Nu ska sägas att kulturpolitik inte alltid är min hemmaarena. Förrän kanske i denna kontext. Nisha får mig att se kulturpolitiken i sitt sammanhang, som bärare och influenser av värderingar och inte bara stanna vid statligt subventionerade museer och teaterföreställningar.
Nisha ger sin analys av en program kring kulturpolitiken där Mattias Karlsson (SD) fick redogöra för vad kultur är. Oroväckande nog gavs en bild av (SD) att god kultur är något som ”funnits i vårt land en längre tid och är viktigt för en stor del av befolkningen” men i övrigt gav intrycket av kultur som något statiskt. Och han sätter även en implicit tidsgräns för när en utländsk influens skall sluta motarbetas och är att anse som en del av kulturen. Vad (SD) talar om är en central styrning av tidpunkten när våra värderingar och vanor är att anse som svenska.
Oroväckande uttalande. Och i sammanhanget så håller jag med Nisha i hennes slutsatser, att den synen på ständigt föränderliga värderingar och vanor hör hemma i en annan tid. En tid vi lämnat bakom oss hade jag hoppats.
Jag sitter och tänker på såväl Internet som pizza. Internet är en ung företeelse men präglar vårt liv, vanor och värderingar. Är denna företeelse ”gammal nog”? Och är den svenska tillämpningen på pizza, med sin bearnaisesåspizza, att beteckna som en del av det svenska kulturarvet? Om inte – skall alla de som tycker om denna märkliga kombination av en italiensk maträtt och svenskens kärlek till bearnaisesås omprogrammeras eller vara tvungna att gå under jorden och bakom lyckta dörrar under ceremoniella former äta sin pizza med bearnaisesås i lönndom?
Funderingar om morgonen som sagt. Om kulturen som samhälls- och värderingsbärare och vilka krafter som nu försöker reglera vad som är bra och mindre bra kultur, bra vanor och vad som inte är det.
Annat: Kulturbloggen
