Jag är inledningsvis avvaktande, och inte så lite besviken, på vad som nu rullas upp runt Sven-Otto Littorin, f.d. arbetsmarknadsminister. Jag tog honom i försvar givet den information som han gav vid hans avgång men nu tycks det komma fram alltmer. Sexköp är väl inget som kan direkt vara en merit för en partisekreterare (vid tiden det begav sig) eller minister men det slutliga omdömet får anstå ytterligare en tid. Men jag har en gryende känsla av att vi inte sett slutet på detta, jag vet inte vad det är men nu har en klocka börjat ringa allt högre. Och en spricka i bilden av den ofelbare ledaren bli allt tydligare.

Det är någonting som inte stämmer med bilden som regeringen främst företrädd av statsministern har målat upp. Något som ligger som ett bakomliggande mönster, det känns som jag upplevt det förut. Och det har jag till del även fast det inte känns som det är allt. Mer kommer men vad vet jag inte.

Schenström, Borelius, Stegö-Chilo, Bildt och nu Littorin. Tveksamheter i deras historia eller tveksamt omdöme har inte förhindrat statsministern att utse dessa till höga ämbeten som nu smutsas ner av historien när den kommer ikapp.

Det finns ytterligare mönster i statsministerns ledarstil som jag inte tror han vill riktigt kännas vid. Kommer ni ihåg när sjukförsäkringsreformen skulle sjösättas? Statsministern och Socialförsäkringsministern författade en gemensam artikel på DN Debatt, när vinden sedan vände och kritiken växte stod den senare ensam i blåsten. Samma mönster var tydligt när Näringsministern först hade att hantera Saab, senare Vattenfall.

Statsministern går till val på att han företräder ett erfaret alternativ och ett starkt ledarskap. Det är möjligt att denna utsaga är hans egen verklighet i hans egen bunker omgiven av hans egna . Men jag har inte samma bild. Fram träder en bild av en nästintill fobisk skräck för att bli nedsmutsad eller förknippad med dåliga nyheter, en naivitet för politiska konsekvenser av till synes allvarliga brott eller snedsteg och en ibland pompös utstrålning som inte ligger långt efter hans företrädares.

Nej, ansvaret för regeringsbildandet och konsekvenserna av rekryteringar eller politiska beslut åligger alltid statsministern, inte någon annan - det följer med jobbet - hur obehagligt det än är. Och vår nuvarande har inte visat något tydligare mönster av att vara förutseende eller någon att hålla i handen när det blåser.

Är det detta ledarskap som verkligen är det lämpligaste för Sveriges högsta exekutiva ämbete? Nej, det vi ser är en uppvisning av en fobisk och i viss mån naiv och selektiv inställning till sin omvärld. Ledarstilen för tankarna till andra ledare som väljarna gjort processen kort med när tillfälle yppats. För ansvaret kommer inte statsministern ifrån. Det är hans intill den 19 september i år. Sen får vi se…..

Ytan krackelerar nu alltmer, och frågan är när statsministern själv ser sprickan i spegeln som nu går från kant till kant.



SR, Aftonbladet, Aftonbladet2, SvD, SvD2, SvD3, DN, DN2,

Bloggat: Alexandra, Rose-Marie, Eva-Lena (som även summerar Almedalsveckan), Peter Andersson, Martin Moberg,