Igår var det Schlager-kväll på Pride. Jag och mina närmaste var inne på Pride för att äta, umgås och lyssna på musiken. Jag har sällan på ett festivalområde mött så mycket glädje, sällan sett så mycket glada och öppna människor samlade på en yta samtidigt. Där alla som var närvarande bara ville ha kul. Trots att vädret kunde vara mer lämpligt för plask, lek och gyttjebrottning tycktes inte detta bekomma några av festivaldeltagarna. Festivaldeltagare som kommit långt utifrån landet för att delta i en festival som inte diskriminerar någon för någonting. En festival vars underliggande budskap är två: Älska din nästa och visa tolerans.

Det mest rörande igår var när jag såg hur riksdagsledamoten Barbro Westerholm (FP), en gång i tiden Generaldirektör för Socialstyrelsen och då initiativtagare till att homo- och bisexualitet togs bort ur sjuktomsregistret 1979, fortfarande - nu mer än trettio år senare fortfarande blir uppvaktad av personer som "satt i trappen" under den manifestation som kom att sätta bollen i rullning. Personer som med glädje och rörelse tackar henne för det mod och det initiativ som bidrog till att vi idag har ett samhälle som börjar tolerera, men bara börjar, att en sexuell läggning är en personlig angelägenhet så länge den inte skadar andra och att detta val inte förtar något av kärleksbudskapets universella innebörd. Älska din nästa.

Men någonstans i all denna glädje fanns en svärta, en svärta jag så här nu på distans finner såväl tydlig som djupt sorgesam. Att efter festivalen, efter paraden, kommer en vardag. En vardag som för många innebär skam, rädsla för att bli utfrusen och i värsta fall utsatt för omgivningens förakt och hat. En rädsla som leder till att vissa väljer att krypa tillbaka in i garderoben, manade av omvärldens okunskap och rädsla blir de återigen en del av tapeten. En rädsla och ett hat som bland annat sådana uttalanden som riksdagsledamoten Annelie Enochsson (KD) ger uttryck och förstärker för på sin blogg. Ett annat exempel är Charlie Weimers, KDU, som inte förstått andemeningen i Carin Jämtins debattartikel i DN.

Konsekvenserna av Enochssons som Weimers inställning kanske bäst beskrivs i en artikel i SvD (som jag inte hittar nu) som beskriver några olika röster från bland annat Växsjö. Att domkyrkan i Växsjö inte fått ta emot några homosexuella som önskar viga sig där, de flesta väljer andra kyrkor i framför allt storstadsregionerna. Svaret är tyvärr ganska självklart, utanför storstäderna har HBT-personers livsvillkor inte förändrats på samma sätt som i mer urbana områden.

Att sedan Socialminstern nu sakta viker sig för riksdagsmajoriteten i vissa hänseenden är sannolikt ofrånkomligt, riksdagsmajoriteten är snart förkrossande men hans ordval tyder på en ovilja och snarare en tendens att skjuta frågorna framför sig. Frågor som ytterst handlar om tolerans och kärleksbudskap.

Vad gårdagkvällen lämnade kvar i medvetandet är tyvärr ett stråk av svärta. En svärta som har sitt ursprung för den ovilja att se essensen i budskapet om tolerans. Sammantaget skapar detta en grogrund för fortsatt diskriminering och rädslan för att den enskilde skall utsättas för detta, att bli den "ende bögen i byn", kommer på måndag tvinga in många av dessa glada människor in i garderoben igen.

Och det är därför jag blir så beklämd, att vi har en så lång väg kvar till det toleranta samhället.

DN, DN2, Alliansfritt, Alexandra, Anna Vikström, Maria Ferm,

Relaterat: Peter Andersson, SvD 1, SvD 2, SvD 3