Thomas Bodströms val i livet, med tillhörande argumentation, aktualiserar en bredare debatt om vilka villkor som skall råda för Riksdagens ledamöter. Det finns de som stödjer Thomas position med argumenten som att ”det måste gå att kombinera en politisk karriär med familjelivet”.
Jag anser att de som hävdar detta gör ett grundläggande misstag. Att göra ett förtroendeuppdrag till ett yrke rimmar väldigt illa med själva grundtanken i vår regeringsform. En regeringsform som i praktiken vilar på tre ben eller doktriner.
Det är doktrinerna om den folkstyrda respektive lagstyrda förvaltningen samt doktrinen om kommunal självstyrelse.I detta fall så bör vi tillåta oss att gå tillbaka till de förarbeten som ligger till grund för regeringsformen, kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform med dess förarbeten: Prop. 1973:90, KU 1973:26, rskr 1973:265, KU 1974:8 samt rskr 1974:19.
I alla dessa doktriner poängteras vikten av lekmannastyre, ett styre som implicit menar att vara förtroendevald är något som vi väljer att vara delar av våra liv. Att vår riksdag består av 349 livsöden med olika kompetenser och olika erfarenheter. Där advokatens, läkarens, byggnadsarbetarens, pensionärens, studentens och livsmedelsbiträdets olika perspektiv, erfarenheter och kontakter med sitt yrkesliv skapar en representativ grund för hur landet styrs.
Det är en vacker tanke, och en tanke som faktiskt återfinns hos en idéströmning som jag annars kritiserar på daglig basis. Chicagoskolans Milton Friedman menade att just denna växelverkan är central för statens effektivitet. Att ett förtroendeuppdrag är något den enskilde håller på med i några år för att sedan lämna plats till andra.
Så. Med detta som grund så har jag föga förståelse för argumenten att ”det måste gå att kombinera en politisk karriär med familjeliv”. Politik kan vara ett livsval, men ett förtroendeuppdrag är tidsbegränsat och bygger på en viss omsättning för att vara vitaliserande.
De som önskar ha politik som karriär bör nog söka sig andra befattningar än den förtroendevalda för de vägarna, som ombudsmannens för att ta ett exempel, faller under helt andra villkor där vi inte hamnar i konflikt med vilket ansvar som den enskilde valde står inför.
Ett ansvar inför väljarna. Och denna diskussion vill jag att vi tar med oss i vårt krisarbete och vår vilja att vitalisera socialdemokratin. För menar vi allvar med att synliggöra vår värdegrund, som i sig är tidlös, kan vi samtidigt inte dölja dessa värderingar bakom en väv av personliga önskemål, obegripliga strukturer och en omständig interndemokrati.
