Roar mig med att granska Alliansens senaste utspel, Ekonomiska Frizoner, lite närmare ur ett annat perspektiv. Förslaget bottnar i att alliansen vill förbättra integrationen. Väl så, jag kan tycka att tanken skulle kunna vara god om det inte vore för att det skapar ett mönster vi sett förut. Jag ställer mig frågan vid närmare eftertanke om vad som nu pågår inom Alliansen.
Rosmarie har för att utröna detta tittat närmare på Alliansens valmanifest från 2006 där vi kan ta del av ett i grunden djupt och hedersamt humanistiskt perspektiv:
"En genomgående linje i vår integrationspolitik är att riva hinder och öppna möjligheter. Invandrare ska respekteras som individer och inte betraktas som ett homogent kollektiv. Det behövs inte mer kontroll eller lägre bidrag för just invandrare, utan en politik som frigör människors inneboende kraft. Det är en politik för större frihet, och för ett samhälle som präglas av gemenskap och samhörighet, där ingen grupp ställs åt sidan eller diskrimineras"
Så vad har nu hänt i Alliansen där politiken syftar till att klumpa ihop människor som bor inom ett visst område och behandla dom som en homogen enhet? Ett Alliansparti har under mandatperioden i alla fall lagt följande förslag för de områden som nu är i fokus för Alliansens reformer:
- SÄPO i skolorna för att övervaka muslimska ungdomar - Jan Björklund
- Tredubbla antal poliser i "utanförskapsområdena" - Lars Leijonborg
- Utegångsförbud i Rosengård - Johan Pehrsson
Jag vet inte längre vad som händer i Alliansen, borta är i alla fall den fläckvisa humanismen och individperspektivet, retoriken och den praktiska politiken handlar uteslutande om stigmatisering av kollektiv. Kollektiv som begränsas av härkomst eller vistelseort. Förut så kunde jag se en rät linje i Alliansens politik och även fast jag som bekant har haft synpunkter på denna så reagerar jag på att de dörrar som man vill öppna har visat sig historiskt hart när omöjliga att få igen.
Det jag fruktar ännu mer nu ligger inte i den tidigare riktningen som åtminstone var predestinerbar och logisk. Det finns nu tendenser som öppnar dörrarna i en riktning som historien sett förut. Dörrar som vi lämnat bakom oss för att aldrig, aldrig, aldrig återvända till.
Var är socialliberalismen och socialkonservatismen idag? Den gamle folkpartisten Torgny Segerstedt men även högermannen Gösta Boman måste rotera i sina respektive gravar nu. Och i dessa gravar ligger sannolikt såväl socialliberalismen som socialkonservatismen jämte...
DN, SvD, Expressen , Aftonbladet,
Krassman, Högberg, Moberg, Helene Pettersson
Rosmarie har för att utröna detta tittat närmare på Alliansens valmanifest från 2006 där vi kan ta del av ett i grunden djupt och hedersamt humanistiskt perspektiv:
"En genomgående linje i vår integrationspolitik är att riva hinder och öppna möjligheter. Invandrare ska respekteras som individer och inte betraktas som ett homogent kollektiv. Det behövs inte mer kontroll eller lägre bidrag för just invandrare, utan en politik som frigör människors inneboende kraft. Det är en politik för större frihet, och för ett samhälle som präglas av gemenskap och samhörighet, där ingen grupp ställs åt sidan eller diskrimineras"
Så vad har nu hänt i Alliansen där politiken syftar till att klumpa ihop människor som bor inom ett visst område och behandla dom som en homogen enhet? Ett Alliansparti har under mandatperioden i alla fall lagt följande förslag för de områden som nu är i fokus för Alliansens reformer:
- SÄPO i skolorna för att övervaka muslimska ungdomar - Jan Björklund
- Tredubbla antal poliser i "utanförskapsområdena" - Lars Leijonborg
- Utegångsförbud i Rosengård - Johan Pehrsson
Jag vet inte längre vad som händer i Alliansen, borta är i alla fall den fläckvisa humanismen och individperspektivet, retoriken och den praktiska politiken handlar uteslutande om stigmatisering av kollektiv. Kollektiv som begränsas av härkomst eller vistelseort. Förut så kunde jag se en rät linje i Alliansens politik och även fast jag som bekant har haft synpunkter på denna så reagerar jag på att de dörrar som man vill öppna har visat sig historiskt hart när omöjliga att få igen.
Det jag fruktar ännu mer nu ligger inte i den tidigare riktningen som åtminstone var predestinerbar och logisk. Det finns nu tendenser som öppnar dörrarna i en riktning som historien sett förut. Dörrar som vi lämnat bakom oss för att aldrig, aldrig, aldrig återvända till.
Var är socialliberalismen och socialkonservatismen idag? Den gamle folkpartisten Torgny Segerstedt men även högermannen Gösta Boman måste rotera i sina respektive gravar nu. Och i dessa gravar ligger sannolikt såväl socialliberalismen som socialkonservatismen jämte...
DN, SvD, Expressen , Aftonbladet,
Krassman, Högberg, Moberg, Helene Pettersson
