Peter Andersson skriver ett brev till sin kära gamla vän Socialdemokraterna som jag tycker du skall läsa i sin helhet. Det förtjänar den tiden det tar, mycket av det han skriver, det mesta faktiskt, kan även jag skriva under på.
Det är inte utan att jag är rätt brydd numera, brydd över det parti som jag valde för att kanalisera mitt samhällsengagemang. Brydd över det som kan betecknas som partikultur och hur socialdemokratin väljer att tolka ord som folkrörelsedemokrati. I nomineringsprocessens av ny partiledare så fångar Birger Schlaug kanske den bästa formuleringen även fast den har viss spets, att partidemokratin bäst kan liknas vid de forna öststaternas processer.
Detta förstärks eftersom inte heller Valberedningen tycks ha förstått vidden av att jobba på bredden, jag fick häromdagen reda på att ersättarna inte kallas alls till de möten som skall ta fram en ny partiledare. Bilden av ett i grunden elitistiskt parti förstärks eftersom många namn – Fredrik Pettersson är ett - bland ersättarna borgade för den progressivitet som sannolikt är nödvändig för att få upp den socialdemokratiska bussen ur diket.
Ulf Bjereld bedömer att (S) snart nått sin absoluta botten i opinionsundersökningarna när (S) som igår gör en ny ”all time low” notering. Och det är med Ulfs bedömning jag nu för första gången blir allvarligt oroad. När inte ens han insett att ett politiskt partis absoluta botten ligger på noll procent, och som med en axelryckning accepterar att ett tidigare 45-procentsparti tappat snart hälften av sina sympatisörer, så är det inte bara lite alarmerande för alla oss som sliter med Öppna Kriskommisioner och annat för att rädda det som nu räddas kan av socialdemokratin. Jag vet inte längre om det finns något hopp om att någon centralt placerad socialdemokrat som inser att utöver väljarflykten så ligger nu medlemsflykten nära runt hörnet. Jag vill varna alla inblandade för den acceptans för situationen som nu börjar sprida sig, sätts bilden av (S) som ett parti mellan 20 och 25 procent i opinionsundersökningar under 2011 så är det så stort stöd vi kommer få av väljarna 2014.
Nu lanserar fler partidistrikt Sven-Erik Österberg som trolig partiledare och det är dem fritt att göra detta. Sven-Erik är ”väl förankrad i rörelsen” och det stämmer sannolikt – men är han förankrad hos väljarna? Är han på något sätt känd utanför LO? Väcker han glöd och känslor hos de väljare vi vill attrahera? Men var är hans och alla andra kandidaters politiska självdeklaration? Vad vill Sven-Erik? Vad vill Mikael Damberg? Vad vill Veronica Palm? Förutom att de vill att den demokratiska processen skall ha sin gång (se Birger Schlaugs omdöme igen) så vet vi inte någonting annat än att det kan finnas inslag av personlig omsorg om sina inkomster.
Jag är en BoBo per definition – Borgousie Boheme - socialliberal borgerlig bohem (borgerliga levnadsvanor) med hjärtat till vänster. Jag har min politiska hemvist i socialdemokratin. Jag gick med i socialdemokratin 2006 för att jag har ett samhällsengagemang som jag ville kanalisera under ett antal år. Det vill jag fortfarande.
Men jag börjar nu fundera på om socialdemokratin är rätt plattform. Inte som ideologi – utan som organisation. Ledarskapet lämnar en hel del övrigt att önska, likaså öppenheten och partidemokratin.
Värderingarna frihet, solidaritet och jämlikhet är tidlösa – men som dagens (S)-företrädare väljer att hantera den organisation som skall försvara dessa värden ser det illa ut för dessa värderingars förutsättningar att styra samhället rätt. En partidemokrati som är inspirerad av öststaterna, företrädare som möter framtiden med tystnad och en ovilja att släppa in nya krafter är mycket långt borta från dessa värderingar reella betydelse. Och det som stör mig mest är att de partidistrikt som drev fram Mona Sahlins avgång nu inte förmår eller vill ta ansvar för sitt agerande. Detta med stärker bilden av att det inslag av personer som drivs av personliga agendor istället för vår värdegrund är större än vad som är hälsosamt för vårt parti. Eller vårt, socialdemokratin kanske jag ska säga – för partiet visar inte längre att det är den självklare väktaren av mina värderingar.
Det är inte utan att jag nu börjar snegla på den politiska kartan igen fastän socialdemokratin fortfarande är mitt förstahandsval. Inte utan. Samhällsengagemanget har jag kvar, jag tillhör nämligen de som fortfarande tror på den faktiska innebörden av orden frihet, jämlikhet och solidaritet. Och vad jag vill med det kan du läsa i min programförklaring.
Jag är nominerad av min Arbetarekommun till extrakongressen i alla fall, trots (?) min frispråkighet. Jag ingår i valkretsen Norrtälje- Järfälla-Solna. Jag tar tacksamt emot medlemsröster så att jag kan göra min stämma, och min oro, hörd. Och min djupa besvikelse över det ledarskap som nu praktiseras av partistyrelse och verkställande utskott. Jag vet att denna insikt delas av andra medlemmar men den ser inte ut att ha gjort några bestående avtryck hos vår partiledning. Om vi nu har någon vill säga.
