Idag fick jag till slut nog. Idag rann slutligen bägaren över. Idag går jag ur Svenska Kyrkan med omedelbar verkan.

Vissa beslut tar längre tid, andra kortare. Det här beslutet har tagit lång tid och inte utan en viss vånda. I grunden har jag egentligen kanske alltid betecknat mig som andligt sökande men utan den tro som praktiseras av Svenska Kyrkan men att ett medlemskap ändock är en koppling till såväl kultur som historia och värderingar.

Mina första tvivel på om detta verkligen var rätt fick jag när jag bodde i Spanien och kom i kontakt med det spanska samhället. Ett samhälle där demokratiseringen efter Franco kommit att förnya - och liberalisera - den katolska kyrkan. En kyrka som på sina ställen i mångt och mycket är mer liberal och frisinnad än vår lutheranska motsvarighet. Men riktig fart fick dessa tankar när jag inom ramen för mina studier i politisk islam kom att läsa religionsvetenskap med inriktning på de Abrahamitiska religionerna - judendom, kristendom och islam - i ett komparativt perspektiv. Då kunde jag vissa dagar identifiera mig mer med vissa delar av judendomen och vissa delar av islam än kristendomens samhällsperception. Där judendomens individuella förhållningssätt och perspektiv tilltalar liberalen i mig samtidigt som islams definitioner av social rättvisa med dess fördelningsprinciper ligger mig nära ideologiskt.

Mer konkret tog dessa tvivel på kristendomen i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet ytterligare steg i samband med att en präst valde att aktivt ta parti för våldtäktsmannen i Bjästa istället för den unga förnedrade flickan. Då var det oerhört nära att jag gick ur, men som vanligt i mitt liv kom något annat emellan som gjorde att jag glömde bort det. Prästen fick för sina handlingar inte ens en varning utan det stannade vid en erinran vilket är den mildaste formen av kritik. Kyrkan agerade med en flathet och i total avsaknad av empati för den drabbade flickan.

Men idag rann bägaren slutligen över när jag via Alliansfritt läser om (KD)-politikern, tillika prästen i Älmhults församling (Svenska Kyrkan), Karl-Henrik Wallerstein syn på livet.

Han säger följande i en intervju i Smålandsposten:

Jag har absolut ingenting emot homosexuella människor. Två av mina närmaste vänner är homosexuella. Men jag skulle varken kunna viga dem eller något annat samkönigt par, det är min fasta övertygelse. Jag vill bara skydda människovärdet.

Och vidare:

Skolbarn borde inte lyssna på Iron Maiden, det hade varit trevligare om de kunde lyssna på Tryggare kan ingen vara, eller någon annan psalm som präglat vår tro.

Så, för att skydda människovärdet vill nu sagde präst exkludera vissa människor. Vidare pratar han om "vår" tro som om den är definierad och statisk. Han talar definitivt inte om eller för min tro men ger uttryck för att jag och alla andra medlemmar i Svenska Kyrkan delar hans uppfattning om vad som präglar och präglat den. Som information är min tro baserat på alla människors lika värde och kärleksbudskapet. Något Karl-Henrik som präst inte förmår gå in på utan han väljer att lyfta fram psalmer istället som bärande totalitära motiv och argument.

Så. Jag får väl ta risken att brinna i helvetet för eviga tider och finna mig att bli kallad för antikrist samt begravd i ovigd jord. Men det är det faktiskt värt. Idag blev det uppenbart för mig att Svenska Kyrkan och jag inte delar ens de grundläggande humanistiska värderingarna och att jag borde ha avlsutat denna relation för länge sedan.




Annat: Uffe