Staffan Lindström har idag, tillsammans med Peter Johansson, postningar som är mer hovsamma i sin ton än den jag fick ur mig i affekt igår kväll. Ja, jag vet, det är direkt skadligt att blogga i affekt men jag sov gott inatt och när jag läser den på morgonen så står jag för varje ord. Jag har som f.d. officer och f.d. "företagssanerare" lärt mig skillnaden i effekt mellan när jag är artig och när jag är uppriktig. Artighet lindar in budskapet till i värsta fall oigenkännlighet och kan få motsatt effekt. Så visst, i affekt, men det kanske kan ge någon effekt....
Men åter till ledarskapet jag ser.
Det jag ser är en, som kollektiv betraktat, totalt tondöv partistyrelse utan någon som helst sjukdomsinsikt eller analytisk förmåga. Och med detta så passerar de inte någon som helst kvalitetskontroll om de hade agerat på en marknad som styrs av marknadslagar. Det ser inte bättre ut att de satt upp stadgar som skydd för de egna intressena med idag två undantag - Urban Ahlin och Håkan Juholt. I dagsläget de enda jag kan säga mig respektera fullt ut av ledamöterna i partistyrelsen.
En annan är Tomas Eneroth som träget i riksdagen försöker göra så gott han kan för att dämpa effekterna av Alliansens politik mot de svagaste. Han har i sitt arbete fått oförtjänt lite publicitet men varje dag går han till riksdagen och tar matchen mot regeringen. Inom kort kommer vi kunna se resultatet av en riksdagsledamot som tar sitt uppdrag på allvar istället för att ge sig in i en alltmer paranoid cirkus på Sveavägen 68. Tomas är som jag, resultatorienterad, och låter CV:t tala till skillnad från övriga som har all anledning att inte vilja lyfta fram sina i ljuset. En fundering har jag varför inte media mer i detalj lyfter fram hur de enskilda lyckats med såväl partiinterna som partiexterna förtroendeuppdrag. Som jag var inne på igår så har oroväckande många en stor del magplask på meritlistan. Magplask som än idag präglar partiet med ett falangbeteende och ett sviktande väljarstöd i framför allt storstäderna.
Morgan Johansson, för att ta ett exempel, skyller valförlusten på att vår politik på skatteområdet var för lik Alliansens. Han har som framgångsrecept höjda skatter. Med Morgans resonemang borde därför väljarkåren gått till vänsterpartiet vid höstens val. Men vänsterpartiet underpresterade igen och backade för tredje (!) valet i rad. En annan sådan debattör är Veronica Palm som nämns som partiledarkandidat som även hon vill se höjda skatter som väg in i framtiden för att återta positionen som 40-procentsparti......
Ingen av dessa har reflekterat över att under socialdemokratins glansdagar - 1950-talet - bestod väljarkåren till hälften av arbetare, idag är motsvarande siffra runt 30 procent. Ändock tror dessa att vi ska kunna ligga kvar på valresultat runt 40-45 procent med samma politiska fokus och program. Med dessa siffror i realiteten så blir opinionssiffrorna logiska om vi inte gör något radikalt. Att försöka representera drygt halva befolkningen innebär att partistyrelsen måste spegla denna väljargrupp och kompetens. Och i detta visar partistyrelsen som kollektiv - och med paranoid gruppdynamik som sannolik grund - upp en i det närmaste brottslig inkompetens och ovilja. Allt bottnande i att de inte vill bli av med sina jobb. De vill inte för allt i världen gå tillbaka till i många fall det enda jobb utanför politiken de haft. I extremfallen som grönsaksbiträde i ett snabbköp. Det ledarskap jag ser partistyrelsen utöva skulle knappt fungera i en korvkiosk med en timanställd vikarie. Sannolikt skulle den korvkiosken riskera att gå omkull rätt snart.
Partistyrelsen kan idag som kollektiv absolut inte få godkänt och som jag försökte beskriva, som Tage Erlander identifierar i sina dagböcker, är effekterna av socialdemokraternas politik - det goda samhället - det som kan göra socialdemokratin överflödiga som politisk kraft. Eftersom moderaterna "kapat" de flesta progressiva frågorna, de som berör vanligt arbetande folk, så har detta hot om undergång kommit allt närmare. Jag vill därför avsluta postningen med ett resonemang från min favorit i den säkerhetspolitiska analytikerkåren, fransmannen Emanuel Todd:
Todd förutspådde Sovjetunionens kollaps, ingen trodde honom men han fick rätt med en felmarginal på tre månader. Hans senaste bok "After the Empire" handlar om USA:s hegemoni och skrevs 2003 och baseras på omfattande forskning inom fler discipliner - boken som sådan beskriver ett tänkt scenario ur hans perspektiv. Att läsa den är som att läsa dagstidningen idag sju år senare. Och dess konsekvenser är skrämmande om de skulle slå in. När jag var på en föreläsning vid lanseringen vid tiden för utgivandet sade han följande:
"USA kommer upphöra som dominerande stormakt och säkerhetspolitisk kraft inom tjugo år. Men eftersom George W Bush nu är president kan det komma att gå väsentligt snabbare"
Ni kan ju fundera lite på hur den globala ordningen förändrats sedan hans tid. Jag vill som avslutning därför lägga ihop Erlanders mörka tankar med Emanuel Todds modeller för framtidsstudier i en egen analys av det som sker:
Socialdemokratins riskerar att försvinna som tongivande politisk kraft inom 20 år givet samhällsutvecklingen och om ingen egen idéutveckling sker, men med dagens partistyrelse och ledarskap kommer det gå i allt väsentligt snabbare. De förstår inte sin samtid, de representerar inte sin samtid och inte heller vill de lyssna på sin samtid.
Men det finns en väg framåt. Om nu någon, modig och med ett uns av ryggrad och ansvarskänsla parat med analytisk förmåga, i partistyrelsen vågar ta första steget och ställa sin plats till förfogande så kommer en lavin startas, en lavin där alla dessa människor helt plötsligt kommer vilja skriva om historien till sin egen fördel. Som så många gånger förr. Men i den paranoida stämning som råder så lever alla i en förlorad världsbild där förändring av de egna livsbetingelserna är ett hot mot socialdemokratin. De har fel.
I förändringen ligger socialdemokratins räddning. Tar inte partistyrelsen denna unika möjlighet på lördag så är det dagens partistyrelse som kommer ha ansvaret för socialdemokratins undergång som politisk kraft. Historiens dom kommer bli lika hård som skoningslös för dessa individer på ett personligt plan och då är frågan om de - och deras familjer - tycker att det var värt det. Om det var så kul att mamma eller pappa gick till historien som en fullfjädrad idiot som rev ner en folkrörelse. En folkrörelse som byggde Sverige och baserade sin gemenskap på ord som frihet, jämlikhet och solidaritet.
Peter Andersson på temat rykten och spin i en närliggande kontext. Peter Högberg om klockor ... och Tokmoderaten som säkert har lilla julafton.
Relaterat: Expressen, Aftonbladet, SvD Korseld, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5,
