett grepp nu. Bra jobbat i rond ett, nu är det bara resten kvar.



Annat: Läs gärna Meeri Wasbergs kommentarer, de är tillsammans med Robert Noords några av de bättre. Även Peter Andersson som läst DN ledare, du finner fler bloggar via NetRoots och Politometern

Debatten var bra tycker jag, Fredrik Reinfeldt satte ganska väntat en viss press på Mona Sahlin. Alternativen blir tydliga och jag tyckte att Fredrik Reinfeldt visade att han inte är opåverkad av opinionssiffrorna. En anklagande ton som inte var direkt klädsam. Expressens förhandstips om att utanförskapet kommer dominera måste vara årets lågoddsare i valrörelsen och jag kanske hade förväntat mig en lite mer kvalificerad analys. Men.

Mona Sahlin pekade på att jobbskatteavdragen uppenbarligen inte fungerar som det är tänkt och jag tyckte ändå att Fredrik Reinfeldt här blev pressad och skyller allt på omvärlden. Denna omvärld har påverkat men de facto har ofinansierade skattesänkningar inte direkt rosat än mindre kunnat spåras i arbetsmarknadsstatistiken.

Fredrik Reinfeldt tycker att de investeringar på arbetsmarknaden man gjort är tillräckliga, men vi ska ha i minne att dessa startar från en nivå där regeringen Reinfeldt i praktiken raderade alla de åtgärder som fanns vid mandatperiodens inledning.

En bra debatt, ett civiliserat samtal. Jag tycker det nog blev oavgjort om vi ser till formulering av budskap och förmåga till trovärdig som regeringsalternativ. Sen tycker jag rent subjektivt att jag tilltalas mer av Mona Sahlins svar än regeringens syn på hur framtidens utmaningar skall lösas. Mer av samma medicin är inte vara lösningen som jag ser det.

Skulle jag vara boxningskommentator skulle jag säga att parterna jabbade lite lätt i rond ett, kände på varandra men spar på krafterna. Valrörelsen och matchen är lång.

SvD, Aftonbladet, Expressen, Tokmoderaten, Krassman, Johan Ulvenlöv

Efter att ha funderat länge och väl så ger jag mig faktiskt in i väsk- och klockdebatten.

Jag vill ge dig som läsare ett litet perspektiv, ett perspektiv som kanske kan framtvinga dels ett större mått av eftertanke men även ett leende.

Vad hade reaktionen blivit om Mona Sahlin (S) eller Fredrik Reinfeldt (M) blivit ertappade med märkeskopior? Vissa hade sagt att det drabbar ingen fattig, andra hade reagerat på varumärkesintrång och börjat vifta med ACTA-avtalet. Frågan saknar inte relevans alls anser jag.

För de som tycker att pirat-kopierade produkter som jackor, klockor, väskor, jeans etc. är något som är helt i sin ordning kan jag rekommendera ett besök på en av alla de fabriker i Sydostasien eller Pakistan som producerar dessa varor. Ett besök som går ut på att titta lite närmare på barnarbete och arbetsmiljö. Jag kan konstatera att, efter att ha gjort ett sådant besök (av en ren slump), så är det inget för den nervsvage. Eller för de som tror att människan är en alltigenom god varelse.

Dessa fabriker ligger långt bortom konsumentmakt, handelsavtal, internationellt rättsskydd och mycket annat. FN:s Barnkonvention används i bästa fall som toalettpapper.

Ur det perspektivet så tycker jag såväl Mona Sahlin (S) som Fredrik Reinfeldt (M) kan bära sina väskor och klockor med viss stolthet och glädje. Men du som eventuellt har kopior bör sända barnarbetarna en tanke då och då. Det gör jag, synen efter mitt besök kan ibland komma åter i drömmarna, och det är mindre kul. Framför allt driver intäkterna från dessa fabriker annan, ännu vidrigare verksamhet, vilket världsbankens före detta medarbetare Moises Naim beskriver i sin bok ”Illicit”.

Men hur var det med leendet?

Jo, jag har i min ungdom ägt både armbandsur av märket Rolex som Longiness. Longiness-urets boett var gjort av hårt pressad och lackad papp visade det sig. Det upptäckte jag när jag stod i duschen. Har ni sett en klocka svälla i realtid? Det har jag, en lätt bisarr erfarenhet.

