I Dagens Arena läser jag en bra och balanserad debattartikel skriven av Jytte Guteland och Magnus Nilsson. De belyser problematiken kring Morgan Johanssons (S) FRA-utspel, ett utspel som uppenbarligen inte hade stöd i riksdagsgruppen. Och här har jag en fråga till Morgan.
När Morgan i intervjuer hänvisar till ”vi har…” så vill jag veta vilka som ingår i detta begrepp. Jag har svårt att tro att Morgan benämner sig själv som första person i pluralis eller har drabbats av en självbild som inte ligger långt ifrån Napoleon eller de Gaulles . Jag vill kort och gott veta vilka dessa ”vi” är som med vett och vilje sätter sig över fattade kongressbeslut. Likt Morgan har då dessa enligt mitt sätt att se på saker och ting ett och annat att förklara för såväl 30 procent av väljarkåren som 100 000 medlemmar.
Men åter till Jyttes och Magnus artikel, den understryker att socialdemokratin är en frihetsrörelse i grunden samt att Morgans (och hans förbundnas?) utspel väcker en obehaglig debatt till liv igen som vi borde ha lämnat bakom oss. Och det är här jag känner mig tvungen att vidareutveckla min politiska självdeklaration.
Jag är anhängare av en välorganiserad och stark underrättelsetjänst. I detta ligger ett flertal strategiskt viktiga funktioner som SÄPO, MUST, FRA och FOI med mycket av dagens verksamhet. Jag utesluter heller inte datalagring och spaning med medel som är i takt med vad teknikutvecklingen medger och i framkant av samhällsutvecklingen. Med det sistnämnda så menar jag att verksamheten skall bedrivas på ett innovativt sätt för att skapa största möjliga handlingsutrymme. Men.
Dagens underrättelsetjänst vilar på en struktur som i grunden skall möta en hotbild från 1940-talet och de första åren av det kalla kriget. Det svenska underrättelsekomplexet präglas av rivalitet och ett lagrum som svårligen låter sig överskådas. Lagrådets bedömning av regeringens proposition 2007/08:163, Åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott med mera som antogs av riksdagen 081022 talar sitt tydliga språk om hur helheten utvecklats över tid:
”Det är svårt att få en samlad bild av lagstiftningen på området och omfattningen av de intrång i grundlagsskyddet som en enskild sammantaget kan drabbas av genom olika tvångsåtgärder.”
Med ”området” menas samtliga lagar och förordningar (idag ett 60-tal) som reglerar den svenska underrättelsetjänsten.
Mina motiv till denna både kritiska men ändock positiva inställning jag har till FRA och underrättelsetjänst är följande:
Den första frågan vi ska ställa oss är vilken roll vi vill spela i världspolitiken. Varför? Saken är enkel. Sverige är såväl ur ett geostrategiskt som ekonomiskt perspektiv (som del av den globala BNP:n) tämligen på marginalen.
Ändock har vi sedan WWII haft utrikespolitiskt genomslag genom Dag Hammarskiöld, Olof Palme, Hans Blix, Anna Lindh, Jan Eliasson och nu senast Carl Bildt. Vi har dessutom rent proportionellt haft flest perioder i FN:s säkerhetsråd visavi andra länder givet befolkningsmängd och del av global BNP. Ett genomslag som inte är i proportion till vår storlek.
Varför? Ja, inte är det för att vi står ovanför alla andra motsvarande länder vare sig intellektuellt, etiskt eller moraliskt. Det är för att vi haft något att erbjuda. Kompetens och information. Jag har inga problem med detta så länge vi får något tillbaka och så länge vi inte låter det politiska ledarskapet göra våld på vår integritet och den grundlagsfästa ordningen om rätten till en privat sfär.
I detta fall, den väg vi valt, ger det oss en möjlighet att påverka globala skeenden och att andra länder lyssnar. Jag ser valet som självklart. Vi skall ha en röst, men det finns ett pris på att få andra att lyssna, vad vi skall ge i utbyte. Och såväl övervakning av myndigheterna, utbyte av information med andra länder som andra centrala funktioner skall styras av folkvalda och inte tjänstemän.
Jag efterlyser med andra ord ett i grunden reformerat lagrum som lever upp till Lagrådets krav. Ett lagrum som är både överblickbart och koherent och som medger en balanserad transparens och en reformerad underrättelsetjänst. En total reform som föregås av en så bred och öppen debatt som möjligt så att medborgarna kan ha förtroende för våra säkerhetspolitiska avvägningar så långt som sekretess och förhållandet till andra staters angelägenheter medger.
Summa summarum: Det är ofrånkomligt att vi över tid måste medge att staten tvingas ta till integritetskränkande åtgärder som ibland tangerar gränsen. Men jag är beredd till detta givet att jag känner en trygghet i såväl det politiska ledarskapets kompetens som förmåga att styra denna verksamhet. Det gör jag inte idag av skäl jag försökt beskriva och därför tror jag tyvärr att vi kommer vara tvungna att ge oss in i denna debatt igen förr eller senare.
Morgan Johanssons agerande är tyvärr ytterligare ett av skälen varför jag inte känner mig komfortabel, ett agerande som inte andas någon form av förståelse för utmaningarna eller respekt för stadgar, medlemmar och väljare. Och han är åtminstone mig svaret skyldig om vilka de ”vi” var som han hänvisar till och som låg bakom hans agerande. Jag väntar med spänning. Och stigande irritation som kan få mig att börja vända på en del stenar på egen hand i ren ilska för att få tiden av väntan att gå.
Och det vill väl "vi" inte?
