Jag fick en kommentar på mitt inlägg om uppgifterna kring Urban Ahlins påstådda sexuella trakasserier igår. Kommentaren är riktad mot mig och som hävdar att det är jag som kränker Urban Ahlin, och det är med andra ord inte Urban Ahlins upplevda eller faktiska agerande mot en kvinnlig medarbetare som är klandervärt. Kommentaren var anonym vilket i min värld är lika fegt som det definitivt inte hjälper Urbans sak om det nu var det som var syftet. Reaktionen från mig blir dessvärre precis den motsatta.

Låt oss en gång för alla försöka reda ut allvaret i detta.

Urban Ahlin och Sven-Erik Österberg ger var och en helt olika bilder av händelseförloppet. Givet de uppgifter som finns i Expressen så får jag intrycket att de var inte närvarande på samma möte ens en gång. Det finns därför goda skäl att de var och en nu lägger fram alla uppgifter eftersom den samfällda historien inte hänger ihop. Som utbildad förhörsledare från dåvarande Tolkskolan kan jag ha tämligen starka synpunkter även på medias prestation – det finns uppenbara divergenser och hål som stör bilden.

En bild som mediedramaturgiskt kontrasterar till socialdemokratins nackdel om vi lägger den bredvid till exempel moderaternas. Moderaterna presenterar den ena unga kvinnan på centrala poster efter den andra emedan det enda vi kan prestera är hur två medelålders män gör retoriska krumbukter kring ett ärende som ytterst handlar om trakasserier mot just en ung kvinnlig medarbetare. Det krävs inte någon djupare förståelse kring de mjukare kunskaperna i varumärkesbyggande för att inse att socialdemokraternas kriskommissionärer Ardalan Shekarabis och  Anna Johanssons slutsatser förstärks genom Ahlins och Österbergs agerande. De skriver idag i DN:

Bilden av partiet som en trögrörlig och konservativ maktelit som inte förstår den moderna människan är kanske vår värsta fiende och vi måste se den och utmana den för att kunna förändra den.

Det var mediebilden och den bild av socialdemokratins agerande som kanske har de mer långtgående effekterna. Men sedan har jag nu ett antal frågor som stör mig utöver flatheten, oviljan och tafattheten kring att lägga alla kort på bordet.

Arbetsgivaransvaret.

Ponera att Expressens och Aftonbladets uppgifter är med sanningen överensstämmande, vi vet inte säkert eftersom de beskrivningar som Ahlin och Österberg ger divergerar. Då är det djupt allvarligt eftersom det i sådana fall rycker undan mattan för allt det arbete Mona Sahlin, Thomas Bodström och Claes Borgström lagt ner för att öka skyddet för utsatta kvinnor. Det är i grunden även en djupt osolidarisk handling mot sina partikamrater – i ledning och i de bredare leden - och som i sådana fall går stick i stäv med socialdemokratiska grundvärderingar i det moraliska ansvaret som arbetsgivare och medmänniska.

I linje med detta arbete så står vi som parti för ett faktiskt arbetsgivaransvar. Vi har som parti valt att låta den som upplever sig trakasserad flytta på sig till förmån för den som sägs trakassera. Det finns uppenbara paralleller med skolans värld där vi kritiserat de fall där den mobbade får byta skola emedan mobbaren får gå kvar.

Mina frågor blir i linje med förhörsledarens. I imperativ och så öppna som denna kontext medger:

• Beskriv i detalj vad som förevarit, var och en, så att vi medlemmar kan göra en värdering.
• Berätta vilket stöd den utsatta kvinnan fått i ord och i faktiskt handling.
• Motivera varför den utsatta kvinnan fick flytta på sig till förmån för den som hon upplevde kränkte henne.
• Förklara hur socialdemokratin levt upp till sitt moraliska och faktiska arbetsgivaransvar i detta ärende som symboliserar våra värderingar kring människans okränkbarhet.

Jag, och fler med mig, väntar nu med viss otålighet på svaren.  

 Ab, Ex, Ex2, Ex3.
Bloggat: Tokmoderaten, Peter Johansson, Peter Högberg, Annika Högberg, Martin Moberg