Rolexen hade ett annat fel, där hade ett hårstrå smugit sig in mellan urtavla och glas. Knappast något som kännetecknar en god schweizisk fabrikör.

AB, AB2, AB3, Alliansfritt,

Ett av regeringens, ska vi kalla det vallöften, inför nästa mandatperiod är höjda löner i välfärden. Jag bloggade om den debattartikel som Fredrik Reinfeldt (M) och Anders Borg (lika M) publicerade i DN i veckan.

Min spontana reaktion var att det borgade för ett systemskifte, från marknads eller blandekonomi till planhushållning alternativt att det var retoriskt snömos. Jag har inte ändrat uppfattning. Riksdagsledamoten Göran Pettersson (M) hävdar från sin horisont i en kommentar på mitt inlägg att detta inte alls är omöjligt eftersom landsting och kommuner i många fall är borgerligt styrda.

Jag kan konstatera att detta tydliggör i grunden ett behov av att sätta sig in i Lagen om Offentlig Upphandling och andemeningen i Aktiebolagslagen. Resonemanget från regeringens största parti leder i cirklar och inte framåt. Om ens det.

Varför?

Pro primo: Aktiebolagslagen handlar ytterst om att tillvarata aktieägarnas intressen. Maximal produktivitet till lägsta kostnad. Välfärdstjänster är personalintensiva varför hävstången i denna sektor är att likna vid konsultverksamhet. Kunden, i detta fall kommuner och landsting, vill därför per automatik pressa priserna i upphandlingarna för att ta tillvara ägarnas (skattebetalarnas) intressen på samma sätt som aktieägarna hos leverantören vill maximera sin vinst. Detta är med andra ord två i grunden oförenliga intressen som endast låter sig lösas med inte mindre än en monopolsituation inom givet marknadssegment.

Pro secundo: Med den arbetsmarknadslagstiftning vi har och de regelverk som omfattar framför allt A-kassorna så fungerar inte resonemanget heller. Oavsett vad en arbetssökande kan tycka om ersättningen för ett jobb i välfärden som sådant så kan den enskilde inte neka ett erbjudande för att man har synpunkter på lönen.

Detta är en oerhört billig retorik från (M) och förslaget förutsätter att såväl Aktiebolagslagen som Lagen om offentlig upphandling görs om på ett sådant sätt att slutkunden kan reglera vad leverantören skall erbjuda sina anställda i lön.

Detta skall ställas i ljuset av vad PJ Anders Linder anför i sina tankar kring skattetryck och Saltsjöbadsavtal. För om SvD Ledarredaktion har någon som helst koppling till (M) så är det någon som behöver sätta sig ner med sin räknedosa. Det skattetryck som Linder fasar för kommer att löpa amok om staten ska reglera lönenivåerna så som (M) partiledning tycks förbereda.

Per Gudmundson pratar om hopp efter att ha räknat på sympatier i olika väljargrupper med anledning av de senaste opinionsundersökningarna. Han visar att han behärskar matematik på en sådan nivå att även han skulle kunna börja räkna på (M) förslag om ökade löner i välfärden. Det kan endast genomföras med dramatiska nedmonteringar av skyddsnätet för dom svårast utsatta om inte skattetrycket höjs avsevärt.

Tanken slår mig nu, att det kanske är precis en fortsatt nedmontering man vill se…..

Och slutligen, definitionen på snömos:

Substantiv; (ouppräknelig) blaskig, äcklig, avgasbemängd blandning av snö och sand som bildas på vägar vintertid. Alternativ definition är (ouppräknelig) begrepp för en text bemängd med buzzwords och intetsägande, luddiga fraser som inte tillför fakta till den som läser den.



Krassman skriver om närliggande och Peter Högberg penetrerar djupare vad SvD skriver.

Så kom ytterligare en opinionsundersökning. Lagom till kvällens partledardebatt. Ibland kan jag fundera över om det verkligen är nödvändigt med månadsvisa sådana. Inte för att jag tycker illa om just denna, utan mer för att det känns väldigt likt den kritiserade "kvartalsekonomin" där VD mäts mot det senaste kvartalet, inte mot resultatet i bokslutet.

