Läser att Sven-Otto Littorin avgår som minister. Som socialdemokrat mitt i en valrörelse så kunde jag faktiskt egentligen inte bry mig mindre. Men som människa och väljare så är det med stor sorg jag ser vilket pris ett politiskt engagemang har. Jag har sett det förut och jag trodde i min enfald att mediedreven numera skonade familjerna.

Men Sven Otto Littorins berättelse skakar om och får mig att bli riktigt arg. Arg på medielogiken, på journalistdreven, på den ibland ganska slaskiga politiska journalistiken som allt oftare går på person – och i Sven Ottos fall – hans familj.

Hur är en tidningsredaktions arbetskultur funtad som medger att en som kallar sig politisk journalist går på 14- och 16- åriga barn? Som ger 16-åringen besked om att pappa ligger på hjärtinsiven? Som belägrar hus så att en åttaåring inte kan gå hem efter skolan utan att vara rädd? Hur är dessa människor funtade? Ett par av dessa journalister blev efter dataintrångsskandalen valet 2006 utsatta för drev själva och sitter sedan på fullt allvar och gråter krokodiltårar i TV för att berätta hur jobbigt det var. Och skriver en bok om eländet, en snyftvals om en kultur de själva varit med att skapa.

Med fler sådana här exempel på journalistikens yttersta effekter så är det kanske inte så konstigt att våra politikers stöd för yttrande och meddelarfriheten som den ser ut idag kanske får ett allt svalare intresse.

Jag hoppas dock att vi inte sett det sista av Sven Otto Littorin i politiken. Han är en skicklig politiker även fast jag inte sympatiserar med hans ideologi. Det han gjorde idag visar att han är en stor man, en man som vågar sätta sin familj före allt annat. Det gör honom till en Stålman i min värld, de som känner mig och min karriär närmare och vet hur min uppväxt varit förstår varför jag anser det. Jag har tyvärr sett det mesta och värsta av den formen av uppmärksamhet som nu riskerat att knäcka Sven-Ottos familj och anser att jag har mer än kött på benen än de flesta förståsigpåare i allmänhet och journalister i synnerhet.

Det är inte alla som skulle gjort det val Sven-Otto gör, tro mig. Den enda jag känner närmare med ett motsvarande gott omdöme är Jan Nygren (S) som valde att vara pappa istället för att bli statsminister när Ingvar Karlsson avgick. Jan Nygren visade med den prioriteringen att han blev den bäste partiordföranden och statsministern hitintills som vi aldrig haft.

Sven-Otto Littorin blev idag Stålmannen för de som betyder något för honom. För det förtjänar han min, och många andra politiska motståndares djupa respekt. Utöver detta har han min beundran, för modet att göra det valet. Han visar att han har alla de kvaliteter som en statsman ska, eller borde, ha – han visade att han ytterst är en människa.

Det är ur en sådan jordmån, att våga vara människa, som Stålmän växer ur oavsett politisk tillhörighet. Sven-Otto är en sådan Stålman för de som har förstånd nog att se och uppskatta detta.

SvD, SvD2, DN, DN2, Aftonbladet1, Aftonbladet 2, Aftonbladet 3, Expressen

Bloggat: Peter Andersson, Roger Jönsson, MaryJensen, Antonsson