Arbetsgivarnas förbud mot politik på arbetsplatserna är ett politiskt ställningstagande i sig skriver Hans Tilly på DN Debatt dagen efter att Thomas Östros (S) blivit nekad ett arbetsplatsbesök på SCA.

I ett cirkulär från BI (Byggnadsindustrin, arbetsgivarparten) konstateras att det inte finns någon laglig rätt att verka politiskt på arbetsplatsen, att en arbetsplats bör vara politisk neutral, att politiska trycksaker inte bör delas ut eller anslås inom företaget och att besök av politiker kräver godkännande av företagsledningen. Vissa av BI:s medlemsföretag (NCC) har valt att gå ännu längre och har bestämt att inte tillåta några politiska möten alls på arbetsplatsen.

Vad jag kan tycka är lite märkligt är att det är bara oppositionen som reagerar på detta, inte regeringen. Att, som Hans Tilly pekar på:

Av Sveriges grundlag framgår att den svenska demokratin bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Själva kärnan är alltså det politiska samtalet mellan människor och möjligheten att bryta åsikter mot varandra.

Oppositionen har inte tillgång till den ekokammare som Alliansen förfogar över vilket Johan Ulvenlöv åskådliggjort i en postning. Jag tycker det är en olycklig utveckling om arbetsgivarna, med regeringens knäpptysta medgivande, väljer att reglera vilka samtalsämnen som är tillåtna på arbetsplatserna. Det i sig förflyttar gränserna för vad som skall censureras och föga förvånande så är detta inte en nyhet i tidningar som DN, Expressen eller SvD.

För att försvara yttrande- och åsiktsfriheten har minst ett par ministrar ett direkt eller indirekt ansvar. Ytterst vilar naturligtvis ansvaret på statsministern att försvara denna grundlagsfästa frihet.

Jag ställer mig frågan idag inte om, utan varför, han tyst åser denna utveckling som demokratins och yttrandefrihetens ytterst ansvarige tills vi får komma till tals igen den 19 september.

Annat: Kulturbloggen