Jag återpublicerar nu ett tidigare inlägg för att understryka med vilket allvar jag ser på det förändrade klimatet i svensk politik. Jag tycker att såväl media som samtliga politiska partier och enskilda opinionsbildare i olika medieformat gör det för enkelt för sig när de tar avstånd från (SD). Det är mer komplex materia än ett eller ett par enskilda partier. Partierna är bara verkan av andra orsakssamband. Orsakssamband som vi i allt väsentligt varit för slapphänta eller för fega att hantera.

Min position, eller grundsyn om allas lika värde, i allt detta försökte jag åskådliggöra i "Ett minne" tidigare i år. Här följer det igen, jag bedömer att det står sig fortfarande.


Min farfar var en mytomspunnen och mångfacetterad man. Hans karriär var allt annat än spikrak men kan ge en bild av en del av Skandinaviens historia. Från början officer vid Nylands brigader, värvad till den finska kriminalpolisen för att under de första krigsåren vara finska motsvarigheten till Säpos vicedirektör. Det är med avstamp i detta alltför korta sammandrag av hans karriär detta minne är sprunget ur.

Farfar bytte under brinnande världskrig tjänst, han gick från sin befattning hos säkerhetspolisen till att bli adjutant i fältmarskalkens stab. Omständigheterna till detta karriärskifte var oklara för oss och farfar var en fåordig man. Krigsminnen var ingenting han delade ens med sin fru, min farmor.

Parallellt med denna utveckling deporterades runt 280 (enligt Finska krigsarkivets annaler) judar från Finland till Tyskland för vidare befordran till förintelselägren. Jag och min far har under alla år haft en gnagande känsla om att farfar var inblandad på något sätt.

När sedan den sista sekretessen kring farfar som förvarades i det finska krigsarkivet föll ökade intensiteten i våra samtal kring ämnet. En notis i Hufvudstadsbladet (jag läser den dagligen) gav vid handen att en forskare vid namn Oula Silvennoinen forskade i ämnen som var närliggande av vad vi visste om farfars liv. Jag tog kontakt med Oula och han bjöd över mig och min far till Helsingfors för att ta del av hans arkiv och resultat.

Pappa och jag hade många, och långa, samtal om vad vi kunde förvänta oss. Om det värsta skulle uppdagas, att farfar var inblandad i deportationerna. Och hur vi skulle se på det samt framför allt, hantera det.

Dagen på Krigsarkivet kommer jag aldrig glömma. Jag och min far satt i timmar och gick igenom farfars akt. Gymnasiebetyg, tjänstgöringsomdömen, löneutdrag. Allt fanns. Men vad vi till slut fann var ett protokoll från det vi fasade för, beslutet om deportationerna.

Beslutet, ett resultat av Finland eftergifter till Hitlertyskland och framför allt Heydrich, skulle effektueras av den finska polisen. Till protokollet fanns min farfars marginalanteckning. Han hade vägrat att signera ordern med tre ord:

Detta är mord.

Farfar avskedades för trots samma dag, dagen efter blev han anställd i marskalkens stab. Jag kommer aldrig glömma den lättnad som infann sig i den stunden. Min far och jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka. En faksimil detta protokoll bär jag nära hjärtat nu. Det visade mig att trots det samhällsklimat som rådde i Finland, ja i Skandinavien och Europa som helhet, under dessa år fanns personer som vågade sätta moral och humanism före karriär och politiska förläningar.

Och en av dom som vågade var min farfar.

Det var med rakare ryggar, med blanka ögon samt med en lättnad som är svår att beskriva vi lämnade Krigsarkivet. Och personligen med en ambition att försöka bli lite mer som farfar i vardagen, jag kommer nog aldrig i närheten av honom men jag ska försöka vårda hans minne och gärning.

Genom att visa mod, humanism och våga följa mitt hjärta