Ros-Marie har nog dagens mest tänkvärda postning i debatten om (PP) vara eller icke vara i riksdagen. Men all respekt kära pirater, detta är ett tydligt kvitto på ert engagemang. Att (S) nu själva finner integritetsaspekten i politikområden som kanske inte (PP) tidigare reflekterat över. Vad jag vill ha sagt är att detta är ett kvitto på ett väl genomfört opinions- och folkbildningsarbete som (PP) nu kan ta på sig äran av. Men även ge ett svar.

Ros-Marie pekar på integriteten i sjukvården, att se till vilka konsekvenser sammanslagningen av sjukjournaler får för den enskildes integritet. Jag väljer att ta frågan ett steg till. Alliansen arbetar hårt för att genomföra vårdval Europa inom den svenska vården för svenska vårdtagare. Jag har varit tveksam eller direkt negativ till detta ur ett flertal aspekter.

Idag är vårdval Europa i praktiken möjligt att genomföra med små förändringar då förhandsbesked från landstingen eller motsvarande krävs innan man får resa iväg. Debatten har tyvärr handlat om allt annat än patientsäkerhet utan har mer haft fokus på att finansieringsfrågan är löst. Till patientsäkerhetsaspekten kan vi nu lägga patientintegriteten.

Vad Alliansen helt har negligerat eller sökt undvika är tyvärr just fokus på patienten. En basal funktion för att detta skall fungera är att journaler och annan väsentlig information om patienten måste översättas korrekt och kunna följa patienten på hans eller hennes väg mellan vårdgivarna utomlands och i hemlandet. Situationen i Sverige kantas idag med problem att skicka nämnda journaler mellan landsting. På denna fråga duckar Alliansen.

I Sverige har vi en patientskadeförsäkring som ersätter patienten för oförutsebara, allvarliga skador och felbehandlingar. Omfattar denna försäkring patientskador i utlandet eller måste den enskilde patienten anlita advokat om något oväntat går snett? Även på denna fråga duckar Alliansen.

Vart skickar man anmälan om man anser sig felbehandlad eller om journalen kommit i orätta händer? Det här är frågor man som patient bör ha svar på innan man ger sig iväg. Konsumentupplysningen inom sjukvården blir således väldigt viktig när vi går in i EU:s patientrörlighetssystem.

Men. En huvudfråga som är särskilt väsentlig och som jag tycker tappats bort i debatten är problemet med bakterier som utvecklar resistens mot antibiotika. Den är särskilt aktuell i tider när oro kring pandemier som svininfluensan resulterar i svarta tabloidlöpsedlar. Problematiken är inte bara en medicinsk angelägenhet, den får politiska konsekvenser, och är reell med det alltmer frekventa resandet. Ett resande till miljöer, som med Vårdval Europa, skulle omfatta härdar för smitta.

Den europeiska myndigheten för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) bedömer att mulitresistenta bakterier är det allvarligaste hälsohotet inom Europa. Både Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet lyfter fram resistensproblematiken som en allvarlig och svårhanterlig faktor. Utan verksam antibiotika blir en vanlig infektionssjukdom som lunginflammation åter ett dödligt och högst påtagligt hot.

I Sverige är situationen fortfarande god jämförd med andra EU-länder. Det är dock statistiskt och faktabaserat säkerställt att spridning via resande spelar en viktig roll i ökningen av resistenta bakterier. Men med ökande patientrörlighet finns risk för att vi får import av alltfler resistenta bakterier över tid. Även om infektionen läker så kan ens liv förändras radikalt om man blir smittbärare och kanske livslångt måste vidta försiktighetsåtgärder för att inte smitta andra. Enligt den retorik jag kunnat ta del av skall från Alliansen åligger ansvaret för detta urval den enskilde patienten.Och detta är endast vårdaspekten. Sedan tillkommer integritetsaspekterna.

För den enskilda patient som söker vård utomlands för att slippa stå i kö för en operation eller för att en operationsmetod inte finns tillgänglig i Sverige är det avgörande för en lyckosam rehabilitering att resistensläget på den klinik inte utsätter patienten för en risk man senare ångrar. Men för att få ett grepp om vilka kliniker som kan vara lämpliga så måste den enskilde patienten skicka journaler på påseende för att klinikerna skall kunna svara.

Är det rimligt att tro att en genomsnittlig patient, utan medicinsk eller epidemiologisk grundutbildning, kan värdera riskerna och göra detta urval? Är det dessutom rimligt att den enskilde patienten kan överblicka konsekvenserna av att en journal sprids över gränserna? Vem betalar för idella skadestånd vid felbehandlingar eller om en journal kommer på avvägar i Europa? Är det då individens ansvar som vanligt? Eller?

Såväl Alliansen som nu (PP) har en del frågor att svara på anser jag. Men (PP) har en "upper hand" och kan sannolikt - med sitt fokus på individens säkerhet före marknadens behov - ha potentialen att komma till en något sundare grundhållning. När det kommer till regeringspartiernas linje är det tydligt att marknadens, inte individens, behov är styrande.

Annat: Peter Högberg