I vaket efter givarkonferensen i Afghanistan finns det goda skäl att börja följa varthän USA och NATO är på väg. Jag har sedan tidigare hävdat att USA:s globala hegemoni och NATO dominans är hotat av USA:s eget budgetunderskott. Idag, för första gången, får vi något som kan tolkas som ett vitsordande av detta förhållande från hästens mun.

USA:s försvarminister Robert Gates har nu säkrat stöd i kongressen för att strama åt Pentagons alltmer ymniga försvarsbudgetpropåer rapporterar NY Times. Inledningsvis har Gates i samarbete med Senaten skurit ner en budgetpost för upprätthållandet av den operativa förmågan från 18 miljarder dollar till 10 miljarder dollar. Parat med att Hillary Clinton, förstärkt av president Obama själv, förberett ett första tillbakadragande från Afghanistan under 2011 ser det inte bättre ut än att USA nu slutligen insett att för att komma tillrätta med statsfinanserna måste alla sektorer, med därtill hörande engagemang och konsekvenser, bidra.

Andra sektorer i den amerikanska försvarsmakten som kommer få känna av stålbadet i närtid är, något förvånande, veteranernas villkor. Gates har redan aviserat försämringar i hälsoförmåner och sjukförsäkringssystem för denna grupp innan Afghanistaninsattsen är avslutad. När denna väl är avslutad eller i process att minska så utesluter han inte friställning av personal. Förändringarna i USA:s försvar kommer snabbt nu och just denna personalminskning kan sägas vara unik.

Givet detta så kommer jag lyssna noga på hur de svenska NATO-förespråkarna nu kommer reagera. USA tar nu de första stegen till ett minskat engagemang utanför Nordamerika. Omvänt står USA för runt 70 procent av NATO samlade åtaganden. Som näst största bidragsgivare i form av engagemang står Storbritannien. David Cameron, premiärminister, har aviserat en nedragning om 25 procent i samtliga skattefinansierade sektorer.

Det börjar därmed röra på sig rejält i det säkerhetspolitiska landskap vi kännt sedan murens fall 1989. Då kunde ingen förutse de kommande 20 årens utveckling. Lika lite kan vi det nu, den lågintensiva dramatiken vi ser kan ta längre tid på sig för att verka, men rörelsen är redan igång och kan sannolikt inte reverseras. Vad som kommer ut av detta är svårt att sia om, och de politiker, försvarsminister Sten Tolgfors i synnerhet, som borde ta sitt ansvar och driva debatten - dom är tysta. Oroväckande tysta.