I Aftonbladet kan vi läsa hur SSU, i förnyelsens tecken och i spåren av valfiaskot, genom Jytte Guteland vill lyfta in unga krafter att få (S)-skutan på rätt väg igen. Jytte gör sitt jobb att företräda SSU men tycks trots en gryende insikt om valfiaskot inte förstått riktigt hur illa det är. Socialdemokratin får inte längre in nytt blod i systemet, nytt blod som i grunden kan tänka nytt, vara en spegel av väljarkåren och har andra erfarenheter med sig som kan vitalisera socialdemokratin
Mikael Damberg, Luciano Astudillo, Åsa Westlund och Maryam Yasdanfar är alla fyra utmärkta politiker och jag uppskattar verkligen alla fyras personligheter som Jytte nu lyfter fram. I synnerhet Åsa Westlund som jag anser växer för varje dag som europeisk politiker på absolut toppnivå. Men de saknar alla fyra en avgörande komponent. De saknar egna yrkesidentiteter och har alla i unga år gjort rollen som förtroendevald till sitt yrkeval. Detta är, eller borde för varje konstitutionellt skolad och ansvarskännande person vara en omöjlighet anser jag.
Förtroende är något som väljarna avgör vart fjärde år för en helhet som nu senast fått ”med god marginal underkänt”. Ett betyg som dessvärre minst tre av de fyra nu nämnda aktivt bidragit till. Åsa var föräldraledig och har sitt fokus i Europaparlamentet varför hon klarar sig från det utvecklingssamtal som borde föras. Borde föras om socialdemokratin hade haft någon insikt hur andra organisationer eller delar av samhället hanterar fiaskon. Ett utvecklingssamtal som absolut inte behöver innebära ett avsked men definitivt en förändring i grunden av tankesätt och tillvägagångssätt. Kanske även ett mentorskap eller tydligare styrning och vägledning.
Jytte talar tyvärr i egen sak när hon lyfter fram dessa namn och hon har inte riktigt tagit till sig grunderna i organisationsutveckling, grunder hon kan ta del av ibland annat kurser i ledarskap och organisationsutveckling vid snart sagt samtliga svenska högskolesäten. Utbildning som är grundad på evidensbaserad forskning och som knappast socialdemokratin som organisation och företeelse skulle ha ett fribrev ifrån.
Genom att bara förnya partiet med egna fostrade förmågor och utan nya impulser utifrån riskeras en sakta utarmning och undergång. Jytte förordar dessutom implicit med sitt resonemang att socialdemokratin skall avvika från de grundprinciper som skall prägla vårt styre. Grundprinciper vilka finns att läsa i förarbetena till vår regeringsform. Det kallas lekmannastyre och syftar till att våra parlament skall ha en representativ sammansättning av yrken, kön och åldrar för att kunna styra. Vårt samhälle består som bekant inte av enkom politiker i 30-års åldern och om så skulle vara fallet, vem skulle då dra in alla pengar till statskassan?
De som nu ser sina val av yrkeskarriärer som förtroendevalda hotade med socialdemokratins kris och mitt resonemang kommer att säga ”vi tillsätter rådgivande församlingar som ska komma med råd till oss” missar även de en viktig parameter. De förstår inte för de har ingen känslomässig koppling till samhället utanför politiken, och jag är mot bakgrund av vad jag skrivit inte förvånad. Dessa rådgivande församlingar kommer vara svåra att få att fungera om inte socialdemokratin erbjuder något i gengäld. Det finns inga gratisluncher. Och det som mot all förmodan är gratis håller sällan eller aldrig tillräcklig kvalitet.
Vad jag däremot vill se är en diskussion om politisk ålder, där behövs en föryngring och där behövs politiker som Thomas Bodström – så länge de vill eller väljer vara politiker. Nytt blod, nya perspektiv och ny energi som vitaliserar – olika barn leka bäst. Och sådana finns i våra led och i vår närhet om socialdemokratin nu vågar se ungdom i termer av politisk ålder i stället för biologisk dito.
Om socialdemokratin nu verkligen menar allvar med sin förnyelse - och inte bara rör på läpparna - är det hög tid att börja släppa in nytt blod i systemet. Blod med andra livserfarenheter än de som valt att göra rollen som förtroendevald till sin livsstil och karriär eftersom dagens föryngring som Jytte förespråkar är behäftad med stora och grundläggande brister. Alla de hon föreslår är sprungna ur samma SSU-läger, samma ramverk i form av stadgar och samma yrkesbanor som politiska sekreterare och därmed i förlängningen samma stam. Alla är dessutom mer eller mindre insyltade i den situation vi befinner oss i nu. Den föryngring som nu förespråkas från bland annat SSU där inget nytt blod tillförs får i andra organisationer och samhällen oftast förödande och bevisade effekter med dess undergång som yttersta konsekvens. Och det sistnämnda vill ingen av oss se.
Politik kan vara ett livsval och en karriär, men att vara förtroendevald kan aldrig vara ett yrke från vaggan till graven.
