Via Krassman kom jag att läsa en av de politiska motståndare som jag normalt står längst ifrån. Prärietankar av och med Niklas Lindgren. Men inte idag, det han presterat är nog bättre än vad många av mina egna mäktar med. Personlig och problematiserande på ett sätt som tilltalar sådana som mig.

Niklas beskriver en resa som jag kan känna igen mig i. Min far. Och jag är därmed per definition med andra ord andra generationens invandrare.

Sannolikt kommer jag och Niklas slita håret av varandra senare under valrörelsen, det kommer men idag vill jag tvärtom lyfta fram honom som ett föredöme. I Niklas neoliberala själ finns en stor humanism som förtjänar min, mina partikamrater och omvärldens respekt.