Peter Johansson, som ser på världen från sitt Röda berg, har lagom till lunch en postning om posten som socialdemokraternas partisekreterare. En bra postning som jag ansluter mig till fullo till - trots våra olikheter i hur vi tolkar socialdemokrati. Men jag gör det kanske ur lite andra perspektiv eller med annat fokus.
För att citera Veroncia Palms kritik mot Thomas Bodströms sätt att hantera riksdagsuppdraget så är förtroendet - just det, ett förtroende - som riksdagsledamot ingenting som kan klaras av på 20, 40, 60 eller 80 procent. Uppdraget, att som socialdemokrat representera 1,8 miljoner väljare och ansvara för lagstiftning är är ett deltidsuppdrag. Det kräver 100 procents engagemang och uppmärksamhet. Samma sak är gällande för partisekreteraren i Sveriges största parti.
Att ansvara för en organisation som engagerar 100 000 medlemmar och dessutom har ett stort antal heltidsanställda tjänstemän är och förblir bara det ett heltidsjobb. Detta inser alla och envar som haft ett personalansvar som sträcker sig längre än den egna kroppen. Går dessutom denna organisation igenom den kanske största besparingsprogrammet någonsin så inser alla med den mest basala ledarerfarenhet att bara detta uppdrag gör att dygnets timmar knappast räcker till om något som liknar sömn ska kunna få plats.
Vad jag efterlyser är att dagens partisekreterare, och framtida kandidater, tvingas välja väg. Antingen tackar man för sig och fortsätter som – Ibrahim Baylans fall – sitt väljaruppdrag som riksdagsledamot. Eller så tackar man nej till detta och fokuserar på partiet. Att försöka sig på en kombination är i min värld lika ineffektivt som oförskämt. Oförskämt mot 100 000 medlemmar som sannolikt kräver ett helhjärtat engagemang eller oförskämt mot 1,8 miljoner väljare som förväntar sig ett hårt arbete i riksdagen. I den situation socialdemokratin befinner sig i, i opposition, bör det inte finnas några som helst problem att fylla vardagen med arbetsuppgifter för något av uppdragen.
Att prioritera är att välja bort. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Det är dags att ta hand om partiet nu, till 100 procent och inte försöka vara överallt jämt.
