Så skriver Leiph Berggren, (FP) på sin blogg idag.
Jag tycker det är bra - och modigt - av Leiph att ta upp en ideologisk debatt direkt efter valet när Alliansen vunnit något som dessvärre kan bli en förlorad seger. En angelägen debatt som kommer påverka hela det politiska landskapet om den får fäste. I mitt svar till Leiph på hans postning pekade jag på en rad faktorer varför jag inte anser att den väg han pläderar, en sammanslagning av (C) och (FP) är möjlig om syftet är att attrahera vänsterliberaler som mig. Och som kommentar: (S) är idag inte ett oliberalt parti, det är att göra det väl enkelt för sig - Leiph glömmer lägligt bort sådana reformer som friskolereformen som genomfördes under ministären Persson.
Men analysen som Leiph gör är inte ointressant på något sätt. Och i viss mån kan jag hålla med honom men dessvärre inte i termer av slutsatserna. Liberalism är ett lika vitt begrepp som demokratisk socialism. Och när vi nu som en följd av hans resonemang måste vi granska termen liberalism i dagens politiska landskap så kan jag konstatera följande för egen del:
Liberalism kan i princip delas in i två huvudfåror – socialliberalism och marknadsliberalism (nära besläktad med neoliberalism)
Det finns inte något parti idag som med fog kan kalla sig för socialliberalt i det borgerliga lägret även fast det finns några få spillror av socialliberalism i både (FP) och (C). I det senare fallet även spår eller tendenser av socialkonservativa drag vilket inte är fel det heller. Socialkonservatismen har ett stort mått av humanistiskt patos i sig - att ta hand om våra svaga och äldre.
Marknadsliberalismen, som idag dominerar det liberala spektrat, ligger dock närmare neokonservatismen och de gamla moderaternas syn med marknadens självläkande och självreglerande krafter som allenarådande. Vi har på finansmarknaden sett varthän det har lett oss, med den djupaste finansiella krisen sedan 1930-talet. Trots detta så har inte marknadsliberalerna tystnat vilket förvånar mig.
Jag stod, måste jag villigt erkänna, och tvekade länge när jag skulle välja parti innan jag engagerade mig politiskt och det är nu jag Leiph rätt. Eftersom jag i (FP) endast fann spillror av dess forna socialliberalism (av dess bellackare kallad "snällism", inte utan hånfulla efterslängar) och med såväl neo- som batongliberaler (frihet genom lagreglering och tvång) som dominanter i (FP) så blev det efter en del resonemang med såväl (FP) som (S)-förerädare så att jag till slut valde bort (FP) som trovärdigt alternativ.
Handen på hjärtat nu alla som kallar sig liberaler av olika slag: Johan Pehrssons och (FP) tillämpning av batongliberalism har väldigt långt till socialliberalismen och marknadsliberalism. Och marknadsliberalismen har jag som sagt föga tro på. En sammanslagning av C och FP som Leiph förespråkar skulle i dagens läge dessvärre innebära att marknads- och batongliberalerna skulle få dominera. Ett sådant parti tycker jag faktiskt ännu sämre om än de nya moderaterna. Konsekvenserna av en alltför marknadsliberal orientering är ett allt kallare samhälle där den starkes lag råder.
Jag kommer följa denna debatt på distans. Den är inte ointressant alls för vare sig mig själv eller de andra politiska partierna. Men steget att byta parti kommer aldrig på fråga om det är någon som undrar var jag står. Partibytare har inte sällan drag av opportunism i sig och är det något jag inte tänker bjuda på är det just detta, den dagen den tanken kommer är det i min värld mer hedersamt att kasta in handduken för gott. Och vad är det som säger att en partibytare inte byter en gång till?
Men lycka till - och jag menar det. Det ska bli spännande att följa er debatt på avstånd men detta blir nog mitt enda inspel i (FP) sökande efter sin förlorade själ. Vi i (S) har som bekant en del jobb själva i jakten på våran. Ni kan följa den bland annat på Netroots Valanalys där jag även publicerar min egen inte helt okritiska.
