Jesper Bengtsson och Peter Högberg inspirerar till dagens morgonpostning. Bägge pekar på hur socialdemokraternas partistruktur skapar inlåsningseffekter och hämmar det politiska samtalet. Partistruktur som inte bara är organisatorisk utan även spänner över kalendern i form av månadsmöten i olika konstellationer. Samtidigt med detta så tror jag att jag har hört uttrycket ”vi måste skapa nya arenor och mötesplatser” under hela min tid som medlem vilket idag är fyra år och några veckor. Och till detta vill vi i Öppna Kriskommissionen bidra för personligen börjar jag tro att detta mantra är mer att röra på läpparna än något annat.

Efter fyra år av att behöva höra detta om nya arenor så börjar jag tröttna. För samtidigt som dessa nya arenor skall skapas skall ingenting tas bort. Vi lägger last på börda och exkluderar det politiska samtalet till de som väljer att lägga tid på att bevaka sina egna positioner genom att vara på alla dessa möten. Många möten är nödvändiga, andra inte.

Alla dessa möten och alla dessa processer skapar en väv som nya medlemmar svårligen kan attraheras av. Det finns de nya medlemmar som inte orkar utan efter ett par möten obemärkt försvinner ut genom dörren och i många fall inte betalar nästa årsavgift.

Naturligtvis finns skillnader mellan olika orter i landet men jag hävdar att vi på lång sikt måste förändra grunden för mötet med medlemmarna. Storstadsväljaren i medelåldern, som jag kanske bäst kan representera samtidigt som jag bor en bit utanför Stockholm, är inte direkt benägen att vika två till tre kvällar i veckan i olika möten. Möten där det kanske dyker upp fem-sex personer för att diskutera frågor som redan beslutats i andra forum.

Jag anser att vi måste stimulera – och möjliggöra – virtuella föreningar utan direkt geografisk koppling. Och som naturlig följd så försvinner då representantskapet med dagens nomineringsprocess som form vilket jag i så fall bejakar. Representantskapet som form passar möjligen mycket stora organisationer men har demokratiska brister då det ligger elektorssystemet nära. För att ge ett exempel hur det kan te sig i extremfallet:

Ponera att en arbetarekommun har fem föreningar med 51 medlemmar i varje förening. Varje förening har fem representanter i representantskapet som beslutar om nomineringar till vidare uppdrag som landsting eller riksdag eller tillsätter befattningshavare i olika kommunala sammanhang. Det står två personer mot varandra i kandidaturen till en attraktiv post i något sammanhang.

I föreningarna 1, 2 och 3 vinner kandidat A med knappast möjliga marginal medlemsomröstningarna. 26 röster mot 25 men vinner därmed alla fem representanters röst från varje förening.

I föreningarna 4 och 5 tar kandidat B hem medlemsomröstningarna med acklamation – samtliga 51 medlemsröster och därmed fem representanters röster från dessa.

Kandidaten A kommer med andra ord ta hem segern då denne erhållit 15 röster i det beslutande organet mot 10 för kandidat B så länge representanterna från föreningarna är lojala mot sina föreningars beslut. Kandidat B å andra sidan har flest medlemmar bakom sig men dessa medlemmars röster räknas inte eftersom det är representantskapet som beslutar.

Av den anledningen är jag direkt motståndare mot det förfarandet som jag ser i vissa – inte alla – arbetarekommuner. Och jag kan ibland fråga mig själv – utan att få något svar – på varför detta förfarande försvaras med sådan frenesi på sina ställen. Detta förfarande vågar jag påstå skrämmer bort fler potentiella medlemmar än det attraherar eftersom det inte finns någon motsvarighet i det samhälle det är tänkt att representetera. Och min fundering landar i frågan varför direkt medlemssdemokrati är så skrämmande. Varför ha en raket i två steg när det med dagens medlemsantal räcker med ett…..

Med överskådligare - och mer direkta -  processer kan vi nog rekrytera fler att delta i det demokratiska samtalet och samtidigt ge även nya medlemmar en röst de känner räknas.