Nu tar alla partier, från höger till vänster, starkt avstånd från Sverigedemokraterna. Tur är väl det. Men om jag var allianspolitiker – i synnerhet folkpartist eller moderat – skulle jag ägna mig åt allvarlig självrannsakan:

Har mitt partis politik och retorik varit med och lagt grunden för Sverige­demokraternas framgångar? Vad har vi egentligen ställt till med?

skriver Åsa Petersen i en ledare i Aftonbladet idag. Udden är riktad mot moderater och folkpartister men jag tycker nog att fler skulle kunna omfattas. Åsa gör det för lätt för sig anser jag.

Som en tanke skriver Ola Karlman, ordförande Ungdom mot rasism, samt Anton Landehag, vice ordförande Ungdom mot rasism på SvD Brännpunkt att politiken måste börja erkänna samhällets olikheter och släppa strävan efter ett homogent samhälle för att skapa visionen om det mångkulturella samhället, därför hör den nuvarande integrationspolitikens vilja att likrikta människors identiteter bäst hemma på den ideologiska soptippen tillsammans med assimilationen och Sverigedemokraterna.

Jag bedömer att Ola och Anton ligger närmare sanningen än Åsa Petersen. Åsa ligger kvar i att stigmatisera (SD) och dess politik - att det är någon annans fel - istället som Ola och Anton som försöker adressera problemet i sig. En icke, ur medborgarnas perspektiv, fungerande integrationspolitik. Och i viss mån kan jag förstå väljarna - som tydligt markerade sin åsikt för en vecka sedan. Och vem som har ansvaret för detta? Naturligtvis politikerna, absolut inte flyktingen och invandraren som dessvärre får skörda frukterna av detta misslyckande.

Jag ska försöka finna orsaken till varför det ser ut på detta sätt. En orsak bedömer jag vara intimt förknippad med socialdemokratins utmaningar i dagsläget. Vare sig socialdemokratin eller integrationspolitiken har till fullo klarat av omställningen från industri- till tjänstesamhälle. Provokativt? Ja. Men det finns hos mig inga onda avsikter, jag vill bara vrida debatten bort från (SD) som är de enda som tjänar på en retorik som enbart är fördömande.

I industrisamhället fanns det goda möjligheter att intergrera nya samhällsmedborgare direkt. Genom att så fort som möjligt få ut dessa i industriproduktionen. Arbetskraftsinvandringen från Italien i slutet på 1950-talet och början på 1960-talet är en sådan. De anlände till orten på fredagen och redan den efterföljande måndagen arbetade de sitt första skift. Det finns ingen integrationspolitik som fungerar så väl som den som genomförs genom arbete och genom fikarummets kamratuppfostrans försorg. Jag vet att Solna har prövat motsvarande med goda resultat om jag får tro Lars-Erik Salminen (M) som jag ventilerat detta med för två år sedan.

Genom att samhället förändrades till ett tjänstesamhälle blev språket, istället för yrkeskunskaperna, nyckeln in till samhället. Vi låste in alla dessa människoöden i klassrummen under ett, ibland två, år. De blev under denna tid stigmatiserade, kanske även passificerade i viss mån men definitivt frustrerade. Frustrerade att inte tas emot eller tas till vara, att bli en del av ett sammanhang. Hur många gånger har jag inte pratat med spärrvakter i tunnelbanan som visar sig vara specialicerade kirurger som pluggar svenska nattetid? Många törs jag påstå och det är inte alla som lyckas orka med hela denna resa. Först lär du dig svenska sen får vi se..... handen på hjärtat nu, vem klarar av att leva under dessa betingelser utan att isolera sig och därmed förstärka stigmat?

Samhället har, genom politikens missriktade välvilja, inte givit de bästa förutsättningarna för en lyckad integration. Och skälet till detta är att vi inte sett hur samhällsförändringen förändrat förutsättningarna för integration, då främst arbetsmarknaden som gått från industri till tjänsteproduktion. I komplement till att analysera och ta avstånd från (SD) politik har faktiskt väljarna, dryga fem procent i alla fall, givit alla partier en läxa som heter duga.

Vi måste ge oss i kast med den grogrund av främlingsfientlighet som vi själva, i all vår missriktade välvilja, bidragit till att skapa.