I dagens Expressen så har jag tillsammans med några ur ”Öppna Kriskommissionen” en debattartikel där vi både ger vår programförklaring men framför allt efterlyser ett tydligare ledarskap och mandat från partiledning och det kommande förtroenderådet.
Orsaken är inte svår att finna. Socialdemokratin befinner sig just nu i ett vakum efter valförlusten. Det råder ett vakum på beslut och ledarskap där många nu antingen duckar och gör ingenting emedan andra krafter ”spelar det politiska spelet” för att stärka sin egen position.
Det är kanske naturligt att det blir på det sättet i en politisk organisation med stadgar anpassade för ett medlemsantal på nära två miljoner och som förutsätter ett samhälle där endast telegram och post utgör basen för den skriftliga kommunikationen. Ett samhälle där telefonen inte är var mans egendom.
Som bekant så ser vårt samhälle något annorlunda ut idag vilket ställer andra krav på ledarskapet. Och öppnar nya möjligheter.
Vad jag har reagerat på är att politiska partier (oavsett färg) möter kriser med passivitet och tystnad oftare – väsentligt oftare – än någon annan organisationstyp. Och då har jag faktiskt räknat in andra folkrörelser som till exempel idrottsrörelsen. Ett ledarskap som baseras på passivitet och tystnad är sällan bra – det drar igång och föder centrifugalkrafter, krafter som göds av tystnad och passivitet. Som kan växa sig så pass starka att de sliter sönder organisationer och får gamla vänner att bli bittra fiender.
Det är dithän vi närmar oss idag dessvärre, för varje dag av tystnad och förlamning får divergerande krafter av olika karaktär, inte sällan utan personliga agendor, ytterligare tid och kraft att slita isär vårt parti.
Ett tydligt ledarskap behöver inte vara odemokratiskt. Det räcker med att sätta gränser, som att längre tid än så här får det inte ta. Att kommunicera sin egen vilja och sin egen lojalitet är inte heller fel i ett sådant här läge.
I sammanhanget vill jag berätta om en föreläsning jag var med på när jag läste ledarskap på dåvarande Krigshögskolan. Föreläsningen skulle hållas av den pensionerade översten Hans von Luck. Von Luck hade handplockats av Rommel till alla hans fronter. Oaktat vad von Lucks politiska sympatier en gång låg var hans livsöde och erfarenheter väl värda att lyssnas på och han fick frågan om hur vi skulle utbilda våra ledare till att bli bra ledare. Hans svar sa det mesta:
Antingen är du född med rätt egenskaper – då överlever du. Eller. Så är du född utan dessa egenskaper, då blir du i bästa fall skjuten av fienden – eller i värsta fall av dina egna.
Detta stämmer i politiken. Och det är därför jag med viss förvåning ser vad som sker på olika nivåer i mitt parti. Tystnad och passivitet är fel sätt att möta den utmaning vi står inför om det är någon som påstår sig samtidigt inneha något som liknar eller är i närheten av ledaregenskaper. Ledaregenskaper som då skulle motivera en ledande position och jag kan tycka att alla dessa nu lämnat vår partiledare väl ensam för att det ska kännas helt smakligt.
Med detta sista sagt så vill jag markera att jag anser att Mona Sahlins personlighet och erfarenheter är en förutsättning för att vi ska lyckas reformera oss. Jag är med andra ord henne lojal om det var någon som tvekade tidigare.
Vi som skrev artikeln tillsammans var:
