Valanalyserna och kommentarerna till Socialdemokraternas katastrofval duggar tätt. Den ena mer läs- och tänkvärd än den andra. Själv mailade jag in min valanalys till valledningen igår kväll, men den kommer sannolikt att byggas ut en del när jag tar intryck från andra. Två av de som jag tagit intryck av på morgonen är dels Sanna Rayman i SvD och Peter Weiderud på DN Debatt idag. Det är möjligt att jag kommer publicera min egen här på bloggen men jag behöver fundera ett varv till på det. Den är inte utan kritik mot partiinterna förehavanden.

En faktor dock, som inte har analyserats tillfräckligt, eller alls, är medias agerande i valrörelsen. Jag vill vara noga med att socialdemokraternas urusla val endast kan lasta oss och inte någon annan. Ansvaret för valresultatet kommer sannolikt att klarna vid en sammanställning av alla de analyser som nu strömmar in till valledningen för att sammanställas. Men medias agerande tål att granskas ur ett folkbildningsperspektiv. Jag hävdar att den politiska journalistiken och analysen har haverat helt under senare år och dess totala härdsmälta blev uppenbar under denna valrörelse.

En stor bov i dramat är alla de opinionsundersökningar som publiceras av olika tidningar varje dag under de sista tre veckorna av valrörelsen. De politiska förså-sig-påarna som gärna ikläder sig rollen som seniora analytiker ägnar mer tid och upplåter mer medieutrymme till att analysera opinionsundersökningar för att sedan ägna lika mycket plats med olika spelteorier om hur hantera ett osäkert parlamentariskt läge. Innan valet genomförts. Väldigt få har ägnat tid åt att analysera de olika politiska förslagen och problemformuleringarna från alternativen.

Det finns goda skäl att fundera ett varv på detta. I andra länder, som Frankrike, är det inte tillåtet att publicera opinionsundersökningar de sista veckorna innna ett val. Jag kan ha en del synpunkter på detta eftersom det är ett ganska stort ingrepp i yttrandefriheten. Men den bakomliggande tanken kan vara något att ta fasta på, att tvinga mediehusen att inom ramen för dess folkbildande uppdrag, verkligen ägna sig åt just journalistik. Att berätta, analysera och förklara.

Det är inte utan att jag funderar en del över denna torftighet.

Valrörelsens absoluta bottennapp från alla dessa mediahus politiska journalister är Lena Mellins märkliga agerande kring Sven-Otto Littorin. Hennes, och därmed Aftonbladets, agerande och prioriteringar lämnade fler frågetecken kring Sven-Otto Littorins vandel efter än innan. Det lämnar efter sig en farhåga att hon och Aftonbladet på skakiga grunder försört en människas liv. Andra bottennapp från de som kallar sig journalister är David Baas, Expressen, "Handväskescoop" eller Niklas Svenssons försök till mörkning av sin vänskapsrelation till Fredrik Federley, en vänskapsrelation som kan ha vinklat hans rapportering men som han eller Expressen inte avser redovisa närmare.

Det är med denna utveckling som det är naturligt att TV4:s i politiska debatter och utfrågningar använder sig av format som mer liknar Bingolotto än samhällsprogram. Att ha nöjes och sportjournalisten Peter Jihde fingrande på pekskärmar under debatterna känns därmed fullt naturligt i en politisk journalistik som är på fallrepet. Om den inte fallit ner redan....