Jag har i en annan kontext haft förmånen att föra en ideologisk diskussion med bland annat Roger Jönsson, Anna Vikström och Rosmarie Södergren. En mycket spännande och utmanande sådan, framför allt för en ibland kanske för intellektualiserande nybörjar-sosse som jag. Jag anser att det finns skäl nu, i krisenbearbetningens tecken, att göra en historisk exposé för att analysera när, och hur, socialdemokratins resa till förra veckans valresultat egentligen började. Och jag vet att jag nu kanske kan bli väl provokativ men det är inte illa ment, det är menat att kunna användas för eftertanke och reflektion.

SAP, eller Socialdemokratiska Arbetarepartiet, är sprunget ur LO som en intitialt politisk gren men efter hand alltmer självständigt. Därav de ekonomiska banden och att vi i alla styrelser från Arbetarekommun till Partistyrelse har en person som ansvarar för facklig-politisk samverkan, den facklige ledaren. Inget konstigt i detta anser jag. Men med dagens samhälle måste vi ställa oss frågan vem som är en arbetare eftersom SAP historiskt har haft en position där mycket av problemformuleringen baseras på konfliktytan arbetarklass visavi överklass. För att måla detta i enkla termer:

Är invandraren, med flerårig postgymnasial utbildning från sitt hemland, som bakar pizza i sin egen pizzeria 14 h per dag 6 dagar i veckan eftersom han inte får något vanligt jobb, är han arbetarklass eller, i egenskap av restaurangägare, direktör och därmed överklass?

Är den 22 årige svenske ynglingen, som är självlärd i maskinkods och html-kodning och då utan ens gymnasiekompetens. Som nu junior programmerare längst ner på stegen på ett framgångsrikt IT-företag uppbär en månadslön på 30 000 kronor per månad - är han arbetarklass eller överklass?

Ingen socialdemokrat har hitintill kunnat besvara denna fråga kort för mig, många - de flesta desssvärre - tittar ner i bordet men jag vågar säga att frågan har ett svar. Alla borde kunna vara socialdemokrater om de tror på kamp mot orättvisor och tror på ett solidariskt samhälle. Ett samhälle där kampen mot klyftorna i vad som är rimligt ställs mot vad som är orimligt, vad som är rätt mot vad som är orätt, vad som är rättvist och vad som är rättvisande (återkommer till denna sista senare, den är svår).

Vad jag vill ha sagt är att den logik och retorik som arbetarrörelsen byggt konfliktytan kring är uppluckrad, diffus och krymper för varje år, antalet fackförbund är en spegel av detta då vissa yrkesgrupper helt försvunnit. Varken SAP - och heller inte LO - har i reagerat tillräckligt effektivt och grundligt på omställningen från 1960-talets industrisamhälle till dagens mer tjänstedominerade arbetsmarknad och samhälle. Jag vågar påstå att vi för mycket fokuserat på begrepp samt termer som speglade industrisamhället och inte kunnat omformulera eller omdefiniera dessa begrepp på ett adekvat och begripligt sätt till dagens mer tjänsteinriktade kunskapssamhälle. Konfliktytan arbetarklass - överklass finns men i andra dimensioner och med andra - mer dagsaktuella och nyanserade - termer. Vi har helt enkelt inte lyckats med att fånga dessa och omformulera våra invanda begrepp till dagens samhälle. Vi känner igen dom själva, vi som är aktiva i partiet - vi vet kanske vad vi pratar om, men jag vågar påstå att vårat partiperspektiv på problemformuleringen inte förstås av de som skulle kunna ge oss mandatet att förändra, väljarna.

Till viss del tycker jag att vi i valrörelsens elfte timme närmade oss det som väljarna kände var relevant. Vi talade om klyftor och orättvisor. Klyftor mellan dom som har och dom som inte har. Dom som är i ett innanförskap och dom som är i ett utanförskap. Dom som blir rättvist behandlade och de som upplever sig orättvist behandlade. Och däri anser jag att vi har en av nycklarna till en vidare diskussion om vårt erbjudande till väljaren. Att mer stå för kampen mot klyftor och orättvisor, det som kallas för solidaritet, än att stå för en retorisk klasskamp när alla dessa klasser, i ett samhälle som präglas av annat, mer och mer luckras upp och blir mer och mer diffusa och svårbegripliga för väljaren.

Jag kanske svor i kyrkan nu, må så vara, men jag bedömer detta är svår materia som det är növändigt att ta tag i.

Relaterade artiklar: Aftonbladet 1, Aftonbladet 2, SR,