Igår kväll skrev jag en postning om en närings- och skattepolitik som måste omprövas. Och de av mina partivänner som inleder sin argumentation med att förorda generellt höjda bördor för den enskilde innan vi klurat ut vilket samhälle vi skall ha bör – tycker jag – för formens skull fundera en smula över valresultatet.
Om det var det som vi förlorade valet på – och som vissa påstår - att vår politik omfattade för lite av höjda skatter, borde våra sympatisörer gått mangrant till vänsterpartiet. Som bekant gjorde de inte det, vänsterpartiet gjorde sitt tredje urusla val i rad och balanserar numera allt närmare ”Kamrat fyra procent”. Vänsterpartiet var det enda parti som förordade höjda skatter och det visade sig kanske inte vara den röstmagnet som mina partivänner nu försöker göra gällande inför framtiden.
Jag vill till att börja med bort från fokuseringen vid just skattedebatten för tillfället. Skatt är ett medel, inte ett mål i sig. Och jag vill se en debatt, likt Peter Högberg, om vad som är framtiden. Vilken är vår nya gemensamma frontlinje inför framtiden. För att illustrera detta kan det vara värt att se hur just nya frontlinjer kan ena ett splittrat eller tveksamt folk. När Richard Nixon kandiderade till återval inför presidentvalet 1972 stod han med en tom inrikespolitisk agenda och ett alltmer impopulärt Vietnamkrig. Oddsen för ett lyckosamt återval var inte de bästa så vad gjorde han? Jo, han skickar folk till månen och öppnar dörren till det kommunistiska Kina utan att avlossa ett enda skott. Han ingjuter hopp och framtidstro. Han identifierar nya frontlinjer för den amerikanska väljarkåren, hopp om nya landvinningar och nya drömmar. Att han sedan, på den inrikespolitiska arenan annars var lika idéfattig som skurkaktig, spelade mindre roll då men samtiden kom ikapp honom som bekant.Jag bedömer ändå att vi har något här. Hoppet om morgondagen. Att morgondagens samhälle skall bli ett ljusare och rikare än dagens. Att våra barn får det bättre än vi. När vi vinner slaget om framtiden och nya landvinningar blir världen ljusare. I Mona Sahlins idévärld fanns denna insikt om än begränsat till vissa grupper, HBT-rörelsen är en sådan för att ta ett exempel. Det stöd hon har i denna grupp är kompakt. Hon fick dem att drömma om en värld där deras personer värderades exakt lika som alla andra. Jag tror mig kunna påstå att hennes grundinställning inte är isolerad till just HBT-rörelsen, jag är tämligen övertygad på ett personligt plan att hon ville ingjuta hopp om morgondagen för hela sin omgivning.
Därför vill jag lyfta in vad Göran Persson började beröra i slutet av sin ämbetsperiod i debatten igen. Det gröna folkhemmet. Kraven på energiomställningen kommer med stormsteg mot oss nu. En energiomställning som måste omfatta inte bara nya energislag utan även en översyn av det samhälle vi har för att klara välfärden och möjligheterna att möta framtiden.
Jag vill därför se en innovationspolitik som fokuserar vid just nya sätt att utvinna och utnyttja förnyelsebara energislag. Jag har varit inne på hur försvarsindustriklustret kan nyttjas tidigare, ett kluster som rätt utnyttjat och rätt stimulerat kommer skapa spin-off effekter i hela den svenska exportindustrin. Och skapa jobb.
Jag vill se en progressiv politik för att ta tillvara varje Ampere och varje kilowatt på bästa sätt. Att vi lägger en miljöbonus på ROT-avdraget för att spara varje watt som går i såväl villa som flerbostadshus är en väg som vi måste pröva. Industrin, främst basindustrin som skog-, papper- och gruvnäringarna, kommer behöva varje ynka watt som finns att uppbringa. Varje sådan räknas.
Med det gröna folkhemmet och energiomställningen så ligger nu en ny frontlinje framför oss. En ny front måste formas för att kunna uppnå dessa landvinningar samtidigt som vi skapar jobben tillsammans och våra barn får en ljusare tid än vår. Med risk för att bli anklagad för att plagiera Henrik Berggrens biografi om Olof Palme (är halvvägs nu, fantastiskt tidsdokument – fem steg av fem möjliga är mitt betyg) så får därför postningen titeln
Underbara dagar framför oss.
