Söndag. Ingenting i nyhetsflödet vill fastna för morgonpostningen. Ingenting i det traditionella flödet. Vad som däremot fastnar är en av mina bloggkompisars postning från igår, Meeri Wasberg (S), en underskattad kraft i allmänhet och en balanserad och reflekterande position i den politiska bloggosfären. Jag gillar hennes sätt att skriva och tycker att hennes blogg borde uppmärksammas mer.
Hon skriver följande om frihet:
Verklig frihet kan inte uppnås om den sker på bekostnad av någon annans frihet
Meningen är inspirerad av John Rawls, socialliberalismens fader, ursprungsposition. Utöver att jag allt som oftast bekänner mig fullt ut till John Rawls position och tankar (Om du vill veta mer – läs hans paradverk ”En bok om rättvisa”) så får just denna mening igång adrenalinet i tillräcklig omfattning för att jag ska komma igång.
Några andra inspirationer till dagens postning kommer dels från Ann-Marie Lindgrens (S, Arbetarrörelsens Tankesmedja) intervju i DITv, Marika Lindgren- Åsbrinks postning om ett arbetarparti utan arbetare samt till slut Sayd Qutbs ”Social justice in Islam.
Vad har då alla dessa fyra källor gemensamt? Mycket, väldigt mycket om jag sätter in dessa i en socialdemokratisk kontext i allmänhet och ett krisarbete i synnerhet. Näst John Rawls är Sayd Qutb min största källa till inspiration, den senare i urval naturligtvis då synen på andra områden än det fördelningspolitiska inte alltid stämmer överens med mina reflektioner.
Vad Sayd Qutb gör i sin socialpolitiska programförklaring är att han definierar samhället och medborgarnas interdepenser. Han menar att vi måste vara på det klara med vad vi som samhällsmedborgare har rätt att förvänta oss från det gemensamt ägda och finansierade men även omvänt – det måste vara klart och tydligt vad samhället – kollektivet – har rätt att förvänta sig från medlemmarna. Ett par sådana parametrar han skjuter in sig på är finansieringen av den sociala välfärden, dess lägstanivå samt naturligtvis vad som åligger var och en att leverera.
Omvänt till våra förhållanden skulle vi kunna förenkla problemställningen i det socialdemokratiska krisarbetet. Vad är samhällets erbjudande till var och en och vad förväntas av var och en för att förverkliga detta erbjudande. Var går gränslinjen mellan det personliga ansvaret och det kollektiva åtagandet.
Jag menar att vi i detta arbete har en möjlighet att göra två saker samtidigt. Vi kan återupprätta arbetarrörelsens avtal med medelklassen om solidaritet och stabilitet samtidigt som vi söker oss till den position där socialdemokratiska värderingar går i takt med tiden. En parameter som jag kommer återkomma till i detta perspektiv är nämligen att jag har en känsla av den arbetande medelklass – som kanske varit de största vinnarna på Alliansens politik – är samtidigt de största förlorarna på samma politik.
Det finns även ett personligt ansvar vi måste ta. Oavsett vad vi kan tycka om det så uppfattade media och därmed stora delar av väljarkåren till val på att gå in i ett bidragssamhälle. Ett bidragssamhälle som i allt för liten utsträckning var på det klara vilket ansvar den enskilde skulle ha. För att åskådliggöra detta kan det vara värt att lätta lite på förlåten till mitt eget liv med en sann historia.
Jag hade precis avslutat mitt uppdrag som VD för ett svenskt bolag i Madrid. Två år av representation hade milt sagt satt sina spår på vikt (25 kilos övervikt) och provsvar. Jag satt på Sofia-hemmet och hade precis genomfört den årliga hälsokontrollen och väntade på samtalet med läkaren. Han kom in och inledde samtalet med ett konstaterande:
I dina papper står det att du är 37 år, jag skulle om jag var du byta plats på siffrorna. Du har fysik som en otränad 73-åring med fel kostvanor.
Sedan sade han följande, och detta tänker jag på varje dag:
Herr Westerholm: Om du ska gå kvar hos mig kräver jag av dig att du lyssnar på vad jag säger och följer mina anvisningar. Jag kommer att avsluta patientrelationen om du tror att det går bra att komma hit en gång i halvåret och snyfta över dina hälsoproblem och få lite piller utskrivna. Du har nu 6 månader på dig att gå ner 10 kilo i vikt och få ner dina kolesterolvärden samt andra prover till normala nivåer för att visa att du förstått – annars får du söka dig en annan läkare. Do not waste my time!
Vad jag vill peka på är egenansvaret i vårt gemensamma erbjudande. Det håller inte att en cancerpatient skall få fortsatt ha tillgång till vård i absolut toppklass om inte han eller hon slutar röka om så är fallet för att ta ett exempel. Naturligtvis skall den enskilde i detta fall få stöd till detta men för att få välfärden att överleva så krävs att vi alla på ett enskilt plan – utöver en solidarisk finansiering – gör vad vi kan för att hålla kostnader och mänskligt lidande nere.
Och hur gick det för mig sedan? Jag har faktiskt kvar samma läkare än idag – tyvärr går han i pension nästa år. Jag, och sannolikt stora delar av hans patientstock är förtvivlade nu. För var hittar vi en läkare och en kontakt med sjukvårdsapparaten som ställt upp på alla plan, dygnet runt och året runt som han har gjort? En som vågar ställa krav men samtidigt fullföljer sin del av avtalet och ställer upp i vått och torrt.
