Imorgon, lördag, blir det inget bloggat alls tror jag. Imorgon skall jag hjälpa till vid Karate Kid Cup – nordens största karatetävling för barn.  Tävlande från hela norden kommer dyka upp och är det något som jag uppskattar är att kunna betala tillbaka med lite engagemang för alla timmar jag kunnat tillbringa i dojon.

Så det blir en liten helgbetraktelse över tidens ting redan på fredagkvällen. För det är spännande tider vi lever i. Historiska tror jag vi kan konstatera om tjugo år. Oavsett händelseutveckling inom respektive block de närmaste åren kommer våra barn och barnbarn kunna forska och träta om dessa dagar. På vänstersidan ser vi ett statsbärande parti på jakt efter sin kollektiva identitet och uppgift, på högersidan ser vi hur ett parti seglat upp och som sakta men säkert tuggar i sig sina stödpartier samt slutligen på ytterkanten numera återfinna ett parti ingen vill ta i med tång.

För egen del är jag tämligen klar med min politiska identitet, den socialliberala. Bohemisk vänster med borgerliga vanor är ett annat epitet men jag står för det. Kavajer skall med viss fördel vara i tweed och då från Scotland, tröjor från Gurnsey och bruna skor är bannlysta efter klockan 1700 i min värld. Andra konstigheter jag har för mig är att dubbelknäppta kavajer har dubbla knappuppsättningar just för att de ska vara knäppta, om de inte är detta framkallar det ett behov från min sida att slita av personen i fråga detta klädesplagg. Kan man inte bära en kavaj på rätt sätt ska man ge attan i det och klä sig i kofta eller svart sopsäck istället.

Inom mitt parti, (S), svallar vågorna höga dessa dagar med anledning av alla våra olikheter som socialdemokrater. Ska vi svänga höger, vänster eller backa tycks frågorna vara. Få i ledande position talar om framåt om dom nu talar alls vill säga. Den politiska fegheten och räddhågsenheten har lagt sig som en våt filt över (S) vilket säger en hel del om alla de som bemannar partistyrelse och Verkställande Utskotts ledaregenskaper. Dessa personer ser på sig själva som politiska ledare och några av dom även som blivande statsministrar. När var feghet en merit för en statsminister kan jag fundera en stund över. Sannolikt aldrig.

Harald Ullman begår i sammanhanget något som kan liknas vid ett illa verserat lustmord på Veronica Palms eventuella kandidatur till ordförandeskapet för socialdemokraterna. Nu tycker jag nog att personangreppet i hans insändare är av det grövre slaget men jag kan i något fall konstatera att i Veronicas politiska gärning finns fog för viss tvekan inför hennes politiska färdriktning.

Varför? I grunden är socialdemokratin en frihetsrörelse, historiskt har (S) sedan arbetarrörelsens födelse arbetat för att frigöra människan, oavsett social och etniskt härkomst. Frigöra henne från kapitalismens och överhetens bojor och ge henne verktygen att förverkliga sina drömmar om det goda livet. Veronicas politiska profil tyder inte på att hon delar min tolkning av detta i dagens alltmer individualiserade samhälle. Veronica var under valrörelsen talesperson för de Rödgrönas jämställdhetsprogram och det som lanserades kändes väl inte helt relevant i ett samhälle där antalet enmansföretagare växer för varje dag. Enligt den plattformen skulle alla företag, oavsett antalet anställda, lämna in en jämställdhetsplan varje år. För en enmansföretagare som jag, som varit enmansföretagare i drygt fem år känns förslaget helt verklighetsfrånvänt. Och inte utan humor. För om jag som god socialdemokrat skall kunna leva upp till andemeningen, en jämställd arbetsplats, så skulle jag, stå inför följande alternativ

• Mot min vilja anställa en kvinna. En anställning jag inte har behov av än mindre kan sysselsätta ens om Arbetsförmedlingen stod för hela lönesumman.
• Vartannat år byta kön på mig själv
• Lägga mig till med ett androgynt utseende
• Bli transa.

Inget av detta ovanstående ligger direkt för mig. Inte heller förstår jag hur denna reform skulle kunna öka min frihet som enmansföretagare. Inte heller förstår jag varför en plan för allt detta som enmansföretagare, utan planer på expansion, skulle öka mina möjligheter att nå mina livsmål.