Siffrorna är naturligtvis glädjande och inger självförtroende men jag säger som Sören Holmberg i SvD, alla val är jämna och det kommer se annorlunda ut på valdagen. Så långt är det ungefär allt vi kan säga oss veta. En annan rubrik som får mig att studsa är Expressen som avslöjar statsministerns hemliga valtaktik. Men om den nu är avslöjad är den ju inte hemlig längre.... och ingenting i det som skrivs i artikeln är något annat än vad som stod att finna i de politiska analyserna efter riksdagsdebatten i onsdags. Med andra ord, inga direkta överaskningar.

I och för sig är jag politisk nörd och läser allt jag hinner med, framför allt inför kvällens debatt. Men, nu så här en söndagsmorgon är det inte utan att jag kan tycka att media börjar väl tidigt och drar på väl mycket. Framför allt med många opinionsundersökningar som leder oss mot en månadsdemokrati och därmed risken att väljarna tröttnar.

Alla dessa undersökningar..... när det bara är resultatet den tredje söndagen i september som räknas. Men återigen, kul siffror men vi måste ligga i ännu hårdare nu. Vi når kaklet först den 19 september när vallokalerna stängt.

Självgodhet vinner inga val, det lärde vi oss 2006. Bra självförtroende kan, som i detta fall, ge det där lilla extra avgörandet för att vinna val. Men arbetet är inte över... alls, om det nu är någon som tror det.


SR/Ekot, DN, Aftonbladet,

Annat: Peter Högberg med sin krönika, Claes Krantz borrar djupare i siffrorna,

Precis hemkommen efter en av de trevligare middagarna jag varit på. Det känns märkligt att säga det men den vänskap som växer fram i kampsport, karate i mitt fall, är stark. Trots att vi ägnat tre timmar åt att puckla på varandra senast idag var det nog länge sedan jag skrattade så mycket.

Avslutar kvällen med Edith Piafs "Padam, padam".

Tavlan heter "We are building a new world" och är av surrealisten Paul Nash, samtida med Picasso. Motivet är från Flandern under WW I.

Ni som läser mina helgkrönikor känner till att en av mina källor är Dag Hammarskiölds ”Vägmärken”. Och för en tid framöver kommer jag experimentera med krönikeformatet och bli mer personlig en gång i veckan. Detta har inte något med vare sig politik, demokrati eller partiideologier att göra, det är min resa i livet och livet är mer än politik. Dag Hammarskiölds bok är en av de startpunkter jag använder mig av på denna resa som jag hoppas att du vill följa.

Jag kommer försöka hålla mig resonerande och inte alltför privat men samtidigt gräva djupare i mig själv av två skäl. Dels ett rent egoistiskt, det finns ett behov just nu för mig att kommunicera några av mina tankar. Men även att du som läsare ska få en lite bättre bild av mig. Sannolikt är detta, som allt annat, på både gott och ont.

För tillfället är jag inne i en fas av retroperspektivt tänkande i privatlivet, ett behov av att söka orsakssamband för att finna vägen framåt. Det kallas på ren svenska för att grubbla och att vara vilsen. Min dotter tycker ibland att jag är en lite grubblig person. Inte i en social kontext, utan när ridån faller och jag är ensam med mina tankar. Ibland i sällskap med, men långt ifrån ofta, de absolut närmaste. De personer jag känner tillit för. Jag nämnde det förra veckan, tillit är ett ämne som kan komma när jag är mogen för det. Där är jag inte riktigt än.

De som känner mig i min yrkesroll eller i min politiska roll vet att jag försöker konfrontera problem och orsakssamband direkt och utan onödig tidsspillan. Det är inte alltid helt okomplicerat, men det spar i allt väsentligt tid (förra veckans tema). Även fast det i stunden kan upplevas smärtsamt så spar detta förhållningssätt även känslor. Men när det gäller mitt eget liv så är det en svårare resa, men en resa jag är tvungen att göra för att starta om. Helt enkelt en ritt till Djävulsborgen för att finna vem eller vad som är uppkomsten. Och kanske börja förstå något litet av livet som idé.

När drömmen om livet, eller illusionen av det goda, går sönder gungar marken till. Då söker jag orsakssambanden och det innebär allt som oftast en resa bakåt i tiden. I detta fall blev det en resa till sakers ursprung, till Djävulsborgen, för att söka de grundläggande orsakerna och vem eller vad som ligger till grund för de val jag gjort i livet. Och att konfrontera alla dessa en gång för alla.

