Nytt år. Nytt decennium. Tiden är inne för viss reflektion och när nu dagen lider – precis som 2010 – mot sitt slut är det inte utan att jag försöker se både bakåt och framåt. Bakåt på både året och mandatperioden som varit men ändock lite framåt.
Ni kanske kommer anse min krönika – eller vad det nu är – väl mörk men sådana är tiderna anser jag. Sådana är tiderna. Peter Andersson inspirerade till en hel del nya grepp och till del så kommer jag upprepa ett och annat ur min profetia för framtiden. Jag kommer dock inte som Peter prata om blogg och nätverksmedier - där är hans postning nog svår att övertrumfa men jag vill ta tillfället i akt att hylla en av mina största inspiratörer här och nu: Marika Lindgren-Åsbrink som den politiska bloggosfärens okrönta mästarinna. Jag säger det igen: Ska ni bara ägna tiden åt en blogg, läs inte min - läs Marikas. Hennes bidrag till den politiska bloggosfärens vitalitet och relevans är svårt att ge tillräckliga superlativer kring. Hon är en av de stora och tunga bloggarna som gav oss en legitimitet i samhällsdebatten och för detta skall hon uppmärksammas.
Personligt
Jag har under den gångna mandatperioden blivit alltmer frustrerad över det slappa – och flyende - ledarskapet i den politiska sfären i allmänhet och mitt eget parti i synnerhet. Jag har som sagt en annorlunda bakgrund, inte helt olik Olof Palmes i viss mån. Officer, akademiker och valde socialdemokratin först senare i livet. Utan SSU i ryggen, utan S-studenter, utan LO. Trots att alla idag levande ledare i socialdemokraterna samfällt hyllar Olof Palmes minne är ingen beredd att släppa in personer som har gjort annat i livet än sysslat med politik. I akt och mening är alla dessa dagens företrädare bara supportrar till Palmes minne som en läpparnas bekännelse. För trots att Palmes bana in i partiet borde ha inneburit att han bröt ny mark så är effekten idag den rakt motsatta. Trots partiets rent ut sagt urusla prestation så blir det allt tydligare att det endast är de ”frälse” (SSU, S-studenter och LO alternativt ombudsmannakarriären) som kan komma i fråga för förtroendeuppdrag i någon större omfattning.
Ledarskapet då? Har präglats av att försöka skylla på någon annan mystisk kraft för allt elände – ingen förutom Mona Sahlin kan sägas ha tagit någon form av ansvar så här långt. Ingen av våra företrädare har i någon större omfattning ens varit delaktiga i den idépoltitiska debatt som rasar på nätet och på repskap. (där sådana fortfarande finns).
Som organisationskonsult så gråter jag lika mycket som jag gapflabbar. Gråter för att den personliga prestigen och behoven av upphöjdhet nu riskerar att skymma värderingar som är tidlösa. Dessa företrädare kommer dömas hårt i eftervalsdebatten 2014 om de lyckas bita sig kvar. Lyckas vi inte flytta på dessa innan dess så är det nog så att vi får ta sikte på 2018 som ett 25 procentsparti istället….
Jag bedömer därför att jag har något att bidra med i Partistyrelsen och lanserade min kandidatur för ett par veckor sedan. Jag är som sagt helt seriös med den och en första programförklaring kan du läsa här.
På det personliga planet har det varit minst lika turbulent. Jag träffade i början på året en fantastisk kvinna men tyvärr har resan inte varit det vi trodde från början, livshotande sjukdomar och annat har fått livet att se lite annorlunda ut sedan dess och jag känner nog att jag idag har börjat förändras som människa. Idag är vi kanske igenom det värsta, men att ha levt under en period där jag inte vetat vad nästkommande timme skulle innebära så tar jag dagens glädje på allvar. Verklig lycka är på tok för allvarliga saker för att tas för givna. Jag vet inte vilken väg mitt övriga liv tar men något har i alla fall hänt med mig.
Jag kommer i alla fall fortsätta blogga. Jag kommer fortsätta ha ett fokus på politik och samhälle och jag kommer att fortsätta laborera lite kring mitt format. Under januari kommer du kunna se de första staplande stegen i form av postningar av mer reportagekaraktär med utrikespolitiskt fokus och inrikespolitiska konsekvenser. Jag filar just nu på dessa första steg.
