Socialdemokraterna: Reflektioner och en kandidatur

Nu efter förtroenderådet är det inte utan att jag ligger på soffan och funderar en del över tidens ting. Läst igenom Mona Sahlins tal ett par gånger nu samt försöker samla intrycken från gårdagen. Ett bestående minne är den analys som Morgan Johansson levererade, en analys som jag är förvånad över var så tunn. Jag är faktiskt rätt besviken på den – jag hade förväntat mig mer av en före detta minister – och hoppas innerligen att resten av Kriskommissionens arbete präglas av en större noggrannhet. Och öppnare sinne. I sammanhanget bör alla som säger sig vilja seriöst delta i förnyelsearbetet framgent ta del av Peter Anderssons och Alexandra Einerstams sammanställning av Ulrica Schenströms dragning i fredags på ABF-huset. De har sammanställt detta tillfälle på ett ypperligt sätt och det framgår att vi alla ansåg att Ulrica har ett och annat att säga som fler än vi som var där bör lyssna på. Framför allt vår partiledning och gärna andra som säger sig vilja ha en ledande position i socialdemokratin framgent. Ord och inga visor – inget slätstruket direkt.

Men åter till lördagen, jag fick en obehaglig känsla att Kriskommissionen - möjligtvis med undantag för Kajsa Borgnäs – är en för stor, tandlös, ojämn och ohanterlig grupp som är alltför beroende av partiet. Rätt eller fel, jag vet inte vem eller vilka som skapade denna men igår användes den mer för att legitimera nuvarnade maktbalanser och en ganska tandlös tillställning i övrigt. Ljuspunktena var Johanna Graf och Miquel Ohdner samt några till men annars fick jag intrycket av en väldresserad och hukande skara. Kriskommissionen kommer - om inte nu Ardalan Shekarabi och de övriga snabbt kan ta ut distansen - bli kvävda av rosen. Jag fick den varningen igår, att ÖKK, Öppna Kriskommissionen, bör hålla distansen till partiet. Det finns de som ser vårat arbete som viktigare än Kriskommissionens (fler än Mona nämnde Netroots som en viktig kraft om det var någon som märkte det) men även de som vill att vi inlemmas i den ordinarie partistrukturen.

Detta kommer inte att ske om jag får råda. Partiets stöd är såklart viktigt men har vi som är redaktionellt ansvariga i ÖKK väl tagit emot något i form av ekonomiska eller administrativa resurser så står vi i skuld. Och var det inte Göran Persson som sade att den som är satt i skuld är inte fri?

Vi kommer att behöva fortsätta jobba hårt med opinionsbildning internt. Och jag funderar själv en hel del över mitt format i detta - jag skulle hellre prioritera opinionsbildning externt men det kommer bli svårt om vi inte har en egen politisk plattform att stå på. Det är möjligt att vi i kan börja skapa denna när vi som opposition granskar regeringenmen vår idédebatt måste fortsätta - förbi vecka 12 och ända till 2013 ordinarie kongress.

Och sedan till Ibrahim Baylans repliker under debatten kring valet av valberedning. Att han såg sig själv som en trist partisekreterare. Är det sedan just ett trist parti vi vill vara? Ja, då är det en trist partiledning vi ska ha. Men ska vi attrahera fler framtida väljare och medlemmar så ska vi kanske inte säga att vi har en trist partisekreterare i direktsändning till svenska folket…. Ja, jag vet. Jag märker ord men är det inte just i dessa detaljer och nyanser som vi sätter bilden av oss själva? Och för oss själva. Vi kommer dessutom aldrig kunna kommunicera något annat till väljarna än vad vi är eller vad vi uppfattar oss som. Säger vi att vi är trista så blir självbilden av oss att vi är stelbenta och trista och då kommer vi implicit kommunicera till vår omvärld att vi är….. Just det - trista.

Inte så kul eller hur? Ingen PR och inte heller den bästa kommunikationsavdelningen i världen kommer kunna hjälpa oss ur detta. I dagens mer informationstäta samhälle så genomskådas allt detta. Det är en erfarenhet jag dragit som bloggare – läsare och väljare genomskådar lögner, halvsanningar och implicita budskap snabbare än vad jag bedömer att dagens partiledning förstått.

Förändring av företag och organisationer är inte bara att förändra produkter eller tjänster. Det handlar om identifikationsmodeller, värdegrund och implicita budskap. Dessvärre är det på det sättet att personer formar de bilder och alla dessa inbyggda värderingar i budskapen – interna såväl som externa. Det är därför jag som organisationskonsult oftast städar organisationer som trappor. Uppifrån och ner. Då undviker jag att skiten ramlar ner på mig. Men som i fallet med alla organisationer så städar jag sällan ut allt, kontinuitet krävs men i lagom dos för att inte förlora kontakten med historien. Ett av skälen till detta är att jag vill undvika göra samma misstag fler gånger.

Summa summarum: Jag tänker inte låta mig bli kvävd av rosen, det som ligger framför oss är alltför viktigt för att socialdemokraterna skall kunna upplevas som ett öppet, roligt och brett parti. Jag tänker dessutom ställa mig till förfogande för val av ledamöter till Partistyrelse och Verkställande Utskott om någon eller några nominerar mig – detta är ett direkt resultat av den i många stycken tandlösa tillställning som Förtroenderådet kom att utvecklas till. Jag tror mig kunna bidra positivt till reformarbetet och jag har ett och annat att säga som kanske inte alltid tar hänsyn till rådande maktbalanser. Jag menar faktiskt fullt allvar med detta, alla nomineringar av mig som kandidat och som skickas in formellt till valberedningen mottages därför med största tacksamhet. För hur var det talesättet löd? "Blyga pojkar får aldrig kyssa vackra flickor". Och rosen? I mitt fall är den med åren lite frostnupen och inte utan inslag av svärta - därav bilden.

Jag kommer i varje fall – oavsett händelseutveckling – inte tillåta mig att kramas ihjäl av Rosen utan fortsätta mitt skrivande på mitt sätt. Jag kommer som led i att jag nu står till förfogande inom kort lägga upp mitt CV och min politiska programförklaring som Slideshare-dokument.

Fortsättning lär följa.