En ritt till Djävulsborgen där jag denna gång blott mötte en person som jag trodde mig känna väl. Den person som var den sista jag förväntade mig på denna förgätna plats. Mig själv.

Alla de krafter som driver mig framåt stod där framför mig. Vissa är bra, andra kan jag leva med men en del är inte så vackra. Eller praktiska heller för den delen. Egenskaper som jag inte trodde mig ha visar sig vara framträdande orsaker till mina livsval. Egenskaper som gör att jag inte alltid förstått andra skeenden eller kunna se andras egenskaper helt klart.

Vad vill jag ha sagt? Att jag tycker livet som idé är svårt att förstå sig på, men att det kanske blir lättare för mig att förstå livet som idé när jag kan börja ana vad jag själv bidrar med. Och att jag nog behöver göra fler besök i Djävulsborgen för att bli påmind om att jag själv är en del av olika händelseförlopp.

Inte för att stanna där eller att resa dit alltför ofta, ett för frekvent resande dit kan leda till att fastna i grubblerier och det är inte så praktiskt. Men en resa då och då skulle sannolikt inte skada alls i mitt fall.

Jag avslutar därför med ett stycke ur Stefan Einhorns bok om vishet. Stefan beskriver en rabbi som alltid har två lappar i sina respektive kavajfickor. På den ena står det:

”Världen skapades för dig”

på den andra

”Du är ett dammkorn”

Vad är då vitsen med detta? Att försöka påminna om alla de möjligheter som livet erbjuder just dig men samtidigt göra klart för dig att du bara är en liten, och försumbar och underordnad, del av något oändligt mycket större.

Jag köpte en ny kavaj häromdagen, den har potential att bli en ny favorit. I den ligger numera två handskrivna lappar. Jag tror du anar vad som står på dom.

Tack för att du tog dig tiden att läsa.

Andra krönikor eller betraktelser som kan komma under helgen är Kent Persson, Mary Jenssen, Peter Högberg, Peter på Röda Berget , Peter Andersson och Peter Soilander. Fredrik Antonsson skrev något han påstår vara en krönika i onsdags.

Hemma efter en fruktansvärt lång dag. Finns skäl till viss reflektion nu, idag var ett fall framåt yrkesmässigt. Därav blir det bara ett låtval. Är det bara jag som kommer ihåg utomhuskonserter i Vita Bergen och på Långholmen? Inte utan ett visst ljus, framtiden låg som ett oskrivet blad och jag ägde världen.

Mer om dessa tankar imorgon.

Fredrik Reinfeldt (M) och Per Schlingmann skriver idag en insändare i DN som får mig att höja på ögonbrynen. Rejält. Man skriver följande:

”Det handlar om känslan av att lönen inte motsvarar arbetsinsatsen eller ansvaret och önskan om ett större inflytande över den egna arbetssituationen. Detta kommer att stå i fokus när vi nu formulerar vår politik för den svenska välfärden i valet 2010. I vår idé om föregångslandet Sverige ska en välfärd som ser sina medarbetare vara en av de viktigaste byggstenarna”.

Hade artikeln skrivits i en planekonomi hade jag begripit den. Det är naturligt att även jag kan sympatisera med de som arbetar i välfärdens lönenivå. Jag tycker det är djup otillständigt att en börsmäklare ofta tjänar 10 gånger mer än en sjuksköterska. Den ena ofta med ansvar för liv, den andra oftast med en ansvarskänsla som stannar vid den senaste champagnegaloppen på Stureplan.

Men hur ska denna manöver gå till? Jag ställer mig rent ut sagt inte bara milt tveksam till om det rent juridiskt kan gå att överrida det kommunala självstyret och arbetsgivaransvaret, det är sannolikt ett lagbrott samtidigt som det går stick i stäv med såväl den svenska modellen som EU:s konkurrensregelverk.

Men tanken är god, jag sympatiserar med att ge vårdpersonal lön för mödan på bekostnad av nämnda börsmäklare. Men jag är inte lika övertygad om att den moderate kärnväljaren tycker så eller om det går att genomföra. För det är nämligen så att mycket av den vård som moderaterna pratar om i artikeln är på väg att privatiseras, och aktiebolagslagen handlar om att sätta aktieägarnas intressen först. Inte de anställda.

