Egentligen höll jag på med ett kraftigt ideologiskt inlägg nu, inte utan udden mot mina egna. Men det kändes fjuttigt när jag slog på nyheterna.
Det är med stor förstämning som jag tar del av ett nytt dödsfall i Afghanistan. Och sannolikt kommer nu ropen på hemtagning av trupperna med omedelbar verkan att ske. Det är olyckligt om detta dödsfall kommer användas som skäl att forcera en svensk exit.
I november kommer riksdagen att rösta om den svenska Afghanistaninsatsen. Den motion som de rödgröna för fram förordar en ettårig förlängning. Bra så. Men jag saknar i allt väsentligt en klar idé om fortsättningen. För om vi ska börja plocka hem våra trupper i ordnad, och koordinerad, form samman med framför allt USA (som 2012 genomför val till såväl senat som representanthus och där USA:s närvaro i Afghanistan är allt annat än en valvinnare) så börjar det krävas en hel del hjärngympa.
Och det börjar bli hög tid att kritiskt granska det som händer i vår omvärld. I Der Spiegel kan jag finna att så som debatten förs i NATO nu så är det inte uteslutet att denna organisation på sikt kommer upphöra att ta på sig rollen som världspolis. Såväl Tyskland, Frankrike som USA börjar inse att ingen av dem har outsinliga finansiella eller personella resurser för att kunna rycka ut i krig eller till försvar för värderingar långt bort från hemlandets gränser. Det är en inte ointressant debatt att följa och jag ser fram emot att ta del av vad Håkan Juholt, som ny och kompetent ordförande för Försvarutskottet har att säga. För jag ger inte speciellt mycket för vare sig Sten Tolgfors eller Allan Widmans utförsgåvor i detta fall. Såsom NATO nu utvecklas kan Afghanistan mycket väl bli den sista gemensamma operationen vilket kan vara värt att hålla i huvudet.
Här vill jag annars vara tydlig: Jag tycker att Sten Tolgfors verkligen sköter sig bra i dessa lägen, där vårat engagemang leder till dödsfall. Han visar upp en sann empati som jag saknar i andra politikers uttalanden.
Annars går mina tankar till den döde soldatens anhöriga, hans skadade kollegor och deras familjer. För den omkomne är det över nu. För de andra återstår en resa av saknad, sorg och vrede. Låt dom känna att dom inte är ensamma, låt dom känna att vi är deras stöd. Låt oss ta exitdebatten en annan dag.