Socialdemokratin:
Vid extrakongressen kommer en ny partiledare väljas efter en kongress som stämningsmässigt kommer liknas i efterhand med ett besök i väntrummet på en tandläkarmottagning. Nödvändigt, föga lustfyllt och ingen vill egentligen vara där. Risken är överhängande att den valde partiledaren blir en kompromisskandidat och att hans eller hennes huvudfokus blir att hejda det fria fall som (S) befinner sig i. Den nya partiledningen kommer som helhet sannolikt vara en övergångslösning som skall bädda för en totalt förnyad ledning 2013 då även riksdagslistorna inför valet 2014 formas. De senare kommer, om partiledningen under de närmaste åren lyckas, kunna spegla ett i grunden nytt ledarskap och att nästa stora partiledare då kan finnas i dessa listor.
De mörka moln som ändå finns på himlen är frågan om hur pass reformvillig ”övergångsledningen” egentligen vill eller kan fortsätta reformera partiet. En ordförande gör ingen sommar och falangstriderna kommer att fortsätta – inte som höger/vänster utan mellan de som vägrar inse att samhällsstrukturerna har förändrats och de som vill se ett parti i takt med minst 40 procent av väljarkåren. Skulle de förra vinna, de som kan kallas för traditionalister, ser jag personligen mörkt på socialdemokratins framtid som tongivande dagsaktuell kraft i svensk politik. Då kommer (S) resultat 2014 hamna mellan 20 och 25 procent för att därefter i framtiden pendla mellan 12 och 20 som ett parti för enkom bidragstagare och de som lider av SARS, Sentimentalt Arbetar Romantiskt Syndrom. Tappet i sympatisörer kommer i sådana fall även tränga in i medlemsleden och vi kommer – om traditionalisterna ”vinner” se många av (S) socialliberaler att avsluta sitt politiska engagemang eller söka sig till andra plattformar.
Socialdemokratin kommer under 2011 endast vara synliga i sin oppositionspolitik på ett område, socialförsäkringarna. Tomas Eneroth har redan idag lyckats få med sig ett enat socialförsäkringsutskott (även de borgerliga partierna) som kommer att skicka en hemläxa till regeringen om översynen av regelverket för långtidssjukskrivna och han kommer sannolikt även under 2011 vara en av de få socialdemokratiska gruppledare i riksdagen, möjligen i sällskap med Ylva Johansson, i riksdagen som uppvisar något som kan liknas vid ett idépolitiskt framåtsyftande arbete från de som kallar sig vår partiledning. Övrig oppositionspolitik och idépolitiska utspel från ledande socialdemokrater kommer att präglas av mest gnäll, resonemang om skattetabeller, osäkerhet och omsorg om de egna positionerna eller falangerna inför den ”riktiga” kongressen 2013.
Alliansen
Moderaternas segertåg fortsätter i opinionsundersökningarna och detta sätter sina spår i såväl riksdag som regeringskansli. (KD) parkerar sig någonstans runt två procent i samtliga undersökningar och många av de tidigare sympatisörerna återfinns i (M) emedan de sistnämnda börjar snegla på framför allt (SD). Maud Olofsson kommer inte ge upp sin partiledarpost frivilligt och trots starka krafter från såväl Falukorvs- som Stureplanscenter så kommer hon lyckas bita sig kvar. Slitningarna i (C) är kanske mer dramatiska än i (S) men eftersom Maud har ett helt regeringskansli bakom ryggen så riskerar hon slutligen att köra sitt parti under riksdagsspärren 2014. Centerpartiet kommer därmed raderas ut ur svensk politik som det sista spåret av bondeförbundet och kommer därefter endast kunna synliggöras på historielektioner om Sveriges politiska historia.
(FP) är det parti som nu tydligast sätter upp en egen försvarslinje mot (M), de försöker driva sin egen linje men konflikten mellan de som ser makten som ett mål i sig – och vill överge kongressbeslut och partiprogram till förmån för taburetter i Rosenbad – och de som tänker mer självständigt blir uppenbar.
