DN:s ledare idag inspirerar, mot bakgrund av rapporteringen kring Wikileaks, till tankar om i vilka riktningar nu demokratier i olika länder utvecklas. Samtidigt som Kina nu får massiv, och berättigad, kritik för hur de behandlar årets Nobelpristagare så utelämnar DN medvetet eller omedvetet vad som sker i de demokratier som vi ser oss som allierade till. Formellt, de facto eller ideellt. Det enda jag kan se som positivt i DN Ledare är insikten om att Europa har en historia som inte är direkt att yvas över.
Vad som DN, och många andra, missar när vi ser på världen ur ett extremt makro-perspektiv är hur USA hanterar yttrandefriheten – Freedom of Speach.
I Der Spiegel kan vi läsa hur bolag efter bolag samt även US Congress Library blockerar ut webbadressen wikileaks.com. Att US Library blockerar webbadressen är ungefär lika illa som om Kungliga Biblioteket eller Riksdagen skulle blockerat densamma i Sverige. Och – faktiskt – i samma dimension som det Kina som alla västvärldens länder nu fördömer för dess anti-demokratiska agerande.
Jag kan ha synpunkter på hur media hanterat Wikileaks material, jag kan även ha vissa synpunkter på hur Wikileaks själva har hanterat materialet. Viss typ av information är inte bara av godo att den publiceras. Men att som USA:s regering och parlament, att dels själva blockera ut men även uppmana företag som PayPal, Visa, Master Card, Amazon och andra att försvåra Wikileaks verksamhet samtidigt som de själva fullständigt raderar ut deras existens i de egna arkiven är att ta stora steg till en världsordning som rådde i Europa 1933. Och frågan är om detta är så mycket mer demokratiskt än det agerande Kina visar upp. Eller för den delen hur Europa i allmänhet – och Sverige i synnerhet – hanterade andemeningen i Tryckfrihetsförordningen under den kanske mörkaste perioden i Europas historia.
Av den anledningen är det inte ointressant för någon demokratiskt sinnad person att se hur det svenska politiska ledarskapet hanterar situationen i allmänhet. Och för mig själv - hur socialdemokratin i synnerhet väljer att agera i dessa frågor. Jag vill med detta markera att jag, som har min politiska hemvist i svensk socialdemokrati, inte är beredd till några som helst inskränkningar i vår yttrandefrihet. Jag kan ha starka synpunkter på omdömet i medierapporteringen samt i Wikileaks förmåga till att sätta in information i en korrekt kontext. Men jag kan inte acceptera de rörelser som vi ser i regeringar och stater som vi ser oss som allierade med och som med vett och vilja de facto genomför omfattande ingrepp i de centrala medborgerliga rättigheterna i en demokrati.
