Alliansregeringen har inte kunnat acceptera att EU:s relativa fattigdomsbegrepp – som gällt sedan 1984 – har givit den rödgröna oppositionen rätt, fattigdomen i Sverige ökar. Därför har Fredrik Reinfeldt agerat kraftfullt under våren 2010 för att EU ska ändra den här gemensamma, vetenskapligt baserade fattigdomsdefinitionen. Så skriver en av mina favoritbloggare, Lena Sommestad, på DN Debatt.

Hon reder ut begreppen och drivkrafterna och pekar på att det vetenskapligt belagda fattigdomsbegreppet, den etablerade fattigdomsdefinitionen i EU. Den säger att den som är fattig har en inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten. Denna definition är nära knuten till samhällets inkomstfördelning. Om inkomsterna ökar i samhället men stora grupper släpar efter, då ökar fattigdomen. I EU har detta sätt att se på fattigdom gällt sedan 1984.

Den Brittiske forskaren och epidemiologen Richard Wilkinson reder ut detta ytterligare, eller inte begreppet som sådant utan vilka konsekvenser som blir följden av ökade klyftor i en relativ samhällsekonomi, i sin bok "Jämlikhetsanden".Vårt samhälle, där individen är lika lösryckt och atomiserad som någonsin på 1800-talet, präglas av konkurrens, alienation och avundsjuka, skriver Wilkinson och Picket (den andra författaren till boken). Statusjakt är något som tycks bli viktigt i tider då människor känner sig osäkra på varandra, är dåliga på att visa tillit, känner bristande trygghet och förankring.

Statusjaktens och jämförandets källa är inkomstskillnaderna. Dessa skillnader har blivit gigantiska, framför allt i USA och Storbritannien.Då spelar det mindre roll att de fattiga i USA och Sverige materiellt sett är mindre fattiga än de var för 50 år sen. Relativt sett är de ändå mindre värda, i båda sina egna och de rikas ögon.

Både till höger och vänster på den politiska skalan har det alltid funnits personer som känt på sig att ojämlikhet leder till social splittring, svårigheten har varit att bevisa det. I industrialismens tidevarv oroade sig många, inte minst de konservativa, för att samhället skulle atomiseras. Och det är just dessa farhågor som Wilkinson och Picket lyckas fånga i sin bok.

Så, jag är lika brydd och bekymrad över Statsministerns arbete att radera ut nuvarande, vetenskapligt bevisade, fattigdomsbegrepp. Det finns dock en logik i detta - ett av Allianspartiernas företrädare har en syn som ligger väl i linje med den inslagna vägen där definitionen på fattigdom regleras av om du behöver tigga eller inte. Att inte ha råd med att låta sina barn åka på klassutflykt är i vårt samhälle enligt denna definition inte fattigdom. Det är något annat som inte tycks engagera borgerliga företrädare.

Men. Eftersom jag för närvarande är inne i en säkerhetspolitisk loop just nu vill jag föra in fler perspektiv än mikroperspektivet, om nu EU är ett mikroperspektiv. På den översta makronivån finns det en rad erfarenheter att dra. Det finns egentligen bara två faktorer som vi själva kan råda över som kan hota en stat eller civilisation inifrån.

Det ena är ökade klyftor, detta skapar spänningar mellan samhällsgrupper på ett sådant sätt att centrifugalkrafter stimuleras i en stat. Om stora grupper känner ett relativt utanförskap från samhället i övrigt leder detta till en grogrund för extrema eller fundamentalistiska krafter att växa. I det lilla och än så länge lågmälda - de arbetslösa, i det något större och sammanslagna - förorter som Rosengård, Gottsunda och Rinkeby.

Det andra är, och här vill jag passa på att ge (PP) cred för dess trägna opinionsarbete (ta det lugnt Emma, det kommer mera under helgen vad gäller din utmaning), vad som händer med ett samhälle när staten använder omfattande och integritetskränkande tvångsmedel mot det som utgör staten - medborgarna - i syfte att skydda staten som idé och instutition. Marnia Lazreg har skrivit en bok om detta, Torture and the Twilight of Empire, som gör en historisk exposé över vad vi sett historiskt och varthän nutiden kan leda oss. Inte speciellt upplyftande läsning eller något för den svagsinte men nyttig ögonöppnare för de som framgent viftar bort dessa frågor om integriteten som oviktiga.

Regeringen Reinfeldts manövrar att skruva på statistik och begrepp är inget nytt, det har vi kunnat se under hela mandatperioden. Men som Lena pekar på i sin artikel och vad jag försökt beskriva finns det en rad med parametrar där regeringen Reinfeldt rör sig i en riktning som kommer leda till instabilitet i samhället. Den människo- och samhällsyn som utrkristalliseras med ökade klyftor och fler övergreppp i den personliga sfären leder inte till något stabilare samhälle. Det har historiskt sett fått till följd att samhällen slits isär inifrån och jag kan inte se att konsekvenserna av Alliansens politik, som leder till just ökade klyftor och kontrollstater, skulle utgöra ett undantag.

Vad som bekymrat mig en tid är borgerlighetens faiblesse att se samhället som enskilda beslut och budgetposter och utan inbördes sammanhang. Lena Sommestad lyfter upp en av flera parametrar på ett ypperligt sätt. Vi behöver på alla sätt belysa detta bättre och hur samhället ska hålla ihop, för det är det som skiljer alternativen åt i höstens val.

Annat: Alliansfritt 1,

Bloggat: Peter Högberg, Annika Högberg och Rosmarie. Ylva Johansson har en relaterad artikel i Aftonbladet.