Arbetslösheten
Biter sig nu fast på tio procent och kommer under mandatperioden tangera 12 procent beroende på räknesätt. Statsministern lanserar ånyo kreativa modeller för det senare. Alliansen kommer falla tillbaka i (M) politik och såväl statsminister som finansminister kommer börja sätta sitt hopp till dynamiska effekter i ekonomin. Dynamiska effekter som aldrig tidigare infunnit sig och inte heller nu kommer infinna sig.
För att finansiera passiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder säljer regeringen under perioden ut SAS samt återstående innehav i Telia. Alliansen kommer vara fortsatt passiva i stimulansen av industrin samt helt i avsaknad av politik för energi- och industriomställning. Industrin kommer vilja riva upp kärnkraftbeslutet och nu kräva statliga garantier för investering i ny kärnkraft vilket kommer prägla senare delen av mandatperiodens näringspolitiska debatt.
Europa
Turkiet kommer under slutet av 2011 vända Europa ryggen. Redan idag behöver Europa Turkiet mer än Turkiet behöver Europa som brygga i handeln. Turkiet inser idag att framför allt Euro-zonen har sådana problem att ett EU-medlemskap sannolikt skulle hämma tillväxten varför de under 2011 kommer vända sig mot GCC och Asien som marknader och strategiska samarbeten.
Euron kommer närma sig katastrofens rand och Portugal är nästa land som kommer vara tvungna att ta emot mer EU-stöd, därefter kommer Italien. Spaniens ekonomi är för stor för att ens ett samfällt EU ska kunna rädda undan en större kollaps. Tyskland riskerar att slitas isär då det nu finns en alltmer högljudd opinion mot såväl Tysklands lojalitet mot EU som de räddningsaktioner som Angela Merkel gått in i med finansiella medel. På hemmaplan får framför allt (FP) allt svårare att försvara sin förbehållslösa Europapolitik och marginaliseras ytterligare i regeringen och samhällsdebatten.
Redan idag hörs ”Ireland – to big to fail, Spain to big to bail” i finanskretsar vilket ger en bra bild av Eurons framtid…..
Afghanistan
USA:s tillbakadragningar av sina trupper under 2011 kastar stora delar av Afghanistan ner i en ny våldsspiral. Under slutet av 2011 tvingas fler länder ingående i ISAF att revidera tidigare planer för exit och en sammantagen exit, utan tanke på det Afghanska folkets säkerhet och vi kommer se de sista stridande förbanden lämna Afghanistan under 2012. Lars Ohly kommer att kunna skratta Carl Bildt och folkpartister som Allan Widman rätt upp i ansiktet varje gång Utrikesnämnden sammanträder resten av mandatperioden. Vilket han kommer att göra i brist på andra glädjeämnen.
USA
Majoriteten av USA:s delstater kommer vid slutet av 2011 ha en sämre ekonomisk situation än Island – vissa kommer befinna sig i en rent ut sagt Grekisk situation och arbetslösheten kommer bita sig fast vid 12 procent. Under slutet av året briserar nästa bostadskris i USA med ytterligare konkursmässiga kreditinstutitioner som följd. USA:s statsbligationer kommer vid slutet av året få ett lägre kreditbetyg varför dollarn nu för första gången kommer ifrågasättas som världshandelsvaluta. Detta späs på eftersom USA inte kan komma tillrätta med vare sig statsskuld eller negativ handelsbalans.
Under senare delen av mandatperioden kommer den internationella handeln söka nya verktyg efter dollarns kollaps och en väg är valutakorgar med stora inslag av Indiska rupier och Kinesiska Yuan. Västvärldens ekonomiska, och i förlängningen monopolet på den demokratiska definitionen, dominans och hegemoni kommer slutligen vara över vid utgången av 2014.
Ja, ingen rolig läsning kanske. Men tyvärr kan jag leda mina teser rätt långt med de källor som finns tillgängliga idag. Och jag själv då i slutet av perioden? Ja, om inte annat så kommer jag kanske skriva en bok om hela kalaset vid tidens ände. Hur jag såg det, var jag såg det och hur tänkte jag. Och med i allt detta kommer jag att vilja vara på det ena eller andra sättet. Mer eller mindre synlig, med mer eller mindre möjligheter att kunna påverka på skeendena.
