Jag är uppvuxen i en minst sagt borgerlig miljö, en miljö jag aldrig kände mig hemma i. När jag slutligen flyttade från Östermalm där jag växte upp lovade jag mig själv att aldrig aldrig återvända. Det var med en stor lättnad som hyrbilen med mina tillhörigheter flyttade till kvarteren krin Blecktornsparken på Södermalm. Kvarter som på den tiden tillhörde det som kallades ”kniv-Söder”. Och det fanns goda skäl för namnet. Nedanför mitt köksfönster bodde ett par A-lagare på och under en parkbänk. Regniga nätter bodde en av dom i en av de där blåa lådorna gatukontoret förvarar sand i. De hälsade glatt varje morgon när jag lagade frukost i mitt kök. Det är klart att miljön var socialt och standardmässigt sett mer nedgången än det fina Östermalm jag lämnat. Vid tiden gick alla bussar mot Södertörn från Skanstull och det gick sällan mer än ett par tre dagar eller en vecka mellan knivskärningarna vid bussstationen. Trots allt detta var jag för första gången i mitt liv riktigt lycklig då, lättnaden att slippa all fasad, slippa alla människor utan innehåll – var stor. Den friheten, och friheten av att bo själv var stor. Men störst av allt var lättnaden att slippa det samhälle, den i praktiken slutna värld, som Östermalm utgjorde.

Minnena från skolåren i de fina skolorna på Östermalm, i bland annat privatskola, är många. Vissa ljusa, andra mer aparta och mörka. Några sådana minnen är skoluniformen, där man åkte på stryk om man helt plötsligt befann sig i fel kvarter iklädd denna. De organiserade gängslagsmålen mellan de ”fina” skolorna och de som var allmänna var många och beryktade. Ett minne jag inte vill få någon att uppleva igen är de starka inslag av kristendom som fanns i skolan vid den tiden. Vi tvingades att sjunga psalmer tre gånger i veckan vid morgonbönen och jag begrep aldrig då varför skolan skulle köra ner sånt dravel i halsen på oss varje måndag, onsdag och fredag. Revolten kom redan då, och jag var så vanartig att det fanns överväganden att skicka mig till Lundsbergs Internatskola. I sista stund räddades jag av min syster som lyckades få alla inblandade att förstå att den miljön - som var än mer rigid och religiöst präglad - snarare skulle göra hela situationen än värre. Jag är henne än idag ett stort tack skyldig.

Högstadiet, som kom att präglas av en skolreform som rensade ut denna fokusering på religion i allmänhet och kristendom i synnerhet kändes därför som en befrielse. Men det var då. Nu går vi motsatt väg.

Kristendomen ska i fortsättningen ha en särställning i grundskolans religionsundervisning. Det blev ett av den nytillträdda regeringens första beslut. Därmed kör utbildningsminister Jan Björklund över Skolverket rapporterar bland annat SvD.

En eftergift till (KD) skulle jag gissa, men jag bedömer inte att det var en så svår eftergift eftersom hela regeringens skolpolitik andas en romantik kring 1960-talets skola. En skola som präglades av en starkt regelstyrd och disciplinorienterad skola. Där formen för skolan var överordnad kunskapsöverföringen. Det finns en logik.

Det känns nästan som om skolminister Jan Björklund sitter och tittar på gamla filmer från 1950- och 1960-talet för att hämta inspiration till framtidens skola istället för att ta del av Skolverkets underlag. Filmer där skolpojkar på fritiden sprang omkring i äppelknyckarbyxor och flickorna i vita klänningar med pippilottatofsar och skådespelaren Sigge Furst spelade konstapel iförd sabel och batong och som jagade skiten ur de små liven. Där papporna bar stärkkrage om söndagarna och mödrarna vita små parasoll för att skydda sig mot solen sommartid.

Med denna utveckling kan jag bara gissa mig till vad som kommer härnäst. Jag skulle tvärtom denna utveckling hellre se att religionsundervisningen innefattas av historieundervisningen och tas bort som separat ämne. Då kan de effekter som eftersträvas uppnås – men som det är nu så öppnar regeringen för en återgång till en skola där formen och procetdurerna är överordnad innehållet, en skola där skoluniformer och psalmer tre gånger i veckan inte ligger långt borta.

Arma barn säger jag, arma barn. Måtte de göra revolt de med en dag, precis som jag.