Läser i postningar från bland annat Peter Andersson om kriserna i olika partier. Eller kriser, hur makt ifrågasätts och hur olika enskilda ledamöter, nu senast Camilla Lindberg (FP), väljer att avsluta sitt politiska engagemang. Om det inte vore för vår egen, socialdemokraternas, situation hade det varit lätt att sitta på läktaren och klappa sig för knäna. Men vår egen situation har en hälsosam inverkan på ödmjukheten inför dessa rörelser inom de andra partierna.

Media, främst Expressen och Aftonbladet, gör sitt bästa för att ta över de olika valberedningarnas jobb och jag kan ha en del synpunkter på denna form av journalistik. Det positiva är dock att den lyfter fram hugade spekulanters politiska historia i rampljuset men redovisningens kvalitet har jag svårt att ge godkänt på. Det borde vara intressantare att granska hur dessa har hanterat tidigare ledarskap och deras eventuella ”success-storys”. Jag vågar påstå att det finns en rad frågor som söker sina svar och vars svar skulle teckna en bättre bild av vilka typer av ledare som nu försiktigt manövrerar för att hamna i något som skulle kunna likna slagläge.

En första indikation på varthän det kan röra sig är i socialdemokraternas fall valet av den som blir sammankallande till valberedningen. Detta är en nyckelspelare i processen och en första fingervisning om vilken gren eller falang som ges den bästa utgångspositionen i dessa slutna brödraskap. Få politiker är utan historia och ännu färre på den absoluta toppnivån är utan fiender. Det gäller som sagt även den som blir utsedd till sammankallande till valberedningar, oavsett partifärg.

Något annat jag funderat på i samband med detta och granskningen av tidigare lagda motioner av framför allt Mikael Damberg och Veronica Palm är just detta med falanger. Att socialdemokratin står inför ett vägskäl, fortsatt förnyelse eller en tillbakagång till kollektivistiska politiska lösningar, är uppenbart idag. Till och med Margot Wallström fruktar splittring, så stora är skillnaderna mellan vissa läger. Och i detta spel så målar de olika sidorna upp motståndaren som demoner som förlorar val och sig själva som änglar. Och naturligtvis tvärtom.

Nu tillhör jag de som ändå bedömer att dessa skillnader mellan de olika utvecklingsgrenarna är lättare att lösa än det jag tidigare försökt närma mig. Identifikationsfaktorerna hos våra ledande företrädare.

Vi kan tycka vad vi vill om hur mediebilden tecknas av de olika partierna och dess företrädare. Vi kan prata hur mycket som helst om att politiken är överordnad. Men media tecknar vilken bild de vill av våra respektive partier oaktat vad vi tycker. Och bilden av socialdemokratin som tecknas är inte vacker. En bild av gubbvälde, skenhelighet och nepotism ligger ständigt under ytan för att brisera när redaktionerna vill sälja fler lösnummer. Och handen på hjärtat nu, med alla dessa olika viljeyttringar, ligger det inte små korn av sanning i dessa bilder? Jag säger inte att de stämmer, men i vissa arbetarekommuner finns det tendenser till uppdragsmaximering kring ett fåtal personer emedan andra hårt arbetande medlemmar får stå utan. Dessa tendenser får folk att börja prata och är det några som gärna lyssnar till detta så är det journalister.

Min motmedicin mot detta är att på alla nivåer motarbeta all form av uppdragsmaximering kring enskilda. Ytterst är det en skyddsåtgärd för de enskilda det är frågan om, för vem vill bli uthängd i media för att medvetet bedriva svågerpolitik? Och som sagt, detta ger även bränsle för de interna skärmytslingarna där vi beskyller och stämplar varandra som demoner emedan vi själva gärna ikläder oss någon form av änglalik uppenbarelse. Bättre som sagt att söka upp alla dessa företeelser och skuggor och bli av med dom en gång för alla. Ett annat grepp som sannolikt skulle tilltala alla politiska journalister och intresserad allmänhet är om till exempel (S) skulle ta greppet med öppna utfrågningar av de slutkandidater som valberedningen vaskar fram. Det finns ett engagemang och genuint intresse över blockgränserna för oss och en respekt för vårt samhällsbygge. Detta gör att jag bedömer att öppna utfrågningar skulle kunna vara en väg att öppna partiet och åter ta ledningen som ett parti som tar folkrörelsetankens öppenhet på allvar istället för att hymla och låsa in sig i halvhemliga och dunkla brödraskaps slutna rum.

Men lite roande borde det vara ändå att vara åskådare. Om det inte vore så i grunden allvarligt. Att åse alla dessa änglar och demoner. Och vem som är vem? It is all in the eyes of the beholder…..

Annat: Martin Moberg som länkar till Sanna Rayman, Sandro har funderingar kring köttberg. Soilander skriver tänkvärt efter dagens bloggträff med FP