Via Expressen/TT och Peter Högberg kan jag läsa mig till att Förnyelsen inom Socialdemokraterna kan komma av sig. Mycket talar för att bara Mona Sahlin byts ut i S-toppen vid kongressen i vår, något som leder till en ny intern S-strid.
Detta stämmer med de rykten jag hört. Att direktiv gått ut som går ut på "håll ihop, håll ihop partiet och sitt still i båten". Varför? Enkelt. Det skulle sätta igång kedjereaktioner där alla förtroendevaldas prestationer de senaste tio åren skulle komma under lupp. Prestationer som spänner från total passivitet i partistyrelsen ända sedan 1996, ett splittrat SSU där man efter ett ordförandeskap och därtill hörande stormig kongress till slut var tvungen att kalla in Anna Lindh och Jan Nygren för att lappa ihop resterna av ungdomsförbundet över till storstäderna där (S) i Stockholms stad och län inte är största parti längre för att ta några exempel. Eller varför inte partisekreterare och andra med organisationsansvar som ansvarat för ett parti som inte förmådde leverera vid valet 2006 och 2010. Granskas dessa händelser och utvecklingar så kommer ett antal namn upp som ansvariga lite väl ofta. Samma namn som sitter i dagens partistyrelse och ingenting hellre vill än att sitta still och att rörelsen fogar sig i den allmänna tystnaden.
Jag vågar påstå att inte någon aktietieägare i ett bolag hade accepterat slikt beteende förutom möjligen Skandia. Och just i det fallet så gick det ju som det gick sen.
Jag kan tycka att det är rätt äckligt det vi ser nu. En styrelse av ynkryggar som inte vill ta ansvar. Jag kan inte se att jag kan identifiera mig med detta partibeteende om det skulle vara så att det inte blir minst femtio procent nytt blod i styrelsen av fler skäl.
Vi ska ha en styrelse och ledning som representerar det vi vill bli, inte det vi har varit. Men med dagens beteende så är vår ledning inte ens något av dessa alternativ. Om det inte är så att vi vill attrahera den del av befolkningen som själva ser sig som ryggradslösa ynkryggar och fegisar. Jag vågar påstå att det i så fall är långt ifrån de 40 procent (S) vill vara, det kan till och med vara så att det inte ens räcker till riksdagsspärren.
Dagens styrelse är kollektivt ansvarig för två valförluster, valförluster som samma styrelse skyller på politiken. Men med handen på hjärtat: Är det rimligt att tro att hela styrelsen, som surrat sig två gånger i rad vid en förlorande politik har förmåga och trovärdighet att göra ett bra jobb nu inför 2014?
Hur många fiaskon skall medlemmarna behöva åse emedan Partistyrelsen, denna sammansvärjning av ynkryggade individer, vimsar runt och menar att det är politiken det är fel på eller väljarna som inte begripit deras outsägliga visdom eller lysande ledaregenskaper?
Urban Ahlin och Håkan Juholt har nu bägge gått ut och förordat att hela PS byts ut och är de enda som visar någon form av ledarskap samt ansvarskännande som jag kan skriva under på och identifiera mig med. Ett ledarskap som skulle kvalificera dem till förnyat förtroende enligt mitt sätt att se på det, Men intill dess att kollektivet - som är partistyrelsen i sin helhet - inser detta och agerar som Ahlin och Juholt pekar på så ger jag inte många kronor för det ledarskap som visas upp. Ett ledarskap som idag bygger på feghet, utan ryggrad och då knappast kan vara en förebild för svenska folket,. Än mindre en spegel av det vi säger oss ha varit eller det vi vill bli.
Om det inte är så att socialdemokraternas 100 000 medlemmar nu anser att vi är ett parti för de fega, för de ynkryggade och därmed skall ledas av de fega och de ynkryggade utan ansvarskänsla. I så fall gick jag med i fel parti eftersom jag är en socialliberal republikan som med ett finlandssvenskt ursprung vet vad ordet sisu innebär. Från början till slut.
Och sisu? Allt annat än feghet och helt i avsaknad av ynkryggens alla egenskaper.
