[Edit 100828 kl 10:10]
Lars ger sin egen historia i Aftonbladet idag med egna ord, väl värd att läsa.
[Slut edit]
Från vänster: Lars Sjöblom, Mikael Damberg (Ordf Stockholms Län), Ibrahim Baylan
Jag och Lars kom att ha ett mycket spännande samtal innan den gemensamma lunchen. Ett samtal där vi konstaterade att socialkonservativa (M) och sådana som jag, vänsterliberaler, egentligen hade mer gemensamt än vad som synes för handen. Han gav uttryck för en framtidstro och att han kände att (S) människosyn låg närmare hans socialkonservativa och humanistiska än den som Alliansen i allmänhet och (M) i synnerhet kommit att praktisera under mandatperioden. Och jag kunde känna igen hans resa. En resa som jag nu av fler skäl återger även om den inte är lika modig som den Lars gjort.
Lars har av sina gamla "vänner" och före detta partikamrater blivit utsatt för en ganska vittgående smutskastning och förtalskampanj. En kampanj som är av en karaktär som gjort att jag i grunden omvärderat några av mina politiska motståndares karaktärsdrag till något som inte lämpar sig för tryck. Människan är inte alltid vacker var något jag kunde iakta och att Lars är vid gott mod efter detta är ett imponerande drag i hans personlighet. Men som sagt, detta leder mig till att återge något av min egen resa.
För några år sedan, innan jag blev politiskt aktiv, brukade jag säga att jag är en klassisk socialliberal. Med en nära anhörig i riksdagen för det parti som nuförtiden med högst stämma brukar säga att de är socialliberaler föll det sig naturligt att jag då tittade närmare på (FP) och hur diskussionerna där slutligen resulterade i valmanifestet till valrörelsen 2006.
Jag blev som bekant inte (FP) utan valde att tredje måndagen 2006 gå med i (S) som jag redan då upplevde stå närmare socialliberalismen och i begrepp att tämligen genomgående ifrågasätta andra politiska dogmer. Och jag känner mer och mer att jag gjorde ett riktigt val.
Det är inte utan att jag börjar fundera i vidare cirklar varthän (FP) är på väg när jag nu i GP (via Alliansfritt) nu kan ta del av den senaste ideologiska utvecklingen i detta parti. Att, i strid mot gällande lagstiftning, tvinga socialbidragstagare att arbeta för att ha lagstadgad rätt till en ersättning motsvarande existensminimum.
Igår postade jag några funderingar om vad som hänt med de sista socialliberalerna, eller de som med endast munrörelserna (och inte i handling eller övrig retorik) bekänner sig till denna uttolkning, i detta märkliga parti. Jag kom då fram till att makt förändrar människan lika mycket som att rädslan att tacka nej till karriärvägar kan leda människor in i märkliga beslut och situationer.
Men det här förslaget? Känns lika skrämmande som märkligt av ett parti som samtidigt hyllar den fria marknaden. De arbetsuppgifter som (FP) vice ordförande i Göteborg, Helene Odenjung, pekar ut är sådant som anställda i kommunen, eller kontakterade underentreprenörer, normalt utför.
Arbetsuppgifter som städning och trädgårdsskötsel. Med detta förslag sätter nu (FP) såväl marknadens som arbetsmarknadens villkor ur spel för den offentliga sektorn eftersom kommunerna skulle kunna tvinga individer till att för existensminimum utföra arbetsuppgifter som anställda annars skulle belasta budgeten med. Det är en milsvidd skillnad på att betala ut existensminimum och avtalsenlig lön eller avtalad timdebitering. Vad Helene Odenjung även tycks bortse ifrån är sådana saker som arbetsplatsförsäkringar och arbetsgivaransvaret vid arbetsplatsolyckor. Men detta kanske inte heller spelar någon större roll i (FP) värld. Är du av skäl vad de än är, tvingad till försörjningsstöd så har du som människa ett försumbart eller mycket ringa värde.
Givet detta, och mycket annat som kommit från (FP) den senaste mandatperioden, så tonar en annan färg än den blåklintsbblåa som pryder partiets affischer. En färg som jag kopplar ihop med en annan tid och en annan människosyn. En människosyn fjär från den som Torgny Segerstedt en gång gav uttryck för och lika långt bort från socialliberalismens faders, John Rawls, ursprungsposition. Denna tål att upprepas om det nu är någon som känner att den glömts bort i den ideologiska utvecklingen.
Första principen: alla ska ha samma rätt till det mest omfattande system av grundläggande friheter som är förenligt med att andra har ett liknande system av för alla lika stora friheter.
Andra principen: sociala och ekonomiska ojämlikheter ska ordnas så att de är både
a) till största förväntade fördel för de minst gynnade och
b) knutna till ämbeten och befattningar som står öppna för alla under förhållanden som ger alla skäligt jämngoda möjligheter.
Jag har slutat att kalla mig socialliberal numera, även fast jag fullt ut bekänner mig till John Rawls ursprungsposition. Så länge (FP), med den förda politiken som du kan se exempel på här, kallar sig socialliberaler så kallar jag mig hellre för vänsterliberal. (FP) har, nu senast med EU-ministerns krumbukter i frågan om romerna, föga eller intet med socialliberalismens humanistiska uttolkningar att göra. De uttolkningar som (FP) gör idag har som sagt ganska lite med den blåklintsblåa färgen, den ser ut att ha vissnat.
Och vilken färg har en vissnad blåklint? Inte är den blå i alla fall snarare ....
Relaterat: Ulrika Falk,
