DN rapporterar om hur media, genom sin rapportering, skapar sanningar enligt professor Sverker Sikström. Jag kan tycka det ligger en viss svart humor att just DN skriver om detta idag men jag återkommer längre ned i texten om detta.
Det är ingen nyhet i produktplaceringssammanhang, jag har kommit att arbeta med detta i många år - att få media att skriva om en produkt eller nämna den i positiva ordalag i en artikel - är mer värdefullt än alla marknadsföringskampanjer tillsammans. Läsaren ifrågasätter sällan sanningshalten i en artikel skriven av en vid en första betraktelse opartisk nyhetsredaktion. Nyhetsredaktioner som har makten genom det skrivna ordet att skapa sanningar.
Men ibland går det inte som de tänkt sig. Aftonbladets hantering av Sven-Otto Littorin är ett exempel på att denna, det skrivna ordets, makt stiger vissa åt huvudet. Aftonbladet har tvärtom, och i stor mån i ett ofrivilligt samspel med statsministern och Littorin själv, skapat en helt omöjlig situation genom sitt agerande. Ett agerande där otydligheter förstärker varandra och där vi nu inte vet hur mycket sanning eller lögn det ligger i någon av de inblandade parternas utsagor.
Ett annat exempel är DN själva i sin nyhetsvärdering och i sin rubiksättning. Som ett exempel av allför många sattes rubriken ”En vinnare enligt svenska folket”.
Så presenterades Fredrik Reinfeldt i DN, den 16 maj, efter att en undersökning presenterats som visade att 37 procent av väljarna tror att Reinfeldt sitter kvar som statsminister efter valet. Samma undersökning som visade att 44 procent tror att det blir Sahlin som bildar regering efter valet.
Med detta exempel, och det finns fler så känns hela Peter Wolodarskis pressetiska epos om den sanningsökande journalistiken nästan osmakligt nu. Han presenterar välskrivna självklarheter men dessvärre med fel avsändare. Jag måste ge Per Ankersjö rätt, DN har implicit hanterat Maud Olofsson på samma sätt och nästan lika ofta och illa som de hanterat Mona Sahlin vid ett upprepat antal tillfällen - och intrycket jag får om den hanteringen är att det är mindre för politikens skull i centerpartiets fall, mer för Maud Olofssons personlighet vilket i min värld är ovärdigt en nyhetsredaktion. Känslan jag får är att DN som liberal nyhetskanal har oroväckande patriarkala drag, drag av rädsla för starka kvinnor. Parat för en rädsla för obekväma nyheter.
Även om Göran Widham i viss mån hyllar DN för denna ädla officiella ståndpunkt så känns inte vare sig Aftonbladet eller DN rumsrena som sanningssökande och oberoende nyhetsredaktioner. Eller ens relevanta ibland.
Sociala medier kommer inte vinna valet för något alternativ detta val, men följer det svenska medielandskapet den amerikanska utvecklingen så kan en och annan redaktör börja fundera på utkomst inför nästa val. I sociala medier finns alternativa perspektiv som alltsom oftast inte ligger i tidningshusens intressen att publicera, i DN:s fall blev det uppenbart i FRA-debatten. Tidningsdöden i USA till förmån för sociala medier har varit omfattande de senaste åren.
Jag tar gärna debatten med dessa två tidningar, helst represeneterade av Lena Mellin och DN:s nyhetsredaktör om den oberoende och sanningssökande journalistiken i en oberoende, företrädesvis Public Service, kanal. Jag tar då tillfället i akt och vill bli flankerad av Kent Persson och nämnde Ankersjö. Vi har alla ett intresse av att ta dessa medier på pulsen och se hur mycket absolut sanning det ligger i deras utsagor om att de företräder den sanningssökande journalistiken.
[Edit 16:25:]
Göran påminde mig om länken till hans inlägg, rent slarv av mig som jag nu rättat till. Och även (PP) bör vara intresserade av en mer öppen dialog med traditionell media. Göran och jag konstaterade i Almedalen den nästintill becksvarta medieskugga som nu (PP) befinner sig i. Jag kan ha mina funderingar kring vad detta beror på och bedömer att jag och Göran är på samma spår....
[Slut edit]