Snömos, munväder samt ren populism är nog det snällaste jag kan säga. Undrar vad den moderate kärnväljaren tycker.

Men det ligger helt i linje med Moderaternas chefsideolog Per Schlingmanns slutsatser i övrigt. Det genusutspel som kom häromsistens om kvotering togs inte emot med öppna armar av andra moderata företrädare. Jag trodde det var en testballong men det verkar inte så, det ser onekligen ut som om den moderate partisekreteraren har sin ordförandes öra.

För att vara tydlig så anser jag kvotering i grunden vara ett misslyckande och här är jag och mitt parti inte alltid eniga. Jag anser att kompetensprofiler skall vara könsneutrala och ställs två jämbördiga individer mot varandra skall det genus som är underrepresenterat gynnas. Så långt om det.

Men slutligen. Det är inte utan häpnad jag ser hur moderaterna i sin retorik och sin idépolitiska utveckling tar ytterligare steg mot ett parti med en lite annan syn på statsskick än vi är vana vid. Och att just det moderaterna skulle slå in på denna väg var i min värld otippat.

Hemkommen från träningen (karate) mår jag förvånansvärt bra. Trött i kroppen men inte lika rastlös som tidigare. En tillfällig stund av frid och längtan infinner sig och jag avslutar dagen med något som för mina tankar till en sömnig sommardag.

Näringsminister Maud Olofsson (C) är, med viss rätt, upprörd över Vattenfalls hantering av energiförsörjningen. Hon kritiserar nu statliga Vattenfall för att ha bidragit till vinterns höga elpriser. Avstängda kärnkraftverk är ”inte acceptabelt”, säger hon till Ekot.

Men problemen stannar inte vid att hushållen får höga elräkningar, vidden av problemen är större än så. Det kalla vädret under december och inledningen av januari har tvingat flera av de mest elintensiva börsbolagen att tillfälligt stänga ned produktionen vid sina anläggningar.

Summa summarum blir att den exportindustri som vi förtvivlat nu behöver få fart på stannar av sin produktion. Detta för att produkterna i förlängningen annars skulle bli för dyra på världsmarknaden.

Men Maud Olofsson kommer inte ifrån att det högsta politiska ansvaret innehas av henne själv. Vattenfall kan med fog kritiseras, men Maud har nu själv varit ansvarig minister i drygt tre år. Tre år då det enda mätbara resultatet är skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Och en industri som idag står still. Så i sammanhanget förstår jag om nu statsministern skjuter över frågan om förtroendet för näringsministern till just.... näringsministern själv. Men det är klart, när nu moderaterna försöker sätta nya bilder av utanförskapet så är det naturligt att viljan att frånsäga sig ansvaret slår igenom på hela regeringen.

Med Saab, Vattenfall 1 och fallande opinionssiffror kan jag konstatera att ordstävet ”en olycka kommer sällan ensam” stämmer. Om inte regeringen Reinfeldt rycker upp sig kommer vi andra inom kort bara kunna fortsätta den inslagna vägen. Städa hos varandra.

En olycka kommer sällan ensam....



DN1, DN2, DN3

Äntligen stod alliansens partiledare i riksdagens talarstol och berättade med glöd vad de gjort och varför, samt i någon mån om vad de vill göra. Nu gäller det att hålla ångan uppe i åtta skriver DN Debatt. Debattinlägget präglas av ett visst mått av frustration, att redaktionen längtat efter detta en längre tid. Och ställer sig frågan om nu alliansens företrädare lyckas att hämta hem försprånget, man konstaterar att det finns en och annan pensionär som inte låter sig omvändas i första taget.

Annars kan jag tycka att det är lite märkligt tyst i media såhär dagen efter den första debatten. I Aftonbladet finner du dock en ledare av Katrine Kielos som är mitt i prick vad avser regeringen Reinfeldts syn på stabila förarbeten och heltäckande beslutsunderlag. Läs den gärna.

Det enda som sticker ut så här dagen efter starten på valrörelsen är Carl Bildts försök att ge sig in i integritetsdebatten. Han menar att friheten och säkerheten på Internet är en av de stora globala framtids­utmaningarna. Regeringen Reingeldt kommer därför att prioritera dessa frågor under 2010 med att bland annat vara värd för ett första internationellt expertmöte enligt en inlaga på SvD Brännpunkt.

