Oavsett om arbetslöshetsförsäkringen är frivillig eller obligatorisk, måste den utformas så att det blir attraktivt för de flesta att vara med. Ett argument som lyfts fram för en frivillig a-kassa är att den gynnar fackligt medlemskap och därmed den svenska kollektivavtalsmodellen. Ett annat argument går i enkelhet ut på att a-kassan fungerar bra, så varför ändra den?

Oavsett om man väljer frivillighet eller ett obligatorium är det dags för nytänkande. Diskussionen måste börja i de krav som framtidens arbetsmarknad ställer. Därefter kan vi diskutera om försäkringen ska skötas av fristående a-kassor eller av en statlig myndighet.

 skriver Anna Ekström, chef för AEA-kassan, SACO, på DN Debatt.

Hon vet vad hon trycker på, en öm punkt, även fast hennes perspektiv som företrädare för en A-kassa kan tyckas väl snävt. Men a-kassornas förestående (?) omdaningar är intimt förknippade med arbetarrörelsens. För vad mina partikamrater och LO-företrädare än säger så har arbetarrörelsen krympt det senaste decenniet. Vi socialdemokrater talar om kris men jag vet dessvärre inte vad LO har att säga när antalet förbund krympt samtidigt som medlemsantalet sviktar år från år. Att antalet förbund har krympt borde, för länge sedan, ha föranlett en och annan tanke eftersom samhälls- och teknikutvecklingen lett till att hela yrkesgrupper försvunnit ur rullorna. Kvar finns förbund som samlar en rad olika yrkesidentiteter. Transport är ett sådant exempel där väktare och chaufförer sitter sida vid sida och har minst sagt i hög grad skilda verkligheter. Den förra gruppen har arbetsmiljöproblem i form av knivhot, att bli nerspydd på jobbet eller i värsta fall rånad i en värdedepå – den förra mer av dygnsvila, trafiksäkerhet etc.

En annan problematik som vare sig fackförbund eller socialdemokrati har lyckats fånga är att det blir allt vanligare att vi ändrar yrkesidentitet under livet. Förr var att byta jobb var tionde år att vara ”hoppjerka”, idag är en omsättningstid på kanske fem år hos en arbetsgivare bland förvärvsarbetande i storstäderna mer normalt. Byte av arbetsgivare brukar kunna leda till individuella förhandlingar vilket gör att fackets roll krymper än mer.

Arbetarrörelsen krymper, i alla fall den organiserade delen och de senaste två valresultaten, men socialdemokratiska värderingar som frihet, jämlikhet och solidaritet är tidlösa. De är tidlösa om vi vågar förändra våra organisationer att möta medlemmen i hans eller hennes vardag och inte dölja dem under en ogenomtränglig väv av byråkrati, försvar av positioner, traditioner och oöverskådliga organisationsstrukturer.

Arbetarrörelsen i dess organiserade form krymper som sagt - låt oss nu erkänna det, och det finns ett trängande behov av att riva pyramiderna. Men vi måste först bli klara på vad som ska komma istället, en fråga som få eller inga har eller vågar ge svaret på.  Svaret kan visa sig vara en beskare medicin att ta än vad många sitter och tror. De är nämligen förblindade av samma väv som skymmer våra värderingar, en väv av byråkrati, försvar av positioner, traditioner och oöverskådliga organisationsstrukturer.

Läs absolut vad Peter Högberg har att säga, han tar hela problemställningen ett steg vidare - ett viktigt steg vidare.