Läser Peter Högbergs brev till Thomas Bodström. Och jag känner igen känslan dessvärre. Och den blev inte bättre av att vi i kommunen ikväll hade nomineringsmöte inför landstingsuppdragen. Helt plötsligt dyker det upp medlemmar som jag sist såg för fyra år sedan, medlemmar som bara dyker upp när det vankas arvoderade uppdrag och i mellantiden struntar blankt i de som givit dem uppdragen. Vi andra, vi som sliter i mellantiden med opinionsbildning, medlemsrekrytering och mellanvalskampanjer. Nu, i förnyelsens tecken, fick några av dessa inte förnyat förtroende av just nämnda skäl men det satt långt inne och inte utan hårda ord.
I min valanalys skrev jag följande om Thomas:
Han är en briljant politiker när han väljer att vara politiker.
Och det står jag för. Men hela Thomas hantering av sin politiska karriär och de krockar som uppkommer med hans övriga drömmar om livet är allt annat än präglat av hänsyn till sin omgivning. Att vi partikollegor via media först får reda på att vårt främsta namn, som vi trott så mycket på, i Stockholms Län inte avser stanna i Sverige efter valet är inte att behandla sina kollegors engagemang med respekt. Vi, ombuden i Stockholms län, valde Thomas med acklamation så sent som i november 2009 på distriktskongressen att vara vår främste företrädare. Vi hade då inte någon kännedom om hans planer för framtiden. De fick vi som sagt senare via främst Expressen och bara detta var svårt för många av de jag jobbade senare med i valrörelsen svårt att smälta. Men det gick.
Att Thomas senare under valspurten väljer att avbryta denna för att åka till USA gjorde inte saken bättre och att han sedan nu, under en period när socialdemokratin går igenom sin kanske mest avgörande prövning någonsin, väljer att ta ut en obeviljad – och högst osäker – ledighet får mig att närma mig gränsen för vad jag kan acceptera.
Ett riksdagsuppdrag som förstanamn i Stockholms län är sannolikt det mest hedersamma näst att vara partiordförande. Ett uppdrag som detta berör väldigt många människors val. Ett val där många tror på Thomas, tror på hans kapacitet som politiker. Men Thomas har valt annorlunda så här långt. Thomas har valt sin egen väg och att uppfylla sina egna drömmar. Samtidigt har Thomas inte riktigt förstått att han hela tiden borde ha valt en annan väg än att försöka vara överallt jämnt. För det är precis därför han nu hamnat där han hamnat. Han försöker vara lojal mot sin familj samtidigt som han försöker vara lojal gentemot de partikamrater som nominerade honom en gång och gav honom möjligheter till att bli vald till det finaste uppdrag en svensk medborgare kan få, riksdagsledamot. En nominering som han i stora drag har svikit enligt mitt sätt att se på saken.
Thomas verkar inte riktigt förstått att livet innebär att vi bara har två saker som vi inte kommer undan:
Vi måste välja
Och vi måste dö
Allt annat kan vi strunta i. Och nu har dagen kommit då Thomas måste välja. Inte en dag för tidigt för oss andra som är kvar och sliter med bland annat - utöver vardagspolitiken - den förnyelse som brådskar. En förnyelse som av allt att döma kommer bli en allt annat än enkel resa. En resa som vi inte kan välja bort om vi vill att socialdemokratin skall överleva som politisk rörelse. Andra väljer sin väg, Thomas måste nu välja sin.
Vi måste alla välja. Vi måste alla dö. Allt annat kan vi slingra oss ur.