Som sagt, märkligt vakuum efter starten, och det känns lite apart med Carl Bildts inspel i integritetsdebatten. Timingen begriper jag mig helt enkelt inte på heller. Det känns som Sverige har lite annat att tänka på och moderaterna är nog det parti i alliansen som har lägst trovärdighet att göra denna form av inspel. Naturligare avsändare hade varit (FP) eller (C) som bägge haft en högre svansföring i sakfrågan än (M).

Måhända vrider (M) det sista lediga politiska området ur händerna på sina kamrater nu, den som lever för se.

Det är inte ofta, rättare sagt det har aldrig hänt, att jag vill tipsa om en hysteriskt rolig blogg.

Det är den brittiska bloggen "The sleep talking man" som får mig att ligga dubbel. Den sköts av en amerikansk kvinna som spelar in sin brittiske mans monologer med en röststyrd bandspelare när han pratar i sömnen nattetid. Och det är helt sanslöst roligt.

Några av dom bättre är:

"Your voice, my ears. Bad combination."

"Peeing standing up rules!"

Uppdaterad kl 15:55

Idag har jag förmånen att sitta inne på Cephalus, S-riksdagsgruppens kansli, och följer debatten. Jag kommer begränsa mig till att försöka beskriva hur de olika statsministerkandidaterna konstrasterar mot varandra. Självklart sker detta genom mitt perspektiv och eftersom jag är (S) så är beskrivningen präglad av detta.

Debatten sker i ljuset av TV 4 senaste opinionsundersökning som citeras i Aftonbladet idag. Siffrorna, 51,8 procent för oppositionen att jämföra med 41,9 procent regeringen Reinfeldt.

Något som slår mig är något som jag påpekat tidigare, att Fredrik Reinfeldt anammar mer och mer av vad Göran Perssons utstrålade. En pompös "air" omger statsministern (förutom att han äter ett grönt äpple i kammaren i direktsändning). Men vad jag reagerar starkast på i regeringens politik är den fortsatta ensidiga stimulansen av utbudssidan på arbetsmarknaden.

Statsministern säger uttryckligen att regeringens "arbetslinje" kommer fortsätta denna ensidiga väg. Statsministern låter i talarstolen mer som en åklagare i Millenium-triologin. En åklagare som ställer frågor som han själv formulerar svaren på utan att höra den tilltalade.

Det blev extra tydligt när han konstaterade att finanskrisen slagit hårt mot industrin men att denna sektor inte kan komma ifråga. Utbudslinjen gäller och statsministern gav klara besked:

Mer av samma medicin.

Och det mest märkliga är att Maud Olofsson i ett repliksskifte påstår att regeringen Reinfeldts politik har skapat 180 000 nya jobb. I sammanhanget kan jag tycka det är lite märkligt att arbetslösheten har ökat med 100 000 personer. Och på Twitter kan jag nu läsa att Per Ankersjö (C) säger att Mona Sahlin (S) skall lyssna på de som kan ekonomi.

Om nu Centerpartiet tycker att 100 miljarder i ofinansierade skattesänkningar och 100 000 fler arbetslösa är att kunna ekonomi och arbetsmarknadspolitik så är det fråga om vem som ska göra vad efter den 19 september 2010. För regeringen Reinfeldt är ense, mer av samma medicin är vad vi kan förvänta oss och med lite räkneövningar av banalaste slag pekar entydigt på att mer av samma medicin är en mycket farlig väg.

En hel del handlade om regeringsfähighet och här tycker jag personligen att regeringen Reinfeldt är inne på en farlig väg för fakta talar emot dess retorik. Mona Sahlin har varit minister i fler regeringar och oppositionen har förhandlat fram fler budgetar under tidigare ministär än den nuvarande.

Fredrik Reinfeldt återkom vid fler tillfällen till att de förslag som regeringen lagt är grundligt utredda men mot detta måste vi ställa FRA-lagens remisstid om två veckor (FöU fick 12 timmar på sig) och socialförsäkringslagen som fick hela tre veckor. Jag kommer inte påminna mer om vad remissinstanserna sagt, en samfälld kår ger regeringen underkänt i det parlamentariska handlaget.

