I Aftonbladet läser jag en inte helt ointressant ledare skriven av Eva Franchell om utvisningen av romer. Romer vars enda brott (?) var att tigga, något som inte finns i brottsbalken i Sverige. Vatikanen fördömer Frankrike för samma agerande och det är nog bara en tidsfråga innan "den heliga stolen" riktar sina ögon mot oss i denna kalla nord.

Låt oss titta närmare på hur regeringen i allmänhet och en av dess ministrar i synnerhet, EU-ministern Birgitta Ohlsson, hanterat detta. Hon menar att, efter att hon fördömt Frankrikes agerande, att det svenska beslutet är mer komplext. I sammanhanget är det inte ointressant att hålla i bakhuvudet att enligt EU regelverk kan inte folkgrupper förvisas från ett medlemsland som kollektiv, undantag kan bara göras om en folkgrupp utgör ett allvarligt hot mot en nations säkerhet. Detta kan inte sägas om romerna i Frankrike eller tiggeri som företeelse, understryker biskop Marchetto, "minister" för flyktingfrågor i Vatikanen.

Men vad menar den svenske EU-ministern egentligen? Mer komplext än vad? Och vad legitimerar den svenska regeringens beslut, ett beslut som Birgitta Ohlsson är kollektivt ansvarig för?

Jag känner inte igen Birgitta Ohlssons resonemang på ett personligt plan alls från vad hon sagt och gjort tidigare - möjligtvis kan jag finna ett litet igenkännande vid omröstningen om FRA-lagen där hon till slut gick på regeringslinjen. Hon är en av de sista socialliberalerna vad jag vet, och jag känner inte igen detta agerande från de som rent allmänt bekänner sig till socialliberalismens bärande idéer. Jag känner dock igen resonemanget från en bok jag läste för många år sedan. Avgrunden av Gitte Sereny.

Boken handlar om Franz Stangl, kommendant i Treblinka. Utrotningslägrens verksamhet styrdes av blott fyra män och Franz Stangl var en av dem. Gitta Sereny samtalade med honom i flera veckor i fängelset, där han satt dömd som medskyldig till mord på minst 900.000 människor och hon intervjuade mängder av andra inblandade, även hans fru, för att söka svaret på frågan vad det var som fick honom till dessa bestialiska dåd.

Han upplevde sig inte som skyldig till något brott eftersom han inte såg människorna som dödades när intervjuerna inleddes. Men frågorna låg kvar: Hur kunde mänskliga varelser förvandlas till instrument för en gränslös ondska? Hur kunde offren acceptera att bli offer? Och hur kunde resten av världen låta det ske utan att ingripa?

I boken får vi ett universellt svar av Stangl, och sannolikt har många fler än han använt sig av just denna mekanism - djupt mänskliga men inte så charmiga - för att legitimera sina handlingar. Franz Stangl säger i en av de sista intervjuerna varför han till slut hamnade i rollen som en av historiens värsta bödlar (fritt ur minnet, boken utlånad):

"Jag var för feg för att säga nej till de karriärvägar som erbjöds mig".

Det är mycket möjligt att EU-ministern inte ser sig som delaktig i beslutet som regeringen Reinfeldt fattat eftersom hon inte ser människorna hon fattat beslut om. Inte heller ser hon beslutet eller ansvaret som sitt alls, det ligger ju inte under hennes frågor. Men även om hon ser detta så finns det en möjlighet att hon anser titeln som minister är värt detta pris, att titta bort från obehagligheterna när det passar, allt för att kunna upprätthålla och försvara taburetten i Statsrådsberedningen.

Men oaktat vilket av dessa alternativ det är (jag har svårt att tro på hennes förklaringar om komplexa samband eftersom hon inte kan vidareutveckla dom på ett sammanhängande sätt), så är det obehagligt vad makt och karriär kan göra med människan om inte var och en är vaksam. Att få människan att titta bort i rätt - och för personen i sig passande - ögonblick eller framkalla förmågan att distansera sig på ett sådant sätt att de personliga värderingarna trycks undan till förmån för maktens sötma.

Det är obehagligt att se vad makt kan göra med människan. Mycket obehagligt, men lärorikt.

Annat: SvD och edit Maria Färms slutreplik i SvD
Bloggat: Alliansfritt