Det kan sannolikt inte ha missats av någon politiskt intresserad att Socialdemokraterna idag har sjösatt en kriskommission. Jag har inga kommentarer till vad kommissionen skall heta, än mindre om de som skall agera sammankallande men något skall jag ändå säga, något som jag som relativt sett ny medlem (fyra år och en dag idag) observerat. Observerat i egenskap av organisationsrådgivare. Och något om vilka tidsperspektiv kommissionen skall arbeta med.

Inget av det jag skriver är på något sätt förankrat eller ventilerat med någon större, eller mer meriterad, krets. Allt är egna observationer och reflektioner vilket jag vill vara tydlig med.

Om vi börjar med tidsperspektivet så anser jag att det är rimligt att ha ett historiskt perspektiv tio år tillbaka i tiden. Detta perspektiv är nödvändigt för att förstå varför den idépolitiska utvecklingen gått i stå eller i bästa fall hackat sig fram.

2000 var oppositionsledaren i rikspolitiken Bo Lundgren (M). Bo Lundgren var varje socialdemokrats drömmotståndare – teknokrat, sifferfetischist och det enda minnesvärda i moderaternas retorik var sänkta skatter och resonemanget kring dynamiska effekter i samhällsekonomin. Budskap som inte attraherade andra än de närmast sörjande. Med en sådan motståndare behövdes en ganska ringa ansträngning från (S) sida för att driva en ideologisk diskussion och måla bilden av folkhemmet. Med en ideologisk och retoriskt underlägsen politisk motståndare så utarmades den egna utvecklingen i socialdemokratin och detta fick aldrig fart igen trots att moderaterna förnyade sig (?) och matchade fram en retoriskt enormt mycket skickligare motståndare. Vi förlorade valet 2006 eftersom vi grovt underskattat vår motståndare och vi levde kvar i vår retorik och idé som en reaktion på att vår huvudmotståndare var kvar i Bo Lundgrens gestalt.

Det är därför viktigt att gå tillbaka så pass långt för att förstå vad vi gjorde för misstag. Alla bedömningar och alla beslut måste granskas noga och ses i sitt sammanhang.

Min andra kommentar som kanske dels hänger ihop med tidsperspektivets motiv som förmågan till ideologisk utveckling är den rent organisatoriska. Vi lever, vågar jag påstå, kvar i en organisatorisk struktur vars motiv försvann för ganska precis tjugotre år sedan. 1987 försvann bruket av kollektivanslutning av LO-medlemmar och Socialdemokraterna gick från att ha en potential till två miljoner medlemmar till att idag ha runt 100 000. Det säger sig självt att hela den struktur av lokalföreningar och arbetarekommuner med sina representantskap är överdimensionerad för antalet medlemmar. Beslutsvägarna är långa och nomineringsprocesserna obegripligt omständiga i relation till medlemsantalet. Som organisationskonsult gråter jag inombords när jag ser detta men strukturen och beslutsgången har varit som Moses stentavlor – huggna i sten. Jag emotser en livlig diskussion om detta.

Här vill jag dock föra fram öar av insikt och progressivt tänkande. I Gävleborgs partidistrikt har (S) startat föreningar som har sitt ursprung på Facebook. De har insett att dagens medlemmar inte nödvändigtvis är bundna till geografi utan även till tid och då utan rumsbegränsningar. Medlemsmöten kan hållas över flera dygn under stora delar av dygnet och därmed möta medlemmen där medlemmen vill bli mött.

Ett annat exempel på progressivt tänkande är (S) i Sundbyberg. Utöver att fråga de egna medlemmarna vid nominering av kommunalrådskandidater så genomfördes omröstningar där alla Sunbybergsbor, oavsett om de var medlemmar eller inte, fick delta.

Detta är mina reflektioner så här långt. Det kan komma fler men för dagen stannar jag här. Socialdemokratin är kanske i kris, men jag ser i grunden ljust på arbetet som ligger framför oss även fast vissa dagar kommer kännas tunga. Jag upplever att vi som parti nu har en sjukdomsinsikt och en gryende vilja att bli friska. Jag tror faktiskt att vi kan bli det givet att vi inte bara ser på världen genom partiglasögon utan även tar på oss väljarnas och alla de sympatisörer som vill göra sin stämma hörd.

En tredje punkt som jag tar upp när jag ändå är igång är funderingarna kring vem är den egentlige - eller typiske - socialdemokraten. Gårdagens samhälls- och klassmotsättningar finns inte i samma form längre. Är taxiföraren med egen bil direktör och kapitalist eller arbetare? Är den invandrare som vars enda väg in på arbetsmarknaden består i att steka hamburgare i ett eget gatukök 12 timmar per dag arbetare eller direktör? Jag bedömer att vi måste svara på den frågan med.

Framtidens lösningar ligger i att (S) värderingar genomsyrar framtidens lösningar, inte att gårdagens samhällslösningar genomsyrar framtidens politik enligt mitt sätt att se på tillvaron.

[Edit 100925 kl 11:30]

Socialdemokraternas verkställande utskott (VU) vill ha en mellankongress före nästa ordinarie kongress. Men något datum för den extra kongressen är inte bestämt rapporterar Aftonbladet.

Min kommentar till detta är att det måste finnas något att besluta om och en extrakongress om säg 18 månader är nog adekvat. Då har krisgrupperna fått gått om tid på sig och det finns marginal kvar inför nästa val att förankra besluten. Att Mona Sahlin sitter kvar även efter nästa kongress är något i alla fall jag kommer verka för.

I sammanhanget tycker jag det är lite apart att avgångskraven kommer från personer som inte är medlemmar i partiet i allmänhet och från motståndarsidan i synnerhet.

[Slut Edit]

Bloggat: Veroncia Palm , Lena Sommestad

Media: Aftonbladet, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Expressen, DN, DN2, Expressen, Nyhetskanalen, SvD,