Regeringen Reinfeldts svagaste kort är att de pratar om en ensidig frotsatt satsning på utbudssidan på arbetsmarknaden, ingenting om var framtidens arbetstillfällen och marknader kommer finnas. I persongalleriet är Fredrik Reinfeldts ömsande av skinn till en kopia av Göran Persson (S) slående. Och inte vackert. Maud Olofsson tycker jag är svag som näringsminister, hon kunde inte heller hon svara upp på den utmaning som ligger framför oss på industriområdet. Jag är tveksam till om hon förstår att industriområdet inte bara är produkter, 80 procent av industrins försäljning ligger inom tjänstesektorn i det som kallas för support, service, uppgradering och eftermarknad.

För att återvända till min liknelse med åklagaren i Millenium-triologin så känns regeringen Reinfeldts folkhemsbygge mer likt något annat, det blev precis tvärtom mot vad man påstår. Och jag tar en titel till min postning från denna triologi.

Luftslottet som sprängdes.

Uppdatering:

Precis som Peter på Röda Berget så anser jag nog att av de fyra borgerliga kombattanterna var nog Jan Björklund (FP) den som var mest alert och på hugget. De andra, har alla olika grader av problem.

Fredrik Reinfeldt med helheten, med siffro i senaste Novus opinion som sannolikt håller Pers Schlingmann sysselsatt. Maud Olofsson (C) gav ett lätt retligt intryck, en förklaring kan vara att löftet till företagen om slopad revisionsplikt havererat, det sistnämnda kommer nog läggas som ytterligare last på bördan. Skall jag vara helt uppriktig så kommer jag faktiskt inte riktigt ihåg Göran Hägglunds (KD) prestation. Den måste varit rätt blek eftersom den inte satte några djupare spår.

En sak är dock viktig att poängtera som inte syntes i TV: Maud Olofsson sade i sitt inledningsanförande att (S)-ledamöter lämnade salen när hon inledde och jag kan nog hålla med henne om att några lämnade. I sällskap med ungefär lika många alliansledamöter av olika rang och parti. Jag var nämligen där och såg det.


DN, SvD, SvD2, Aftonbladet, Expressen 1, Expressen 2 , SvD 3, DN 2

Sociala medier: Krassman var först på banan, Peter Högberg 1 och 2 har en heltäckande analys.

Vänsteralliansen har presenterat sitt alternativ till sjukförsäkring. I praktiken innebär det en återgång till systemet med många och långa sjukskrivningar. Och förtidspensioner skriver DN Ledare idag. Men trots att DN i slutet av artikel beskriver skillnaderna själv så förmår man inte se skillnaden, jag citerar:

"Vänsteralliansens idé om att samla Arbetsförmedling och Försäkringskassa under ett och samma kommuntak förtjänar dock att uppmärksammas. Blott ett fåtal av Sveriges långtids- sjukskrivna är det på grund av livshotande sjukdomar. För majoriteten handlar det i stället om värk, psykiska besvär eller en kombination av båda. Samt ofta en dålig förankring på arbetsmarknaden.Det finns sannolikt mycket att vinna på någon typ av samordning. Sedan kan man diskutera mer exakt hur den ska se ut."

Det är just i det här som skillnaden och vinsterna ligger, en samordning med alla inblandade aktörer, en samordning som kommer att minska det personliga lidandet och snabba på rehabiliteringen. FINSAM möjliggjordes under föregående regering och vad vi kan se nu är kortare sjuksskrivningar, kontrollerade rehabiliteringar och minimerat dubbelarbete. Eftersom alla myndigheter samarbetar kring varje individ minskas kostnaderna även för den arbetstid som varje myndighet lägger ner per individ. Erfarenheterna är så pass goda så att detta nu utgör basen för oppositionens alternativ. Det är just det här som kallas att arbeta med erfarenhet som grund.

Konceptet är beprövat inom FINSAM i snart 100 kommuner och har visat sig fungera ypperligt. DN harang landar därmed platt, lika platt som statsministerns ylande om 3,3 miljarder i ofinansierade reformer. Samma statsminister som själv ansvarat för 80 miljarder i ofinansierade skattesänkningar.

Till och med motargumentet faller, att folk vill jobba mer. Omvänt så kan vi säga att folk slipper säga upp sig från deltidsjobb i onödan med denna reform och belasta A-kassorna.