En sådan dag där alla tankar, som denna vecka är fler än normal, verkar ha bestämt sig att leva ett minst sagt bohemiskt liv. Vissa hittar jag där jag la dom sist – andra verkar ha begivit sig av i en annan och helt okänd riktning, vissa ser jag inte en längre. Då kanske inte just de senare tankarna och idéerna var så viktiga kan jag känna.
Detta leder mig igen osökt in på en av huvudspåren i alla fall vilket rubriken antyder. Socialdemokratins förnyelse. Och med adress till Thomas Böhlmark (M): Jag duckar inte – gårdagens paus från denna lilla utmaning som socialdemokratisk förnyelse var välbehövlig av fler skäl. Nu är det till att gå på det igen.
Den åttonde oktober var så socialdemokraternas kriskommissioner utsedda. Det har nu gått en vecka av total tystnad. I sämsta fall innebär detta att det var en formsak för att alla sen gick tillbaka till sina vanliga liv, i bästa fall innebär det att det är endast introvert arbete som gäller just nu. Ni inser säkert att för ett parti som i snart ett sekel satt den politiska agendan och nu befinner sig i kris att det kanske inte var just detta som den första veckans arbete skulle präglas av. 100 000 medlemmar står faktiskt och väntar. Och en hel del står och funderar, inte utan rätt djupa veck i pannan. Och jag hoppas innerligt att kriskommissionen inte ser sina utmaningar som mina nu bortglömda tanketrådar, oviktigt och därför lätt prioritera ner till förmån för dagspolitik, luncher på stan och en latte då och då.
De som nu i alla fall tagit bladet från munnen säger desto mer. Men många säger fel saker anser jag. Det talas om höger- respektive vänstersvängar och en hel del om återställare. Men ingenting om framåt eller om utåt - att möta de som inte vill ge oss ett mandat. Överhuvudtaget kan jag ha funderingar på just hela denna retorik i allmänhet men vad jag reagerar mest på är med vilken kompakt tystnad (och passivitet) som kriskommissionen tagit sig an sitt viktiga arbete. Så som det parlamentariska läget utvecklar sig utesluter inte jag alternativet med extraval, tiden är med andra ord knapp.
Ett parti och ett samhälle är som att köra bil. Kör jag i högersvängar hela tiden när vägen förändras så kör jag i diket eller – om ytan är tillräckligt stor – i cirklar. Samma kan göras gällande för vänstersvängar. En återställare är i denna kontext att jämföra med att backa och då blir det omöjligt att komma framåt om vi inte gör som Göran Johansson (S) i Göteborg lär ha utbrustit på ett möte ”Socialdemokratin är det enda parti som lyckas gå med röven före in i framtiden”.
Vår politiska diskussion bör starta i våra värderingar och hela tiden stämmas av huruvida de kan sägas harmoniera eller inte med dessa. Frågan om friskolor eller vård i privat regi är en sådan som gått helt snett anser jag. Vi har kommit att fastna med foten i ett sammelsurium och spindelväv av motstridigheter så att den ideologiska avstämningen gått förlorad.
Friskolor för mig är en självklarhet. Jag vill kunna välja för mina barn (BTW: Det blir inte fler). Men vinst? Ja det också, - så länge vinsten går till de som ger denna högkvalitativa utbildning eller vård till min familj de som de facto är inblandade. Läraren, vårdbiträdet, undersköterskan, vaktmästaren – inte riskkapitalisten på Kungsträdgårdsgatan i Stockholm.
För vad lagstiftaren lyckats med i detta lagrum är att ge Aktiebolagen – som utelutande drivs av vinst till varje pris (Läs ABL den som har funderingar i denna fråga) ett försprång då LOU, Lagen om Offentlig Upphandling, bäst är anpassad för Aktiebolag som driftsform. Hade lagstiftaren istället lyft upp personalkooperativet, den ekonomiska föreningen eller kommanditbolaget (en bolagsform där endast anställda och verksamma kan vara delägare) i just välfärdssammanhang skulle vi hamnat i en annan situation. För det var nämligen mångfalden småskaligheten – närheten till klienterna - som lagstiftaren var ute efter när vi privatiserade – inte koncernerna med säte på Jersey för att gömma undan vinster.
Genom att vara FÖR vinster är jag högersosse, genom att vilja BEGRÄNSA vårdkoncernernas framfart är jag vänstersosse. Jag väljer att se på det som om att jag kör bil. Jag följer den genom att svänga vänster och höger för att hålla mig på vägen och inte köra i diket. Och hela tiden ha den karta framför mig som talar om frihet, jämlikhet och solidaritet.
