Avslöjandet av terrorplanerna mot bland annat Jyllandsposten motiverar onekligen till ytterligare en betraktelse över tidens ting. Till att börja med så tycker jag väldigt illa om Per Gudmundsons sätt att angripa problematiken, han säger att han inte är islamofob men den som följer hans blogg med något sånär nyktra ögon kan nog komma till en annan uppfattning.
Om vi inleder med terrorismen som term och skiljer ut islam ur den aktuella händelsen, vad är terrorism? Jo, fattig mans vapen mot en stark övermakt. Terror har i alla tider varit Davids vapen mot Goliat. Att sedan ideologier eller livsåskådningar sedan ligger bakom är faktiskt endast av mindre betydelse. Terror har använts på Nordirland och i Vietnam som vapen – i det förra fallet med konflikten mellan två kristna inriktningar, i det senare med konflikten mellan kommunism och kapitalism som drivkraft. Ser vi till de nationella drivkrafterna kan ETA och Baskernas kamp tas som målande exempel. Inte för att avdramatisera själva händelseförloppen i Danmark nu senast men jag ser det som angeläget att vi tar behandlar den religiösa/etniska/ideologiska komponenten för sig och handlingen för sig i den fortsatta debatten.
I några av fallen har det börjat läcka ut ledtrådar till motiv för de enskilda inblandade. Och en hel del av dessa präglas av en känsla av stämpling och utanförskap som grund för agerandet. Stämlingar som med lätthet kan utnyttjas av krafter att rekrytera förvirrade och extrema personligheter att begå avskyvärda brott. Inte sällan finns det en historia av marginalisering kring dessa enskilda. Och i det svenska fallet med dagens utveckling så har det politiska ledarskapet sedan 1970-talet ett särskilt ansvar, men media är heller inte utan skuld.
Inledningsvis så förmår alltför liten del av politiker och journalister att skilja på asyl- och integrationspolitik. Redan här skapas därmed de första komponenterna till den förlamning som präglar det politiska systemet. Asylpolitik är en sak, integrationspolitik en annan. Jag anser att Sverige skall ha en generös asylpolitik i linje med FN:s riktlinjer. Det är till och med så att jag anser att vi skall agera som ett föredöme. Men.
Detta kräver en fungerande integrationspolitik. I detta har vi misslyckats och det börjar bli dags att erkänna detta. Det är även så att socialdemokratin tyvärr har ett särskilt ansvar för detta och socialdemokratins kris är faktiskt ett annat tecken på bristen på förståelse för samhällsutvecklingen.
Under industrisamhällets dagar så sköttes mycket av integrationen på arbetsplatserna. Fikarummet och produktionslaget kom att bli såväl språk- som kulturskola. Den kontext där sociala koder lärdes ut i samma andetag som skillnaden mellan när vi använder ”den” och ”det” i språket. Men när samhället förändrades till att bli som idag – ett tjänstesamhälle – så försvann mycket av detta väl fungerande parallella integrationsarbete. Språket blev centralt och den enskilde flyktingen eller invandraren tvingas nu till en sekventiell process: Först förläggning i ett år, sedan SFI ett eller två år, därefter ut i samhället utan skyddsnät. Säg den som inte är stigmatiserad eller marginaliserad efter en sådan process.
Socialdemokratins, och arbetarrörelsens, kris bygger på samma orsaker anser jag, vi har som parti inte klarat av denna samhällsutveckling. Det räcker med att jämföra LO från mitten på 1970-talet och idag så kan vi konstatera ett sjunkande medlemsantal samt att hela förbund (eller yrkesgrupper) nu försvunnit. Utan att ha ersatts av något annat.
Med dessa bakomliggande faktorer som grund så bedömer jag, trots våra skillnader i ideologi, att Erik Ullenhag som integrationsminister är på rätt väg i sin tankevärld. Bara att flytta på ministertaburetten från justitieministeriet till arbetsmarknadsministeriet tyder på att han är en av de som förstått att integration inte bara är juridiskt hårklyveri utan att det måste bli en del av det som bär samhället, en fungerande arbetsmarknad där parterna interagerar för individens och samhällets bästa.
Så, vad är kontentan av denna ganska långa postning?
Pro primo: Terrorism är i grunden en konflikt mellan en svag och en stark part – ideologier och trosinriktningar är bara ett sätt att för terroristen själv att legitimera sina handlingar.
Pro secundo: Den svagare partens grundläggande motiv är inte sällan en känsla av utanförskap.
Pro tertio: Det svenska politiska ledarskapet har i Sverige ett generellt ansvar för utvecklingen så här långt, en oförståelse för samhällets utveckling som tyvärr är parallell med socialdemokratins. Därför anser jag att socialdemokratins förnyelsearbete även måste omfatta en grundläggande reformering och åtskillnad mellan vad som är asylpolitik och vad som är integrationspolitik – det kan visa sig att ett samtal med Erik Ullenhag kan ge en och annan idé om hur vi ska angripa denna problematik med våra grundvärderingar. Arbetet som grund är en sådan väg, för är det inte det vi är? Ett arbetareparti…..