Men Veronica skall ha all heder för att hon fortsätter arbetet med HBT-frågorna, de löper som en röd tråd genom hennes politiska gärning. När Mona Sahlin nu väl gör sorti ur riksdagen kommer det uppstå ett vakuum om inte någon fyller detta. Veronica är väl skickad att axla den delen av Mona Sahlins mantel, i de motioner som Veronica själv lagt andas en djup förståelse och ett äkta engagemang för hur vi skall kunna öka denna idag utsatta grupps frihet. I den frågan har Veronica kunnat ta till sig frihetstanken i den socialdemokratiska idéutvecklingen.

Men är jag då höger, vänster, bakåt eller framåt?

Tja. I det politiska landskapet i allmänhet men även i socialdemokratin finns det någon form av nostalgi att det var bättre förr. 1970-talet målas upp som en speciellt ljus tid i vår historiebeskrivning. När denna dyker upp i partiinterna samtal brukar jag kalla det för SARS – Sentimentalt Arbetar Romantiskt Syndrom. För vill vi tillbaka dit?

På 1970-talet slutade TV-sändningarna kl 2300 vardagar, lördagar och söndagar ibland till strax efter midnatt. De som ville se på TV på andra klockslag var hänvisade till testbilden eller programmet ”myrornas krig”.

På det kulinariska området var i regel förrätterna på restauranter av bättre slag begränsade till innovationen ”Räk-cocktail” som bestod av en grabbnäve räkor dränkta i Rodhe Island-sås lite piffigt serverat i ett cocktailglas. Planksteken och Bearnaisesåsen gav oss en känsla av att vara kontinentala för att inte tala om vad pizzans inträde i de svenska matvanorna innebar. Är det till den tiden vi vill tillbaka? Idag har vi gjort allt detta till ett naturligt inslag i den svenska matkulturen genom den svenska innovationen oxfilépizza med bearnaisesås. Jag väntar med viss spänning på om någon vågar sig på att kasta på de där räkorna och Rodhe Island-såsen så vi kan få en ”all inclusive” i helyllesvensk modern men samtidigt sentimental tappning…..

Systembolaget är ett annat exempel. På 1970-talet hade vi ett sortiment som begränsades till en bråkdel av dagens. Skulle vi köpa whisky var vi begränsade till kanske åtta-tio sorter varav den enda svenska, Skeppets, var så totalt odrickbar så att den slutade produceras. Skeppets whisky innehöll 45% maltwhisky. Någon lagrad grainwhisky fanns inte färdig vid tiden för Skeppets lansering och därför blandades maltwhiskyn med olagrat sädesbrännvin istället för grainwhisky. Idag kan whisky-connaisören välja och vraka och gå hem med flaskor med de mest outtalbara namn som till exempel Hathlothdoncraigsrdgngwenmore eller något sånt. Allt liknande i sitt uttal en kraftig harkling eller nysning i mina öron men säkert gott för de som begriper sig på det.

Nej, jag vill inte tillbaka till 1970-talet. Jag vill kunna se på TV då jag vill, äta sushi, wok, T-bonesteak, indiskt och andra importerade matkulturer efter eget gottfinnande. Det kräver att vi har en öppenhet gentemot vår omvärld. Att vi kan ge och ta i ett samhälle som blir alltmer globalt men samtidigt individualiserat med större inslag av företagande. Där är jag höger och framåt som socialdemokrat.

Men under samma tid stärktes arbetarnas skydd radikalt. Arbetsmiljön inspekterades och förbättrades, forskning och satsningar på arbetsmiljö lagreglerades och ansvar från arbetsgivarna utkrävdes. Reformer som sparade liv och lem, som ökade arbetarnas frihet över sin egen hälsa.  Idag ser vi hur regeringen steg för steg monterar ner detta skydd. Som på sikt överlåter arbetarnas hälsotillstånd till arbetsgivarnas godtycke, som riskerar att slita ut människor i förtid. Där utslitna människor, helt i onödan enligt mitt sätt att se på det, tvingas belasta vår gemensamma välfärd och blir av med sin frihet att nå sina drömmar. Allt för att arbetsgivarna inte behöver ta sitt ansvar. I detta är jag vänster och bakåt som socialdemokrat.

Ja, det var en av mina längre postningar. Tankar som jag delger bara sådär och ta det för vad det är. Ur en bohemisk rätt rörig tankesmedja kanske det är någon form av varudeklaration inför framtida eventuella kandidaturer. Eller så är det bara att jag tänker högt just nu. För vem vet vad morgondagen har att erbjuda? Kanske nya utmaningar, eller så kanske blir det bara grå och trist vardag.  En trist vardag som avrundas med en oxfilé-pizza med bearnaisesås framför TV-n som sänder dygnet runt…..