Som sagt, jag driver lite av eftervalsanalysdiskussioner i en annan kontext och läser samt tar del av andras analyser. Jag fortsätter dock min egen resa i var och hur socialdemokraternas problem började. Och jag tror fortfarande på att det var när tjänsteproduktionen tog över industrisamhällets tidigare dominans i kravställandet. Där missade vi och har fortfarande inte kommit riktigt ikapp.

Peter Högberg ( läs det gärna, det är bland det bästa som skrivits anser jag) , Roger Jönsson och Marika Åsbrink samt Martin Moberg - alla kloka som få, fick mig in på nya spår och nya tankar. Om vi nu kan kanske enas att vi måste lämna box-tänkandet som tidigare baserats på klass och istället närma oss resonemang kring klyftor och orättvisor så blir det lättare att föra debatten, men sannolikt svårare att paketera och förenkla. För vad är klyftor?

Klyftor behöver inte alltid vara ekonomiskt betingade i grunden, även fast slutresultatet kan bli just skillnader i ekonomiska resurser. Klyftor kan vara i inkomst, möjligheter, bostadsmiljöer och mycket annat som jag tycker Marika på olika sätt fångar på sin blogg. Men jag måste ändå återvända till begreppet "arbetare" en gång till. Och nu blir jag provokativ igen.

Jag vågar påstå att den elektriker, för att ta ett exempel på en yrkesgrupp, som tvingas säga upp sig och skaffa F-skattesedel för att sedan utföra exakt samma arbetsuppgifter som tidigare hos samma arbetsgivar är mycket mer arbetare och behov av en fungerande arbetarrörelse än den som har en trygg tillsvidare anställning med reglerad ersättning i kollektivavtal. För så ser arbetsmarknaden ut idag, arbetsgivare minskar risken genom att dra ner på antalet anställda men återkontrakterar dessa som underleverantörer.

Socialdemokratin har tillsammans med LO vänt dessa ryggen då de helt plötsligt blivit egna företagare och därmed överklass enligt den tidigare normen. En imaginär överklass enligt arbetarrörelsens traditionella modeller men som de facto står där utan någon som kan föra deras talan. Utan talan och utan vägar in i arbetarrörelsen men samtidigt för små för att kunna luta sig mot andra organisationer som Svenskt Näringsliv. Organisationer som främst ser till just den industris intressen som tidigare minskade sin risk med att säga upp sagde elektriker. Dessa elektirker är fredlösa arbetare, vi har inte kunnat motivera varför vi ska kunna föra deras talan, än mindre prestera någon som helst stöd för dem. De är - mina ögon - mer arbetarklass än resterande organiserade arbetarrörelse tillsammans någonsin kan visa upp. Och nu kommer svordomen igen:

Vi har vänt dom ryggen.

Denna tendens på arbetsmarknaden fanns innan 2006 och kom att förstärkas under den gågna mandatperioden. Vi har, som socialdemokratiskt arbetareparti svikit dessa grupper och jag ser inte någonstans att vi har insett att denna förändring av arbetsmarknaden kommer förstärkas under nästkommande mandatperiod. Allt handlar om vilken risk kapitalet skall behöva ta, och kapitalet har inga känslor - det minimerar risken och kommer fortsätta vältra över den på de som inte har kraften nog att säga emot. Med Alliansen vid makten kommer detta att förstärkas än mer.

Om vi återvänder kort till elektrikern som först tvingas säga upp sig för att arbetsgivaren vill minska risken för att sedan, med F-skattesedeln i handen, tigga om jobb så kan man fråga sig om vi står på de svagaste sida. För alla som vet vad en upphandling innebär vet att upphandling av tjänster innebär att uppdragsgivaren har trumf på hand om fler alternativ står att finna. I detta fall om fler elektriker med F-skattesedel står på kö efter uppdrag så blir det naturligtvis den som kräver minst betalt per tidsenhet. Och uppdragsgivaren har därmed möjlighet att skära emellan utan motprestation åt något håll.

Jag vågar påstå att arbetarrörelsen fastnat i ett klasstänkande eller kategoritänkade intellektuelt även fast den är nedtonad i retoriken. Att tänka klass och parter är enkelt, vi och dom, dom och dom, att kategorisera och göra komplexa samband till fyrkantiga lådor eller siffror i olika kvantifierade anställningsformer. Detta är att leda in debatten på fel väg, det går inte med säkerhet att kvantifiera en upplevd orätt hävdar jag. Som min lärare i Antropologi sade: "Det som går att mäta är inte värt att veta, det som däremot inte går att mäta är högintressant att veta". Det ligger något i det han bankade in i våra huvuden.

Och därför tror jag vi är något på spåren. Ojämlikhet och klyftor är mångfacetterat och upplevs olika samt har fler dimensioner. Klyftor är inte bara i kronor och ören, de finns även i kunskap och möjligheter som är svårare att mäta. Hur mäter vi klyftorna i möjligheter? Vilka enheter? I procent av vad?

Det leder mig in på frågan om rätten till vinsten på det egna arbetet som Roger tog upp i vår diskussion (all heder). Och nu närmar vi oss Marx teorem vilket naturligtvis kräver en stor försiktighet men det får bli i en framtida postning. Inte långt borta.