I DN idag, denna näst sista dag av valrörelsen, skriver professor Kent Asp en högaktuell artikel om mediebevakningen av valrörelsen. Jag är inte förvånad över resultatet av hans kartläggning där Expressen pekas ut som den kanske tydligaste och minst generade rösten i Alliansregeringens ekokammare. Hela 75 procent av artiklarna om Mona Sahlin var negativa eller starkt negativa i sin vinkling vilket säger en hel del om Expressens nyhetsredaktions förmåga till saklig rapportering.

Det är inte utan att jag tycker Asps artikel är ett, av flera, utmärkt koncentrat hur den politiska journalistiken har utvecklats på senare år. Och vad vi i synnerhet sett just denna valrörelse.

Mona Sahlin är inte den enda politiker som fått känna på ett allt torftigare journalistiskt hantverk. Kvinnor i gemen tycks dessutom ha svårt att bli bemötta på ett sakligt sätt där fler medier även klistrat bilden av Maud Olofsson som "babblig och gapig" vilket tar bort fokus från sakfrågorna. Jag kan personligen ha rätt starka synpunkter på Maud Olofssons ledarskap och retoriska utförsgåvor men Centerpartiets politik, likt alla politiska partiers, förtjänar en avsevärt bättre kvalitet på granskningen än vad media i allmänhet och politiska journalister i synnerhet mäktat med.

När Aftonbladets Lena Mellin fokuserar på osäkra grunder och icke styrkta uppgifter om Sven-Otto Littorins förehavanden och därmed på skakiga grunder förstör en människas liv, när TV 4 använder sig av sportjournalister som Peter Jihde fingrande på en pekskärm i en partiledarutfrågning som för tankarna till Bingolotto och slutligen Politikerpuben som endast förmår att ställa frågor om varför en partiledare inte är poulär som tyngsta ämnsesområde så tappar journalistiken sin trovärdighet som granskare av makten och demokratin. Niklas Svensson på Expressen är i sammanhanget ett talande exempel på hur inkonsekvent och undermålig bevakningen av valrörelsen är. Niklas är snabb med att granska och avslöja relationer mellan politiker och särintressen men han är mindre road av att redovisa sina egna vänskapsband och särintressen, som vänskapen med Fredrik Federley, för läsarna.

Valrörelsen 2010 har i media därmed varit något av det märkligare jag varit med om. Få, eller nästan inga, medier - Public Service i viss mån undantagna - har lyckats i sitt granskande uppdrag och analysera alternativen. De täta opinionsundersökningarna blir det enda som analyseras utöver bevakning av en och annan fråga som sålt lösnummer. Detta leder mig till känslan av att jag upplever att media ägnat sig åt en fem veckor lång eftervalsanalys. En eftervalsanalys som dessutom genomförs innan valet ägt rum och i ett format som för tanken närmast till sport- och skvallerjournalistik. Vad blir nästa journalistiska format för alla politiska journalister? Om kanske inte inspirerat av Rix FM Morronzoo? Ett program där bland annat Jan Björklund (FP) skulle gissa osten. Vill minnas att (MP) fick vara grönmögelost.

Kent Asps artikel är högaktuell i den debatt som vi försöker föra gemensamt genom Netroots samt andra fora och som vi beskriver bland annat i vår bok. Asps artikel kommer inte att avgöra valet men den kan mycket väl tjäna som startskott för en välbehövlig sanering av den politiska journalistiken och medias folkbildande och granskande roll. Vare sig Aftonbladet, Expressen, DN, GP eller SvD har något att vara direkt stolta över när vallokalerna stänger på söndag även fast det faktiskt finns gradskillnader i helvetet.

Och BTW: Jag gillar Rix Morronzoo som tramsprogram när jag inte vill lyssna på P1 längre om morgnarna. Tuggummi för hjärnan behövs det med.



Relaterat: SR, Rosmarie, Peter Andersson, Aftonbladet,