I Aftonbladet kan jag läsa Karin Petterssons utmärkta ledare som inte är utan kritik mot både höger och vänster.  Mot regeringen för de ökade klyftorna, alltmer utbredda fattigdomen och växande utanförskapet. Regeringen, främst företrädd av statsministern i egen hög person, sade sig vara nöjd med situationen.

Mot vänster för bristen på politik. Och att Sverige behöver mer socialdemokratiska värderingar som slår igenom i politiken. Och jag håller som sagt med henne, i tidigare inlägg har jag poängterat att socialdemokratiska värderingar såsom frihet, jämlikhet och solidaritet är tidlösa – det är politiken som är tidsbunden.

(S) genomklappning berodde – enligt mitt sätt att se på det – på ett antal faktorer där politik, person, organisation och ideologi smälte samman och blandade ihop sig med sådant som var irrelevant. Där det tidlösa blev dolt av det tidsbundna. Politiken ska vara präglad och bunden av den tid vi lever i, den ska dock stå på tidlösa värderingar för att stå stabilt. Samma sak gäller person och organisation – denna har i (S) fall förväxlats med ideologin i många fall. Där organisationen varit helig trots att samhället ser annorlunda ut idag än för 40 år sedan.

Tidlöst och tidsbundet.

När jag nu blickar tillbaka på hösten så slås jag av hur rätt Katrine Kielos haft. När hon skriver till dagens ledning i socialdemokraterna att det är dags att flytta på sig, att det inte är något personligt, bara ni flyttar på er. Den idépolitiska debatten saknar ett antal centrala aktörer, vår partiledning. Med ett fåtal undantag som Tomas Eneroth, Jytte Guteland, Peter Weiderud, Nalin Pekgul, Ilja Batljan och Ylva Johansson så är det i praktiken tyst från denna församling som omfattat cirka 60 personer inklusive suppleanter och adjungerade. Dessa säger sig vara vår partiledning, att leda debatten, att försvara det tidlösa i våra värderingar som frihet, jämlikhet och solidaritet.

Om jag undantar namnen jag räknade upp, det kan finnas en eller annan jag missat men de kan sannolikt räknas på ena handens fingrar, så bedömer jag att vi har cirka 50 personer som spenderar dagarna med att försvara sin egen position. De tror att de är tidlösa. Eller också är de rädda nu för de inser att de – och deras förmåner – är tidsbundna. Bundna av den tid de är valda till sina ämbeten.

När nu Primegate rullas upp så blir det än tydligare anser jag hur gamla kamratband och omsorgen av det egna reviret väger tyngre än försvaret av värderingarna. Och allt detta gör att de 390 000 långtidsarbetslösa samt de 340 000 barn som lever under fattigdomsgränsen står utan någon som för deras talan. Statsministern, som ibland säger sig gå sida vid sida med sitt folk, säger sig vara nöjd med utvecklingen. Jag är det inte. Och från vår egen ledning hörs föga som skulle kunna vara till tröst eller hjälp för dessa 730 000 livsöden eller runt åtta procent av Sveriges befolkning. De som inte får gå sida vid sida med statsministern. En statsminister som utnyttjat vår svaghet till sin fördel. En svaghet där vi tillåtit ett knappt femtiotal personer sitta och bevaka sina revir och tryckt undan den interna politiska debatten till att mer bli en rörelse med läpparna. Där sången ”Internationalen” klingar allt mer ansträngt och falskt eftersom strofen ”Sista striden det är” snarare kan gälla den personliga positionen så som processen att ta fram en ny partiledning nu utvecklar sig.

Jag kommer på ett personligt plan försöka återknyta till idépolitiska debatten tydligare efter jul. Men det finns en fara i att jag ligger kvar i min kritik mot såväl persongalleri som organisation. För bägge står i vägen nu, det blir allt tydligare ju närmare kongressen vi kommer. Majoriteten av dagens ledning tror att de är tidlösa men de förmår, trots sin omnipotens, inte bidra med ens det enklaste avtryck i hur vi ska möta framtiden. Än mindre med realistiska lösningar för de 730 000 medborgare som lever i armod.

Så jag säger som Katrine Kielos: Flytta på er, och det är ingenting personligt – än så länge – bara ni flyttar på er. Gör oss den tjänsten, ni skymmer nämligen sikten med ert agerande för våra värderingar. Dessa, inte ni, är tidlösa. De heter frihet, jämlikhet och solidaritet vilket ni tycks ha glömt bort.