För att svensk försvarsindustri ska ha en chans i internationell konkurrens måste staten ställa upp med matchande finansiering vid exportaffärer. Detta hotas vid en rödgrön valseger eftersom Socialdemokraterna valt att ge efter för sina tilltänkta koalitionspartners krav, skriver Carl B Hamilton (FP) på SvD Brännpunkt.

Carl B Hamilton må vara professor i Nationalekonomi och finanspolitisk talesperson men hans utspel idag är intet annat än ett försök att i elfte timmen stigmatisera motståndaren och avleda fokus för att hans egen Allians gjort allt som stått i dess makt att underminera den svenska försvarsindustrin och med den förda politiken just riskera 30 000 arbetstillfällen och en unik innovationskraft.

Fallet med BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik och deras fordon SEP tycks förebåda en successiv avveckling av svensk försvarsindustri med Alliansens syn på försvasindustrin i synnerhet. Bollen är satt i rullning och pessimismen sprider sig inom hela industrin, skrev bland annat Alf Svensson (KD), Stefan Löfven (IF Metall) och Göran Persson (S) på DN Debatt i fjol. Ett artikel som fortfarande är aktuell. Jag tycker som författarna, Alliansens hanterande av Försvarsindustrin präglas av tafatthet och valhänthet.

Sedan Mikael Odenberg (M) avgick har ett skifte ägt rum i den snart sekellånga dialog som regering haft med försvarsindustrin och fackförbunden. Såväl Försvarsindustriföreningen som fackförbunden Unionen, IF Metall som Civilingenjörsförbundet upplever nu ett aktivt ointresse från Alliansen.

För IF Metall är nu situationen, med en utevaro av omställning av verkstadsindustrin, allvarsam och man söker alla vägar att upprätta en dialog med det politiska ledarskapet. Ett ledarskap där Alliansen låst dörren till departementen från insidan. Alliansregeringens politik vid materielinköp till försvaret är nu att i första hand inte utveckla system för svenska behov utan att skaffa färdiga lösningar på marknaden, att ”köpa från hyllan”. Ett problem är att ingen kan idag beskriva hur denna hylla ser ut eller vad som finns på den som vi kan ta del av. Detta vet Carl B Hamilton och det är av den anledningen han tar till brösttonerna nu.

Vid ett seminarium i ärendet i Riksdagshuset härförleden som bekräftade och sammanställde den pågående försvarsmaterieldebatten framkom en samsyn att alla deltagare, oavsett färg eller roll, var eniga om behovet av en nationell och bred försvarsindustristategi eftersom en sådan finns våra grannländer. Eller alla…. Sten Tolgfors hade inte tid att närvara än mindre Maud Olofsson eller Carl B Hamilton vilket förvånade mig. Det förvånade mig därför att där var hela det försvarsmateriella klustret samlat vid ett tillfälle men Carl B Hamilton ansåg att det fanns viktigare saker att ägna sig åt.

Alliansens representanter var, eftersom ledande befattningshavare prioriterade annan verksamhet högre, tugna att friskriva sig vid varje inlägg med tillägget ”som min personliga uppfattning”. En försvarsmaterielstrategi är nödvändig för att identifiera vad som är den hylla som Alliansen hänvisar till och om en sådan egentligen finns.

I en säkerhetspolitisk kontext har Sverige en tyngre roll än vad som kan motiveras av vår storlek och geostrategiska läge. Att Sverige har en plats ibland före länder som Frankrike vid de bord där viktiga förhandlingar avhandlas beror inte på Hans Blix tekniska kunnande, Carl Bildts språkkunskaper, Jan Elisassons stora personlighet eller för den delen Anna Linds glada skratt när det begav sig. Ingen hade ens fått komma in genom dörren om vi inte haft något att erbjuda som till exempel kompetens eller materiel.

Det är naivt att tro något annat och Carl B Hamilton har inte visat sig ha kompetensen ännu eftersom han varit frånvarande i försvarsmaterieldebatten till dags dato. Mycket av hans engagemang skulle nog gjort nytta mot hans allianskollegor för tre år sedan men dessa har han varit för feg för att framföra är det bestående intryck jag får.

Men åter till seminariet i riksdagen. Detta bekräftade och sammanställde implicit försvarsmaterieldebatten och förutom Göran Persson (S) var kanske de mest minnesvärda anförandena framställda av Gunnar Eliasson, professor emeritus KTH samt överste Bo Pellnäs, numera säkerhetspolitisk kommentator. Alla var eniga om behovet av en nationell och bred försvarsindustristategi eftersom en sådan finns i alla länder utom Sverige som har en egen försvarsindustri. Alla närvarande underströk detta, så även Isabella Jernbeck (M) men då hon tillhör Alliansen var hon tvungen att lägga till "som min personliga uppfattning". Över huvud taget var det beklämmande att se att Isabella var den enda politiker med försvarspolitisk tyngd som närvarade från Alliansens sida. Eller tyngd över huvud taget.

Sammantaget är det patetiskt att se Carl B Hamiltons reaktion nu. Försvarsindustrins situation är prekär av kända anledningar. Anledningar som går att finna i en regering som skyggar för det ledarskap och det ansvar man nu efterlyser från oppositionen. Som inte heller mäktat med att identifiera vilka industrier som skall finnas på denna av Alliansen så mytomspunna hylla. En alliansregering som aktivt agerat för att svensk försvarsindustri inte ens har svenska referenskunder numera. Om Carl B Hamilton tittar ut i Europa skall han finna att våra Europeiska grannländer agerat precis tvärtom mot vad hans regeringsalternativ nu gjort under mandatperioden. Men det ansvaret mäktar inte Carl B Hamilton bära varför även hans ledaregenskaper bör ifrågasättas.

När det nu är fyra veckor kvar till valet börjar det gå upp för Carl B Hamilton att Alliansen försösat fyra år av industriutveckling. Den enda väg framåt han ser är att skylla på vad andra gör i en framtid.

Patetiskt. Patetiskt Carl B Hamilton. Jag trodde faktiskt mer om dig.